Era förlossningsberättelser

[Rhinos]

Har två ganska olika förlossningar eftersom jag blev igångsatt med första. Har bara positiva känslor kring mina förlossningar, trots att den första tog lite tid.

Spoiler: Första barnet

Jag hade gått 14 dagar över tiden så jag hade fått tid för igångsättning. Så vi åkte in till förlossningen på utsatt tid och fick ett eget rum direkt. Där undersöktes jag och de satte CTG. Tappen var knappt öppen men de lyckades sätta in en ballong som skulle öka trycket mot tappen och således också få den att öppna sig. Jag hade ballongen i hela dagen och fick lite värkar som liknade kraftig mensvärk. Det var inte värre än att jag kunde andas mig igenom det och de var inte regelbundna.

På kvällen undersöktes jag igen men ingenting hade hänt under dagen. De beslöt att ballongen fick sitta i under natten men att jag fick värkas tankande tabletter tillsammans med sömntabletter och smärtstillande så att jag skulle kunna sova och samla krafter inför morgondagen.

Dagen därpå visade det visat sig att ballongen verkat - jag var öppen 4 cm. De spräckte därför fosterhinnorna och värkarna tilltog under förmiddagen. Framåt lunchtid behövde jag lustgas och runt kl. 15 var värkarna så starka att jag inte klarade mig på enbart lustgas längre. De undersökte mig och jag var bara öppen 5 cm. Jag hade alltså bara öppnat mig 1 cm sedan morgonen och modet gick ner. Jag bestämde mig för att ta epidural.

Epidural verkade som den skulle, men jag tappade kraft i ena benet så jag kunde inte vara uppe och gå för då vek det sig. Jag fick nu chans att vila mig igenom stor del av öppningsskedet, vilket var välbehövligt.

Framåt kl 21 ökade de på det värkstimulerande droppet och värkarna tilltog ordentligt. Kl. 22.40 började krystvärkarna och 23.17 föddes han.

Moderkakan ville inte släppa så de var tvungna att ”massera” min mage brutalt. Som tur var fick jag ta hur mycket lustgas som helst under tiden så jag var ganska berusad under proceduren .

Vi var på förlossningen i över 1,5 dygn, men alla i personalen var så himla bra och gav mig precis det jag behövde när jag behövde det. De var lyhörda och omtänksamma och helt fantastiska. Jag minns därför min förlossning som en positiv upplevelse trots att det tog tid.

Spoiler: Andra barnet

Med andra barnet gick jag också över tiden, så när jag hade gått 7 dagar tiden fick jag en hinnsvepning av min barnmorska. Jag kände stor skillnad i underlivet precis efter svepningen men det är inte så konstigt med tanke på att man ju behandlar ett känsligt område. Jag kände inte mer den dagen, men dagen därpå gick slemproppen och jag började få lite värkartade känningar framåt eftermiddagen och framåt kvällen började de nästan göra ont och bli mer regelbundna. De varade dock inte så länge men vi bestämde oss för att ringa in barnvakt (våra föräldrar bor några timmar bort så det var bäst att ringa i tid).

Jag sov mig igenom natten hyfsat bra men på morgonen hade värkarna börjat komma glesare, dock kändes de mer än vad de hade gjort dagen innan. Framåt eftermiddagen började de öka i styrka och regelbundenhet och kl 16 ställde jag mig i duschen för att lindra smärtan. Maken ringde då också förlossningen som sa att vi var välkomna in.

Kl. 18 kom vi in till förlossningen efter en 40 min lång bilresa. Det var jobbigt att ta värkarna i bilen. När jag klev ur bilen kunde jag knappt gå till entrén för värkarna tilltog ordentligt så fort jag ställde mig upp. Jag fick stanna två gånger på den 30 meter långa sträckan mellan bilen och entrén.

Jag fick ett rum direkt och de satte CTG på mig kl 18.20. Än kunde jag ta värkarna utan smärtlindring men efter att CTG suttit på i en halvtimma stod jag inte ut längre och fick lustgas. De undersökte mig under tiden och jag var till min stora glädje öppen 8 cm. Jag som trodde att jag hade öppnat mig 4 cm i bästa fall blev överlycklig över att jag var öppen mer än så .

BM sa att jag fick börja krysta om jag ville, men jag tog några värkar till innan jag började krysta. Bebisen låg med huvudet "uppåt", vilket gjorde att det tog lite längre tid än att krysta ut honom. Huvudet är inte lika formbart i det läget så det blir liksom en större omkrets att få ut. Det tog därför några extra krystvärkar att få förbi huvudet genom tappen. Efter ungefär en timmas krystarbete kom han äntligen ut. Det var stundom skitjobbigt, och framförallt var det extremt jobbigt när huvudet skulle ut. Men känslan när allt bara släppte och sonen kom upp till en var helt underbar . Han anlände kl. 20.22

 

[turbofling]

Hur gör man spoiler av inlägget?

 

[Ariane]

Hur gör man spoiler av inlägget?

Tryck på + symbolen så kan du välja spoiler där.

 

[Korekatten]

Tryck på + symbolen så kan du välja spoiler där.

Skriver man inlägget och trycket på spoiler sen?
Eller trycker man först på spoiler?

 

[Jordgubblime]

Skriver man inlägget och trycket på spoiler sen?
Eller trycker man först på spoiler?

Du kan trycka på spoler först så får du upp samma som vid citat såna klamrar, och kan skriva där emellan. Eller jag markerade texten jag ville ha i spoilern och tryckte sedan på spoilerknappen
Fick också lära mig det nu för att skriva här

 

[Korekatten]

Du kan trycka på spoler först så får du upp samma som vid citat såna klamrar, och kan skriva där emellan. Eller jag markerade texten jag ville ha i spoilern och tryckte sedan på spoilerknappen
Fick också lära mig det nu för att skriva här

Tack! Alltid bra och lära sig något nytt! Ska prova om jag får till det!

 

[turbofling]

Spoiler: Barn 1

Föddes 8 mars 2009 i v. 39+1

På fredagkvällen var vi och storhandlade och när vi kom hem började jag känna en annolunda känsla i kroppen. På lördagmorgen vaknade jag vid 5 av värkar var 10e minut, gjorde inte ont men kändes och jag började bli nervös så att sova var inte att tänka på. Gick hela dagen med värkar var 6e minut som började göra mer ont framåt kvällen. Ringde in till förlossningen vid 19 och frågade hur jag skulle gå vidare. Dom frågade om jag ville komma in på en koll och få ngt starkare smärtstillande så jag kunde sova. Så min syster körde oss till sjukhuset. Öppen ungefär 3 cm, fick stanna om jag ville men vi valde att gå hem. En promenad som i vanliga fall tar 10 min tog betydligt längre tid men gjorde nytta. Väl hemma ökade värkarna i styrka och vi åkte upp igen vid midnatt. Öppen 4 cm.

Värkarna ökade och jag provade lustgas men det var inget för mig. Började bli väldigt trött och hade svårt att hantera värkarna så vid 5 fick jag eda. Så skönt. Tog inte bort värkarna helt men topparna och jag kunde slumpra till mellan värkarna. Vid 7 var det skiftbyte och först tyckte jag inte alls om den barnmorskan men det ändrade sig. Hon tyckte att vi behövde skynda på det hela för hjärtljuden var inte längre helt perfekta. Hon satte värkstimulerade och tog vattnet. Vattnet var grönt så bebis hade bajsat i vattnet och verkade lite stressad. Vid 9 var jag fullt öppen men det dröjde till efter 12 innan krystvärkarna kom. Men sen gick det fort, bebisen kom ut på bara 20 min krystande. Hon andades inte så dom sprang iväg med henne. Hon hade svalt mkt fostervatten men piggnade fort till igen. Jag behövde sys med tre styg.

Spoiler: Barn nr 2

Föddes 7 oktober 2010 i v. 40+1

På bf började jag få lite svaga, oregelbunda värkar på morgonen. Hade ändå tid hos läkare på förmiddgaen och han konsterade att jag redan var 3 cm öppen. På eftermiddagen blev värkarna kraftigare, hade två värkar direkt efter varandra och sen en längre paus så jag hade lite svårt att veta hur jag skulle mäta dom. Framåt 22 kände jag iaf att jag inte ville vara hemma längre så vi åkte iväg för att lämna storasyster hos barnvakt. Det tog över en timme innan vi kunde köra mot sjukhuset. Klockan var ungefär midnatt när vi blev inskrivna. Var öppen 5 cm. Det var fullt i alla förlossningsrum men ett skulle snart vara ledigt så vi skulle vänta i undersökningsrummet så länge. Där blev vi kvar. Straxt efter första undersökningen blev det väldigt intestivt med värkar utan paus. Vid nästa undersökning var jag öppen 8 cm. Bm han inte mer än lämna rummet när jag känner att nu kommer bebisen. Min man sprang snabbt efter bm som fick panik. På det sjukhuset är alltid en läkare med men läkaren hann inte komma och bm var stressad. Bebis kom ut på en krystvärk. Hon mådde bra. Jag var inte helt med på att det skulle gå så fort så det var ganska jobbigt mentalt. Sprack inget och var upp på benen direkt efter.

Spoiler: Barn 3

Föddes 2 april 2014 i v. 38+4

Vaknade vid 2 på natten och var på toaletten, straxt efter lagt mig började värkarna som direkt var starka och regelbunda. Låg kvar i sängen och försökte vila. Vid 5 ringde min mans väckarklocka och han blev förvånad när jag sa att han inte behövde åka till jobbet. Då gick vi upp och jag förskte äta lite frukost. Min man var lite stressad och nervös för han märkte att värkaran var starka och kom tät. Men jag ville vänta så att vi kunde lämna syskonen på dagis först. Dom öppnade vi 7.30 och då lämnande vi och åkte mot sjukhuset. Jag hade kunnat vara hemme en stund till men min man ville åka. Var framme vid 8. Fick en underbar barnmorska som kunde se precis vad jag behövde (när jag mår dåligt eller har ont går jag in i mig själv och få kan "tolka" mig). Öppen 5 cm och även den här gången satte det fart ordentligt vid 5cm, värkar utan paus och jag kunde inte röra mig. Liggade på sida var det enda som fungerade. Ngn gång här går vattnet som är grönt och bebis verkar stressad. Vi låter det gå två timmar sa bm sen måste vi skynda på det. Men 2 h hann det inte gå. Värkarna hade bra effekt. Kände att det började trycka men inte direkt ngr krystvärkar än. Ringde ändå på bm som bad mig lägga mig på rygg så skulle hon kolla läget. Då kände jag hur bebisen kanade ner och krystvärkarna satte igång. På ngr få krytvärkar var hon ute. Inga skador på mig och bebis mådde perfekt.
Det här var den bästa förlossningen, kände mig aldrig trött och hade en perfekt barnmorska.

Spoiler: Barn nr 4

Föddes 17 oktober 2017 i v. 40+6

Det här kom att bli den tuffaste förlossningen och jag känner mig fortfarande ledsen för att den inte blev bättre.

"Alla" hade sagt innan att den här bebisen kommer före bf och det skulle säkert gå fort.. Så redan här gick jag mot förlossningen med fel tankar. Dagarna gick. Hade lite svaga värkar ngr kvällar.
5 dagar efter bf vaknar jag på natten och känner att ngt är på g. Värkar som känns annorlunda än förvärkarna men med långt avstånd. När manen vaknar och går upp funderar vi om han ska åka till jobbet eller inte. Men han har en bit att åka och det skulle ju gå fort. Trodde värkarna skulle komma igång mer när jag var uppe och gick men det blev tvärtom. Barnen gick nervösa till skola och förskola. Dom trodde nog att dom skulle ha ett syskon på utsidan när dom kom hem igen. Bestämde att svärmor skulle hämta. Värkarna kommer med allt längre avstånd men är ganska kraftiga när dom väl kommer. Vi hämtar ändå barnen igen men svärmor är telefonbered. Framåt kvällen är värkarna borta helt.

Vi tittar på tv och vid 22 kommer dom igång igen, mer regelbunda med 6min mellan men inte speciellt starka. Ringer svärmor och ber henne vara bered men hon kommer direkt. Hon är nervös och stressar både mig och manen så han vill åka in. Jag känner att det är för tidigt men går med på att åka ändå. Vi är inne vid 23.30 och det har inte hänt så mkt sen senaste kontrollen hos läakre ngr innan. Tappen är mjuk och "fingeröppen". Barnmorskan tycker ändå att vi ska stanna, det är så lugnt ändå på förlossningen (v var dom enda). Vi bestämmer oss för att ta en promenad på sjukhuset. Det är ett litet sjukhus och helt tomt under natten. Vi vandrade runt och värkarna blir krafigare och tätare. Tror vi fick tillbaka till rummet vid 2.
Nu började jag känna att barnmorskan inte alls passade mig men det var bara hon i tjänst. Hon tyckte jag skulle lägga mig och sova och lyssnade inte alls på mig och hur jag upplevde smärtorna. Konstigt nog visade inte ctg alls vad jag kände. Tror hon var nyutbildad och oerfaren.
Jag kände mig ensam och övergiven, och började få för mig att allt skulle gå fel.

Hon undersökte mig igen runt 5 och då var jag 5cm öppen och precis som vid dom andra förlossninarna tog det fart ordentligt. Men inte heller nu verkade bm förstå hur jobbigt jag hade det. Bad om att få bada och hon gjorde iordning badkaret. Vid 7 var det skiftbyte och den nya bm var ngt bättre men det kändes fortfarande inte helt bra. Vet inte vad den andra bm hade sagt om läget men den nya bm föreslog att jag skulle gå och äta frukost. När jag har så ont och var så trött att jag knappt kan röra mig. Hon underökte mig och var fullt öppen men vattnet hade inte gått än så jag undrade om hon inte kunde ta håll. Hade så ont och det tryckte på så mkt. Lite motvilligt gjorde hon det. Tror det var dåligt med fostervatten för jag kände inget, iof var jag fortfande i badkaret. Ställde mig på knä och kände sånt enormt tryck men bebis var fortfarnde högt upp och riktiga krystvärkar var det inte. Men jag fickför mig att nu måste bebis ut annars dör hon.Så jag krystade allt vad jag kunde och bm skällde att jag skulle ta det lugnare och vänta på värkarna. Jag lyssnade inte fast det borde jag gjort. Mina krafter var slut och när huvudet kommit ut kom ingen mer värk och jag orkade inte mer. Fick lägga mig på rygg och tillslut kom hon ut och "simmade" upp till mig. Allt gick bra ändå men jag känner ändå en besvikelse.
Jag gick in med fel inställning och sen fick jag inte alls det stöd och hjälp som jag hade behövt.

 

[Rhinos]

Här kommer min!

Spoiler

kl 17:30 så satt jag på toan i godan ro när ett knäppande ljud och ett plopp ner i toastolen hördes. Jag tänkte direkt att bebis hade vänt sig och tagit sönder något i magen för när jag tittar ner så är det lite blod i toastolen. Förstår sedan att det nog är vattnet som gått och får lite panik. Ropar på killen när jag står i hallen och vattnet forsätter sippra. Vi ringer förlossningen och får en uppcheckningstid 19:30 då jag inte har några värkar.

Åker in och de kollar hjärtslag samt om jag har värkar. Allt ser bra ut och jag känner inget alls. Får åka hem med instruktioner om hur det ska kännas när vi bör åka in (3 värkar som är ca 50 sek långa på en 10 min-period). Hon sa även att man kan få väldigt intensiva värkar som varar i 10 sek men de är bara övningsvärkar inte inte "riktiga värkar".

Vi kollar lite film och jag börjar känna lite småvärkar. Runt 24:00 börjar jag få ont och sätter mig i duschen för att se om det lindrar, det bästa var skräddarställning men det börjar göra satans svinont och jag säger att jag ångrat mig, jag vill inte föda barn nu. Tänker att det kommer bara bli värre och värre och har ångest.

Vi klockar värkarna trots att vi båda tänker att det måste bara vara början. Har väl 3 värkar på 6-7 minuter som alla är över 45 sek. På nåt sätt så börjar jag ändå tänka att jag ska sova och säger att vi provar lägga oss i sängen. Killen tycker vi ska ringa förlossningen. Att ligga i sängen gjorde än mer ont och nu börjar jag verkligen bli rädd, killen ringer och hon säger att vi ska komma in (här tänker jag fortfarande att jag bara öppnat mig 1 cm och att hon ändå kommer skicka hem oss).

På väg till bilen bara forsar det vatten och mina byxor blev genomblöta. Det var långa 10 minuter i bilen och från parkeringen till bb känner jag hur värkarna liksom ändrat sig och trycker på neråt ist för att kännas som magknip.

Vi får komma in direkt (kom in kl 01:15) och hon kollar hjärtslagen samt mina värkar. Säger direkt att hon ska se hur öppen jag är och när hon tittar efter så är jag 10 cm öppen och jag rullas in till förlossningen direkt. Här får jag ytterligare lite ångest och börjar prata om att jag är förstföderska så jag borde inte vara öppen ännu och är hon säker? Det var hon.

Barnmorskan samt undersköterskan är i rummet hela tiden och även om jag är pissrädd så känner jag mig trygg. Killen står vid min sida och ser hjärtljud och värkar på skärmen. Jag får lustgas och jävlar vad bra det är! Känns som man är härligt lullig och det hjälper mig att jag får koncentrera mig på att andas i masken när värkarna kommer.

Krystvärkarna har redan börjat och BM vägleder mig i olika ställningar, om jag ska krysta eller om jag ska vänta. Jag tycker allt tar en evighet eftersom bebis huvud åker in och ut hela tiden (ibland för att BM håller emot med) och jag börjar liksom känna att jag gör allt jobb förgäves om hon bara ska trycka in bebis igen.

Kl 02:41 är hon ute och läggs på mitt bröst. Jag är så förvirrad och har fortfarande inte fattat att jag har fött.

Sedan ska moderkakan ut och den går enkelt ut på en värk. Däremot så vill inte min livmoder dra ihop sig så jag får lite sprutor som tyvärr inte hjälper helt. Därför så trycker BM på min mage ashårt, säkert 15 gånger. DET gjorde svinont. Varje gång hon trycker så kommer det massa blod, jag förlorade runt 1 liter blod under hela förlossningen.

Imponerande att du kunde ha sådan is i magen. Blev nästan lite nervös bara av att läsa din berättelse .

 

[Ainon]

Lägger in dolt, förlossningsrädda bör nog inte läsa kanske.

Spoiler: Min förlossning

Mitt vatten gick lite försiktigt (ingen störtflod här inte) runt midnatt natten mellan söndag och måndag. Avvaktade till morgonen då jag inte hade några värkar och fick sedan efter samtal med sjukhuset komma in på kontroll på förmiddagen. Man kontrollerade bara att vattnet gått och försäkrade sig att bebis mådde bra med en ctg-kurva. Fick sedan åka hem och fick en ny kontroll dagen efter, likaså här såg allt bra ut och fick tid på onsdag morgon för igångsättning om värkarna inte startat tidigare.

01.00 på onsdagen, 49h efter vattenavgång vaknade jag av värkar vilket jag såklart blev glad över då jag förstått att igångsättning är lite mer riskfyllt för komplikationer än om det startar naturligt. Ringer vid 03 tiden in till förlossningen men då värkarna inte kom regelbundet (2,5-7minuter mellan) så skulle vi avvakta lite till. Blev att sitta framför tvn och andas igenom värkarna till 06.30 då vi åkte in för igångsättningen värkarna var nu regelbundna med ca 4 minuter mellan och gick bra att hantera.

07.30 värkarna tilltog i frekvens under knappa timmen bilfärd till sjukhuset. De kontrollerade och såg att jag var öppen bara 1-2 cm men eftersom det var dags för igångsättning pga lång vattenavgång så fick jag såklart stanna.

Efter drygt 1h medan vi väntade på att ronden skulle bli kvar tilltog värkarna i både frekvena och styrka. Gjorde ont (!) men gick att hantera precis iaf trots att jag hyperventilerade och grät i varenda värktopp, men jag var fortfarande kontaktbar. 09.00 var jag dock fortfarande bara öppen 1-2cm och de pratade om att jag skulle få lite morfin för att kunna få vila.

Här började problemen. Värkarna eskalerade ytterligare och jag förlorade kontrollen helt. Var bara några sekunder mellan värkarna kommer jag ihåg innan minnesluckan är total. Enligt karln låg jag bara och gallskrek och hyperventilerade så att jag höll på svimma och kräktes av syrebristen. Högg tydligen även vilt omkring mig. De ville ge mig brikanyl och morfin, för att få mig kontaktbar men samtidigt var de tvungen att få tillstånd av mig för att kunna göra det och det gick inte då jag som sagt var totalt okontaktbar. Detta är alltså något jag inte minns själv, bara lite suddigt. Tillslut fick de tydligen nån bekräftelse från mig att de fick sticka och jag gallskrek tydligen när de gjorde det (är enormt spruträdd).

Då lugnade det ner sig ett litet tag och jag blev typ kontaktbar även om jag fortfarande var i total panik. Fick i alla fall fram att de måste skära ut henne och att jag inte kommer att kunna vara vaken på snittet, dels pga paniken och dels pga att det inte skulle gå att lägga ryggbedövningen i det tillstånd jag var i. Vägrade dock tydligen fortfarande att de skulle få undersöka mig utan låg bara på sidan och grät och skrek konstant.

11.00 ungefär rullades jag skrikandes iväg till operation. Där sövdes jag ner (tack gode gud) och lilla Alva föddes 11.37 2510g tung. Hon var mycket trött pga narkosen men de fick igång henne snabbt och hon mådde bra. Vid opstart upptäcktes det att jag var helt öppen och hon var påväg ut, hade öppnat mig från 1-2cm till helt på under 2h och hade jag kunnat samarbeta hade hon troligt redan varit ute.

01.30 Vaknade förvirrad men lugn på uppvaket med karln vid min sida. Utan i princip något minne av vad som hänt efter 09.00 endast vaga minnesbilder av att jag hade så ont och ville dö. Inget minne av inblandad personal eller vad som hände. Överlycklig när de kom in med en frisk liten tjej ca 15min senare. Fick stanna kvar en halvtimme på uppvaket medan karln och bebis gick till bb. Sen återförenades vi och förutom att jag var lätt i huvudet efter narkosen och hade ont i opsåret mådde vi prima.

 

[Korekatten]

Upplevde stor psykisk och fysisk smärta, kring min graviditet, förlossning och tiden efter. Bristen av kontroll, känsla av utsatthet. Men också hur fantastisk den mänskliga kroppen är som trots smärta och trötthet fortsätter att prestera. Jag var inte förlossningsrädd innan, men har tyvärr blivit det efter.

Spoiler: förlossning

Fick foglossning några veckor in i graviditeten, vecka 22 behövde jag kryckor för att ta mig fram. Jag längtade tills förlossningen var över och foglossningen skulle försvinna. Mina värkar började 1 juli typ vid 4-5 tiden på natten (bf 10/7), gick helt ok hemma, värkarna var varierande i tid och intensitet. Försökte promenera och röra mig för att skynda på förloppet. Natten till 2/7 tycker de att jag skulle komma in. Var bara öppen någon centimeter, så de erbjöd mig en sovdos och oss övernattning i latensrum. Tydligen tålde jag inte morfin. Natten bestod av hallucinationer och kräkningar, utan någon som helst sömn.

Blev inskriven på förlossningen på morgonen, öppen knappt 3 cm. Oregelbundna men intensiva värkar. Försökte äta och dricka, lyckades behålla en glass. Kunde absolut inte vila.
Försökte röra mig, med promenader, gåstolar, hoppa på pilatesbollar. Men det ville inte riktigt gå framåt ändå. På kvällskvisten försökte de spräcka fosterhinnorna, utan att lyckas. Fortsatte att promenera. Försökte trycka i mig potatisskruvar mellan värkarna. Kände ändå att jag hade någon slags kontroll och kunde andas och grymta mig igenom smärtan (och trycka hårt hårt på min man). Det blev natt. Jag var så trött, så trött. Då säger jag klyschan att jag inte orkar mer och tänker gå hem, att jag skiter i det här.

Eftersom det inte gick framåt satte de in värkstimulerande dropp, vilket resulterade i att det inte blev någon värkpaus. Jag försökte avvärja denna horribla smärta med lustgas, och genom att trycka sönder min mans hand. Tillslut ber jag dem att koppla ur droppet, vilket görs.
Får andas lite. Men har då överdoserat lustgasen och får hallicar. Väldigt trevliga sådana. Skrattade hysteriskt, bla var min katt på besök.
Eftersom jag varken ätit eller druckit ordentligt blev jag uttorkad och de fick sätta glucosdropp och ge febernedstättande.

De ville ge värksstimulerande dropp igen eftersom det inte hände något. Blir helt utan värkpauser igen och jag får total panik. Vet inte på vems bevåg, men efter någon timme kommer epiduralsprutan fram och jag ska kröka rygg som en katt. Läkaren skäller på mig för jag inte kan sitta still - du har ju paus mellan värkarna. Bm "försvarar mig" och talar om för läkaren att det hade jag inte. Efter edan var lagd kunde de köra på med det där vansinniga värkdroppet bäst de ville. Min mans hand fick vila lite, jag kunde andas och äta lite godis.

Krystvärkarna började vid 10 tiden den 3/7. Utan sömn så länge var det verkligen urkrafter som hade tagit över. 10,56 kommer en sprattlande liten unge ut, i vidöppen hjässbjudning. Hon fick vila på sin pappas bröst. Jag hade så ont, försökte hålla barnet. Men jag bara skakade att trötthet och smärta. Jag ville bara få vara ifred, men de var tvugna och sy och fixa och dona. Tog flera timmar innan de var klara med fortsatt smärta (mer lustgas). Jag grät och ylade, medan barn och far satt och sov brevid mig.

Min foglossning kändes 1000 ggr värre efter förlossningen. Jag kunde inte resa mig eller gå själv. Nu var det iaf fritt fram att ta mängder smärtstillande. Upplevde första natten på BB som hemsk. Jag/vi hade svårt att få till amningen, vilket vi råddes att försöka få ut mjölk i en tesked och mata barnet. Mina bröst tyckte det var en dålig ide, så jag satt och skakade med trötta armar för att få ut en ynka droppe och skakade så mkt att de värdefulla dropparna stänktes ner från den lilla skeden. Nattbm var stel och arg och hade iskalla händer och tryckte som en dåre på mina bröst, varav jag spände mig ännu mer. Ringde inte mer på nattbm...
Åkte hem från BB den 5/3, fortfarande med "komplicerad" men ok amning. Jag avskydde stället, ville bara därifrån så jag ljög om att det mesta kändes bra (Vilket ju var oerhört puckat). Jag tog mina smärtstillande regelbundet. Men jag mådde fruktansvärt dåligt och ingen tog mig på allvar. "Man ska vara trött efter en förlossning". Glömde ta mina Alvedon vid ett tillfälle och hög feber bröt igenom efter en vecka hemma. Åkte in och det visade sig att jag hade hinnor kvar, och ett lågt hb (hade förlorat en del blod iom bristningarna). Därefter förlossningsdepression. Foglossningssmärtor fortfarande sex år senare.

 

[Lakritsnapp]

Jag är på det stora hela nöjd med min förlossning men tar med mig några saker på erfarenhetskontot om det blir en nästa gång!

Spoiler

Mina värkar startade ironoskt nog efter att jag fått två orgasmer kl 23 på bf. (Den dagen hade tydligen flyttats en dag tidigare insåg jag sen...). Vi hade typ bestämt oss att det var dags att få ut bebis.

Sammandragningarna efter orgasmerna slutade aldrig och vi började inse att det kan ha startat.

Vi försöker sova men det går inte alls. Strax efter kl 2 går jag på toa och när jag torkar mig är det rosa på pappret. Lägger ett trosskydd i trosorna för det har jag hört att man ska göra Ringer förlossningen och säger att fostervattnet sipprar och att värkarna börjat. Får svaret: Ta två alvedon och gå och lägg dig!

Tar inga alvedon men vi går och lägger oss. Ingen av oss kan sova. När jag börjar gnälla en del frågar maken om jag kanske ska ringa förlossningen igen, varpå jag klämmer fram att jag inte orkar. Han ringer. Klockan är nu ca 4.30. Kl 5 sätter vi oss i bilen och åker in till förlossningen.

Är på plats ca 5.30 och blir undersökt, 3 cm öppen och det kommer fostervatten, får ctg. Tänker då att bra då är hon ute ca kl 13.

In i rummet kommer en ny barnmorska som ska byta av den som tog emot oss. Hon har en barnmorskestudent med och istället för att fråga om det är ok säger de att de glömt fråga om det är ok men det är det väl! Jaja tänker jag.

Jag vankade runt i korridoren med ett gåbord tills de frågade om jag ville prova lustgasen. Då satte jag mig på en pilatesboll bredvid sängen istället. Detta var ca kl 11.

Tiden går och jag får inte i mig varken vätska eller mat. Spyr upp allt jag försöker få i mig. Har inte ätit sedan kl 20 kvällen innan.

Ca kl 12 kallar maken på barnmorskorna då han ser att värkarna ändrat karaktär. Jag ligger på sängen sedan den senaste undersökningen då de satte skalpelektrod. Bebis puls sjunker under värkarna.

Först är jag öppen 8 cm sen känner bm under en värk och jag är fullt öppen. Dags att krysta. Jag är väldigt klar i huvudet trots lustgasen. Det kommer in mer och mer folk i rummet. Det är nog 7-8 pers som står och bevakar. Värkarna börjar avta i styrka och bm säger att det är bråttom och att bebis måste ut för bebis börjar bli trött. Jag får lägga undan lustgasen. Ser att bm gör tecken för klipp och jag blir skräckslagen.

Bedövningssprutorna var det värsta under under hela förlossningen. Sen klipper hon och jag får hjälp med tryck utifrån på magen samtidigt som jag använder varenda muskel som finns i kroppen för att få ut bebis. Kl 13.07 är hon ute och de säger att hon hade navelsträngen runt halsen.

Jag är helt slut när de lägger en söt liten bebis på min bröstkorg och börjar sy.

Såhär i efterhand skulle jag tackat nej till bm-student. Det var jobbigt att bli undersökt dubbelt varje gång. Även om studenten räddade min upplevelse av förlossningen då hon var 1000 gånger trevligare än bm som enligt mig var alldeles för rak och känslokall.

Om det blir en nästa gång så ska jag se till att få byta bm om det inte känns bra. Jag kände mig överkörd av den jag hade. Tyckte hon undanhöll information som jag velat ha och brydde sig inte ett dugg om att jag tyckte vissa moment var riktigt jobbiga utan svarade bara snäsigt.

 

[Riru]

Spoiler: Första barnet

Hade under hela dagen haft täta sammandragningar, men inget som tydde på att bebis snart skulle komma. Sammandragningarna hade bara någon minuts mellanrum så tyckte ändå att det var lite konstigt.
Vid nio på kvällen tyckte jag att de började kännas annorlunda men fortfarande inte ont. Sedan kom det pang på. Värkar med ca tre minuters mellanrum. Nu var klockan elva på kvällen och maken ringde sjukhuset som sa att jag skulle ta en alvedon och en varm dusch för det här kommer ta tid.
Jag tar en Alvedon men står inte ut.

Ett på natten är vi på sjukhuset och jag hade öppnat mig 4-5cm. Blev tillsagd att smärtan blir inte värre än såhär så jag hade klarat mig bra. Fick byta om och blev ledd till ett förlossningsrum där jag fick lustgas. Efter ett tag tycker bm att jag skulle fundera på EDA och jag gav efter och sa ok.
Läkaren kom och skulle sätta bedövningen och jag skrek till, kämpade med lustgasen och sa att jag inte vill. Läkaren provade att sticka igen varpå jag skrek att det gjorde för ont. Ytterligare ett försök och hen undrar vad det är som gör så ont och varför jag inte kan vara stilla. Jag säger att det är sprutan, ryggen, jag vill inte mer, tar hellre värkarna än den jävla sprutan. Bm ber mig försöka en gång till och tre personer håller i mig då läkaren sticker en sista gång. Fy fan vad ont det gjorde.
EDA satt men hjälper ingenting.
Bm säger att det är ok att krysta om jag känner för det och. Känner efter ett tag dessa krystvärkar som inte gjorde så ont men fick mig att tappa andan.
Bm kom tillbaks med en kollega och det påbörjades. Förlossningen gick lite trögt då jag var rädd för att krysta för hårt. Annars gick det bra och bebis föddes 05.20.
Känslan när bebis kom ut och all smärta släppte var underbar!

Spoiler: Andra barnet

De sista veckorna tyckte jag att jag hade lite "symptom" på att något var på gång men det hände aldrig något.
Dagen då det var dags gick jag och la mig med sonen på en tupplur, och vaknade av att det gjorde ont. Då detta hänt tidigare så trodde jag inte att det var dags. Det kom dock fler värkar och jag tänkte att utifall att det är dags så sätter jag igång och får lite gjort. Att försöka få något gjort var dock inte så lätt så packade bara en väska och satte mig i soffan och räknade värkar. Jag trodde väl inte riktigt på att det kunde vara dags redan men när värkarna faktiskt kom med fem minuters mellanrum och varade ca en minut så insåg jag att det nog var bäst att åka. Efter första förlossningen så sa dom på sjukhuset att nästa gång bör jag inte vänta utan åka direkt jag känner att det kan vara på gång, då det gick snabbt redan första gången och andra förlossningen vanligtvis går ännu snabbare.
Så vi åker till sjukhuset, klockan är strax efter 16.00, jag är öppen ca 5cm och bm säger att jag troligtvis kommer föda under kvällen. Frågar om jag har några önskemål och jag säger att jag absolut inte vill ha EDA. Det fanns tydligen ett annat alternativ med en spruta i livmodern (ej säker på vad det var) och jag godkände det. Läkare bokades in och skulle komma senare, fick lustgas och bm skulle hämta en pilatesboll åt mig. Jag känner att jag klarar det här utan smärtstillande, det gör ont men med lustgas och fokuserad på andning så har jag det under kontroll. Sen får jag en krystvärk och jag börjar nästan grina (trodde ju inte krystvärkar gjorde ont). När bm kommer så säger jag att jag haft en krystvärk varpå hon säger "Är det sant? Lägg dig på rygg för jag måste kolla hur mycket du är öppen".
När jag gör det så drar det igång ordentligt och jag kunde knappt tro att smärtan var sann, gjorde så djävulskt ont. Jag var öppen 7-8cm.
Krystvärkarna fortsätter och jag tappar kontrollen helt, drar nästan omkull maken och kan inte ligga still. Bm höjer rösten och säger att jag får absolut inte krysta, jag är inte helt öppen och kanten är inte utplånad. Men det var ju inte jag som krystade. Allt kändes som en mardröm där jag aldrig upplevt något så smärtsamt och jag försvann som i en dimma av smärta där jag försökte få mig själv att tuppa av med hjälp av lustgasen för jag klarade inte av att vara vid medvetande. Hörde hur bm ringde samtal och pratade med maken. När en annan sköterska kom så försökte dom ta lustgasen ifrån mig men jag vägrade släppa.
Tillslut sa bm att det går inte göra något nu, bebis är redan här, ibland vill kroppen inte samarbeta helt enkelt. Så nu fick jag krysta. Jag krystade och fy vad det gjorde ont, vid en paus sa bm till mig "jag förstår att det gör ont, det är alldeles för tight för både dig och bebis"
Jag bestämde mig då att nu får det räcka och tog i allt jag hade och bebis kom som ett skott (vilket bm även kommenterade).
Den efterlängrade avtagandet av smärta försvann dock inte. Jag låg och skakade av smärta och utmattning, kunde inte slappna av alls. Konstigt nog så sprack jag inte något men det sattes stygn i förebyggande syfte.
Tog en timme från att vi kom till sjukhuset tills bebis var ute. Hade vi väntat lite till så hade jag fått föda i bilen
Läkaren hann aldrig komma så fick ingen smärtlindring alls.
Hade rejäl träningsvärk efter denna förlossning. Och jag är numer rädd för att föda igen.. Vi som planerat ett barn till. /SPOILER]

 

[Krystalline]

@hvala Verkligen! Samma här!

 

[Carand]

Känsliga bör ej läsa

Spoiler: Förlossningen

Med första barnet satt jag, tre dagar efter BF, och tittade på TV på morgonen när jag kände nåt jag inte känt på länge, mensvärk! Började genast klocka de svaga värkarna och meddelade sambon som va på jobbet. De ökade ganska stadigt och sambon ville störta hem men bad honom avvakta då de kändes rätt lugnt.

Han kom hem lagom till lunch och då fick jag pausa samtalet o andas genom värkarna men fortfarande helt ok. Nån timme senare hade jag duschat o kände illamåendet komma, då packade vi in oss i bilen o ringde förlossningen.
Väl där ca kl 15, var jag nästan 6 cm öppen och tyckte det började bli rätt jobbigt. Under tiden sambon parkerade om bilen så beställde jag en EDA (jag som aaaldrig skulle ha nån nål i ryggen...hehe ). den tog lite väl bra och jag kände inget alls.

Minns att jag sa till BM att jag kunde hjula fram i korridoren bara det hände nåt snart. Det sipprade bara lite vatten i övrigt var jag fullt öppen och gick o vankade fram till kl 20 tror jag. Då satte de in värkstimulerande dropp och då började det göra ont., kändes som om ryggen skulle gå av.

Fortsatte att vänta på krystvärkar som aldrig kom och hjärtljud som gick ner lite väl långt under värkarna och lite väl högt däremellan. Jag fick prova olika positioner att ligga i o hade infart i armen som ströp flödet om jag råkade ligga fel, döirriterande där och då. Flåsade i lustgasen som jag bara blev trött av. Kl 22:55 började det bli lite bråttom, då hade de varit inne flera ggr och tagit prover från bebisens huvud för att se att allt va ok men nu ville de få ut den.

De drog på det värkstimulerande på max och tog fram sugklockan. Jag fick krysta på beställning då jag fortfarande inte kände några krystvärkar. De satte sugklocka 7 ggr varav den släppte 3 ggr, det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek i falsett istället för att sådär samlat och lugnt trycka hakan mot bröstkorgen...De klippte ett långt snitt ut åt sidan innan sugklockan sattes sista gången. Sambon har återberättat att jag tydligen skrek att
-"Nu får ni väl faan se till och få ut den här satans jävla ungen!" Inte mitt stoltaste ögonblick...sambon är dessutom troende kristen...

Då kom hon till slut ut iaf! Jag hade dock fortfarande så otroligt ont och fortfarande droppet igång på max så jag fattade inte att det var över. Jag låg med slutna ögon som jag ahde haft de senaste timmarna och bara försökte andas.

Säkert 10 min efter att de lagt henne på mitt bröst så frågade BM om vi inte ville veta vad det blev för nåt, haha. Då fick vi se att det var en liten tös..=) Hon hade kommit med pannbjudning så de fick sätta sugklockan i pannan så hon hade fått ett stort sår i pannan som tog ett bra tag att läka.

Minns att jag kollade med spegel hur det såg ut där nere efteråt och det var alldeles svart och blått...

 

[Lime]

Jag har haft två snabba förlossningar som jag varit nöjd med

Spoiler: Barn 1

Jag var riktigt less på graviditeten sista dagarna. I torsdags var sambon ledig och vi såg till att hålla oss sysselsatta för att fördriva tiden. På förmiddagen var vi på hundutställning och när vi kommit hem brakade jag ut i skogen med hundarna (utan mobil och utan att säga var jag skulle...). Efter att ha gått en sväng till på kvällen bestämde vi oss för att åka på speedway och skämtade om att vi skulle dit och skrämma ut bebisen.
Mitt under nationalsången precis när vi kommit dit högg det till i magen, vattnet började forsa och jag började gapskratta. Delar av sambons släkt var på plats och vi fick lite lyckönskningar innan vi åkte in till förlossningen för kontroll.

Låg med ctg under en halvtimme och kände värkar som kom och gick, men som inte gav utslag på maskinen. Berättade för barnmorskan att jag kände hur det kom och gick, men hon kände inte efter om jag var öppen någonting - utan skickade hem oss och bad oss komma in igen morgonen efter. Ringde på hemvägen till min mor och berättade att vattnet gått och hon rådde oss att inte lämna staden eftersom hon haft snabba förlossningar. Berättade att vi skulle hem och packa ned det sista och hon poängterade att "ni hinner bara hem och vända". Väl hemma lyckades jag under smärtor få av mig kläderna och hoppa in i duschen där värkarna tog i ordentligt! Kände att förloppet snabbade på allt mer och lade mig på soffan i förhoppning om att det skulle lugna ned sig. Knappt en kvart efter att vi kommit hem sa jag åt sambon att det var dags att åka in igen. Tog mig aldrig ut till bilen, utan fick första krystvärken på väg ut mot hallen och fick lägga mig på köksgolvet. Sambon ringde förlossningen som sa åt honom att klocka värkarna. Frustrerad sambo. När han ringde någon minut senare sa de att "okej, kom in då" och då hade jag krystvärkar med 1-1,5 minuts mellanrum. Meddelade att jag omöjligt kunde resa mig upp och sambon ringde sos alarm som skickade ambulans innan de kopplade över sambon till förlossningen igen. Först då insåg barnmorskan hur intensivt det var och gjorde sitt bästa för att coacha mig över telefonen.
Ambulansen var snabbt på plats och jag lyckades ta mig ut iklädd endast t-shirt och strumpor (kände mig sedan lagom suspekt när jag tassade ut från bb med en bebis på armen utan skor eller ytterkläder ).
Sambon kom efter i bil och hann precis in på förlossningsrummet innan lilltjejen var ute efter två krystvärkar.
Jag måste varit helt hög på adrenalin och andra hormoner för det första jag kläckte ur mig var "det där gjorde mindre ont än vad jag trodde att det skulle göra - det kan jag göra om fler gånger!". Förlossningen tog 3,5 h från vattenavgång till bebis.

Spoiler: Barn 2

Sov gott natten till lördag och blev väckt av dottern vid kl. 6. Vi unnade oss en lång helgfrukost och planerade för hundpromenad, en sväng in till stan och sedan vidare till svärföräldrarna för att byta till sommardäck på bilarna. Framåt kl. 8.30 började det mola lite svagt i magen, men det var inget hinder för att gå en sväng kände jag. Molandet gav inte med sig när jag var i rörelse och började bli alltmer påtagligt. Vi beslöt oss för att hoppa över handlandet och istället åka direkt till svärföräldrarna. På vägen dit fick jag första riktiga värken, men visste fortfarande inte om det var något på G eller bara ett spratt av kroppen. Väl framme körde jag iväg sambon för att byta bildäck, med motiveringen att "det hinner inte hända någonting på en halvtimme", men innan han var tillbaka igen hade jag 2 värkar per 10:e minut och började bli nervös. Ringde och meddelade förlossningen att vi kom direkt.

Under bilresan kom det värkar var 4:e minut och vi var framme kl. 11.30. Fick ligga med CTG en stund och barnmorskan såg till att snabbt få in oss på ett rum när hon insåg att jag var öppen 9 cm. Jag tyckte fortfarande inte att det kändes särskilt jobbigt, utan andades lugnt igenom värkarna. Blev uppmanad att vara uppe och gå så mycket som möjligt och vankade av och an i rummet under konstant övervakning av både barnmorska och sambo. Hade helst velat vara ifred, men inser i efterhand att hon visste att det skulle gå snabbt på slutet. Framåt kl. 13 började värkarna komma tätare och ta i allt mer, men profylaxandning fungerar fortfarande fint som smärtlindring. Barnmorskan föreslog då att jag skulle ställa mig på knä i sängen så jag fick något att hänga över och då bara smällde det till! Två kraftiga värkar, vattnet gick, några krystvärkar och sonen var ute Tog ca 4 timmar från första värkarna till bebis.

 

[Evenstar]

Mina är ju födda med snitt, ett akut och ett planerat, men det är ju också en slags förlossning
Hade inga symptom eller känningar att det skulle starta med någon av dem - först är jag dålig på att bli gravid, sen är jag dålig på att sluta vara gravid...

Spoiler: Första barnet

Var inne för planerad igångsättning en fredag kl 14, då 15 dagar efter bf. Hade inte haft minsta tecken på att något skulle starta, så hade bebis fått bestämma hade han nog stannat ännu längre.

Visade sig att jag var öppen 3 cm när vi kom in. Fick cytotec och fick värkar hyfsat snabbt, dock inte så onda men ganska regelbundna. Var uppe och fick ganska mycket där i början.

Fick lära mig hur lustgasen funkade medan jag fortfarande mådde bra och var klar i huvudet.

Sakta men säkert gick det framåt, men inte tillräckligt snabbt i barnmorskornas tycke. På kvällen tog de hinnorna så vattnet gick.

Började få lite mer ont och började använda lustgasen en del i värkarna, ganska svagt än så länge men det hjälpte i alla fall.

Någon gång gick jag på toaletten och upptäckte att fostervattnet var missfärgat, bebis hade bajsat i vattnet.

På natten ville de skynda på det hela ännu mer, och satte värkförstärkande dropp. I samband med det rekommenderade de en eda så det körde vi på. Det där droppet var överjävligt och jag fick knappt nån paus. Så fort jag rörde mig, om så bara minsta lilla rörelse, kom en attack-värk. Edan tog inte, den hade hamnat snett så den hjälpte inte. Låg bara helt still på sidan i sängen och andades lustgas för glatta livet. De ville ha upp mig och röra mig lite, det kunde de glömma.

Minns inte när det började, men någon gång under tidig morgon fick jag fruktansvärt ont i bäckenet på den sidan jag inte låg på. Sambon fick stå och trycka emot det hårdaste han kunde, enligt honom var det i flera timmar.

På morgonen ville de ha i mig frukost men det gick inte. Fick knappt i mig något att dricka. På förmiddagen var jag fullt öppen men bebis kom inte ner. Till slut fick jag krystvärkar, men fick andas genom dem eftersom bebis inte var tillräckligt långt ner. På något sätt fick barnmorskan upp mig på en förlossningspall i ett försök att få ner bebis. Det hjälpte inte heller. Till slut fick jag försöka krysta ändå, ifall det skulle hjälpa honom att komma ner. Men det gjorde det inte heller, och bebis blev stressad vid varje värk (som fortfarande kom så fort jag rörde mig). Nu var jag helt slut, hade inte sovit sen 5 på morgonen dagen innan.

Till slut beslutade barnmorskan att vi skulle avbryta. De stängde av droppet (hallelujah!) och vi fick vänta en stund, sen rullades jag in på operation för akutsnitt. Det var en fantastisk känsla att få bedövningen, min trötta kropp fick vila från alla värkar. Jag låg inne i operationssalen i väntan på snittet och bara njöt, nu kunde jag slappna av, inget gjorde ont mer.

Efter ett snabbt och smidigt snitt var han ute, 16 dagar efter bf. Det gick så lugnt och tryggt till och jag är supernöjd med snittet.

Tydligen låg han snett, de sa att han hade inte kommit ut av sig självt. De såg redan när de öppnade mig att livmodern hade en konstig form för han låg så tokigt.

Efter snittet fick jag ligga ensam på uppvaket i ca en timme medan sambon fick ta hand om sonen.

Efter det långa förloppet var vi ganska trötta och medtagna både jag och sonen (och sambon). Blev kvar 4 nätter på BB och jag kände mig rätt mör de första dagarna.

Sonen var 52 cm och vägde 3990 g.

Spoiler: Andra barnet

Den här gången hade vi planerat snitt, jag ville inte att förra förlossningen skulle upprepa sig. Fick tid för snitt 5 dagar innan bf (att det skulle dra igång av sig självt tidigare sa läkaren var osannolikt, eftersom jag gick över så länge förra gången).

När vi kom in till sjukhuset inför det planerade snittet fick vi gå in i ett rum och byta om. Jag till rock, strumpor och nättrosor, sambon fick ha blå operationskläder. Vi fick vänta på rummet någon timme. Barnmorskan kom in någon gång under tiden och tog mitt blodtryck, satte infart i handen, kände hur barnet låg och visade hur jag skulle sitta när de satte spinalbedövning. Hon repeterade lite snabbt hur allt kommer gå till (fick infon på inskrivningsmötet veckan innan). Satte dropp eftersom jag inte fått äta/dricka på några timmar. Läkaren som skulle operera kom också in och presenterade sig.

Efter någon timme fick vi gå in i operationssalen. Ett gäng människor presenterade sig. Jag fick sätta mig på britsen, blev inpenslad med något desinficerande på ryggen och fick en bedövande spruta. Sen satte de spinalbedövningen. Gjorde inte direkt ont, men lite obehagligt. Fick en till infart i andra handen också för säkerhets skull, då jag hade moderkakan fram och de inte visste hur långt ner den gick.

Fick lägga mig ner på britsen och snart började nederdelen av kroppen pirra och domna bort. Fick kateter.

Fick en syrgasgrimma så att jag och barnet skulle få ordentligt med syre och de satte upp skynket framför magen. Efter en stund provade de att nypa mig hårt i magen och när jag inte tyckte det kändes så mycket/gjorde ont var vi redo. Man känner lite att de är och petar/drar i en, men man känner inte smärtan.

Några minuter senare skrek lillan till och de lyfte över henne på mitt bröst där hon fick ligga kvar medan de sydde ihop mig.

De lyfte över mig i en sjukhussäng, rullade iväg mig, bebis och pappan till uppvaket där vi fick vara i någon timme tills jag kunde böja på knäna. Sen vidare till BB och den berömda brickan, smakade gott med smörgås efter att ha fastat sen kvällen innan

Är jättenöjd med allt. Var nöjd med akutsnittet också, men var mycket piggare nu såklart när jag var mer utvilad. Jag var också snabbare upp på benen nu. Första förlossningen minns jag väldigt dimmigt medan jag var mycket mer med andra gången. Fick stanna på BB två nätter som är standard efter snitt, men jag kände att jag egentligen hade kunnat åka hem tidigare.

Dottern var 49 cm och vägde 4240 g.

 

[Kilauea]

Jag har haft två snabba förlossningar som jag varit nöjd med

Spoiler: Barn 1

Jag var riktigt less på graviditeten sista dagarna. I torsdags var sambon ledig och vi såg till att hålla oss sysselsatta för att fördriva tiden. På förmiddagen var vi på hundutställning och när vi kommit hem brakade jag ut i skogen med hundarna (utan mobil och utan att säga var jag skulle...). Efter att ha gått en sväng till på kvällen bestämde vi oss för att åka på speedway och skämtade om att vi skulle dit och skrämma ut bebisen.
Mitt under nationalsången precis när vi kommit dit högg det till i magen, vattnet började forsa och jag började gapskratta. Delar av sambons släkt var på plats och vi fick lite lyckönskningar innan vi åkte in till förlossningen för kontroll.

Låg med ctg under en halvtimme och kände värkar som kom och gick, men som inte gav utslag på maskinen. Berättade för barnmorskan att jag kände hur det kom och gick, men hon kände inte efter om jag var öppen någonting - utan skickade hem oss och bad oss komma in igen morgonen efter. Ringde på hemvägen till min mor och berättade att vattnet gått och hon rådde oss att inte lämna staden eftersom hon haft snabba förlossningar. Berättade att vi skulle hem och packa ned det sista och hon poängterade att "ni hinner bara hem och vända". Väl hemma lyckades jag under smärtor få av mig kläderna och hoppa in i duschen där värkarna tog i ordentligt! Kände att förloppet snabbade på allt mer och lade mig på soffan i förhoppning om att det skulle lugna ned sig. Knappt en kvart efter att vi kommit hem sa jag åt sambon att det var dags att åka in igen. Tog mig aldrig ut till bilen, utan fick första krystvärken på väg ut mot hallen och fick lägga mig på köksgolvet. Sambon ringde förlossningen som sa åt honom att klocka värkarna. Frustrerad sambo. När han ringde någon minut senare sa de att "okej, kom in då" och då hade jag krystvärkar med 1-1,5 minuts mellanrum. Meddelade att jag omöjligt kunde resa mig upp och sambon ringde sos alarm som skickade ambulans innan de kopplade över sambon till förlossningen igen. Först då insåg barnmorskan hur intensivt det var och gjorde sitt bästa för att coacha mig över telefonen.
Ambulansen var snabbt på plats och jag lyckades ta mig ut iklädd endast t-shirt och strumpor (kände mig sedan lagom suspekt när jag tassade ut från bb med en bebis på armen utan skor eller ytterkläder ).
Sambon kom efter i bil och hann precis in på förlossningsrummet innan lilltjejen var ute efter två krystvärkar.
Jag måste varit helt hög på adrenalin och andra hormoner för det första jag kläckte ur mig var "det där gjorde mindre ont än vad jag trodde att det skulle göra - det kan jag göra om fler gånger!". Förlossningen tog 3,5 h från vattenavgång till bebis.

Spoiler: Barn 2

Sov gott natten till lördag och blev väckt av dottern vid kl. 6. Vi unnade oss en lång helgfrukost och planerade för hundpromenad, en sväng in till stan och sedan vidare till svärföräldrarna för att byta till sommardäck på bilarna. Framåt kl. 8.30 började det mola lite svagt i magen, men det var inget hinder för att gå en sväng kände jag. Molandet gav inte med sig när jag var i rörelse och började bli alltmer påtagligt. Vi beslöt oss för att hoppa över handlandet och istället åka direkt till svärföräldrarna. På vägen dit fick jag första riktiga värken, men visste fortfarande inte om det var något på G eller bara ett spratt av kroppen. Väl framme körde jag iväg sambon för att byta bildäck, med motiveringen att "det hinner inte hända någonting på en halvtimme", men innan han var tillbaka igen hade jag 2 värkar per 10:e minut och började bli nervös. Ringde och meddelade förlossningen att vi kom direkt.

Under bilresan kom det värkar var 4:e minut och vi var framme kl. 11.30. Fick ligga med CTG en stund och barnmorskan såg till att snabbt få in oss på ett rum när hon insåg att jag var öppen 9 cm. Jag tyckte fortfarande inte att det kändes särskilt jobbigt, utan andades lugnt igenom värkarna. Blev uppmanad att vara uppe och gå så mycket som möjligt och vankade av och an i rummet under konstant övervakning av både barnmorska och sambo. Hade helst velat vara ifred, men inser i efterhand att hon visste att det skulle gå snabbt på slutet. Framåt kl. 13 började värkarna komma tätare och ta i allt mer, men profylaxandning fungerar fortfarande fint som smärtlindring. Barnmorskan föreslog då att jag skulle ställa mig på knä i sängen så jag fick något att hänga över och då bara smällde det till! Två kraftiga värkar, vattnet gick, några krystvärkar och sonen var ute Tog ca 4 timmar från första värkarna till bebis.

Gud vad snabba förlossningar. Vill också vara smärttålig och kunna vara hemma medan jag öppnar mig, dock kanske inte till fulla 10 cm .

 

[Carand]

Spoiler: Andra förlossningen

Började kl 18 två dagar innan BF att strama lite i magen vid 18 på kvällen, inte alls lika tydligt som första gången. Vid 20 började det bli mer ordentliga värkar så vid 21 sa jag till sambon att åka hem och hämta bb väskan och storasysters övernattningsväska. Vi var nämligen hos kompisar på middag men lillan var redan hos svärföräldarna så det passade ju bra.
Strax innan 24 var vi inne på förlossningen och då kom illamåendet och konstaterades att jag var öppen 9 cm. Hade bestämt sen innan att jag ville föda på förlossningspall och bara ha lustgas och så blev det! Dämpad belysning och bara en barnmorska och en undersköterska, allt var så lugnt och fint och ett riktigt härligt minne!
Efter ca 3 timmar inne på BB och 5 krystvärkar så kom han ut , och jag fick dra ut honom sista biten själv, sittande på pallen med sambon bakom, fantastiskt! Rekommenderas varmt!

Sydde några stygn, hann förlora en liter blod pga moderkaka som inte riktigt ville släppa. Oj vad trött man blev av blodbristen!

 

[Emtherlia]

Imponerande att du kunde ha sådan is i magen. Blev nästan lite nervös bara av att läsa din berättelse .

Haha, jag var helt säker på att eftersom jag var förstföderska så ska det ju ta låååång tid att föda (att både mamma och syster haft snabba förlossningar tänkte jag inte riktig på)

Jag trodde ju inte ens på BM när hon sa att jag var fullt öppen och redo att börja krysta.

BM sa att om jag skulle ha fler barn så rekommenderade hon att jag åker in direkt det börjar göra ont och inte väntar på bättre tider.

 

[Kilauea]

Spoiler: Andra förlossningen

Började kl 18 två dagar innan BF att strama lite i magen vid 18 på kvällen, inte alls lika tydligt som första gången. Vid 20 började det bli mer ordentliga värkar så vid 21 sa jag till sambon att åka hem och hämta bb väskan och storasysters övernattningsväska. Vi var nämligen hos kompisar på middag men lillan var redan hos svärföräldarna så det passade ju bra.
Strax innan 24 var vi inne på förlossningen och då kom illamåendet och konstaterades att jag var öppen 9 cm. Hade bestämt sen innan att jag ville föda på förlossningspall och bara ha lustgas och så blev det! Dämpad belysning och bara en barnmorska och en undersköterska, allt var så lugnt och fint och ett riktigt härligt minne!
Efter ca 3 timmar inne på BB och 5 krystvärkar så kom han ut , och jag fick dra ut honom sista biten själv, sittande på pallen med sambon bakom, fantastiskt! Rekommenderas varmt!

Sydde några stygn, hann förlora en liter blod pga moderkaka som inte riktigt ville släppa. Oj vad trött man blev av blodbristen!

Eftersom att ha sett en film på youtube om förlossning och olia ställningar fastnade jag för pallen, just för att partnern sitter så nära. Önskar mig verkligen sån förlossning som du beskrev. Låter fantastiskt.