En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida DEL 7

[Tora]

Ja det antar jag. På kliniken sa de att de gör på samma sätt där, och polikliniken där jag gjorde tömning har ju inget med min IVF att göra. Sen finns det ju ställen som gör annorlunda, men oftast är det så som de gjorde med mig. Först hcg, sen nytt hcg och nytt VUL ett par dagar efter. Om bekräftat MA så Mifygene den dagen, och tömning med Cytotec (4+2+2 st) på poliklinik två dagar efteråt.VUL innan hemgång, om det finns rester kvar så läggs man in (då vet jag inte om de brukar skrapa direkt eller om man ger mera Cytotec). Hcg efter två och fem veckor.

Så otroligt bra rutiner!!!!

 

[Tora]

Nu hoppar jag in i tråden. Har länge tänkt börja skriva i tråden men har nu först kommit mig för att skapa en anonym användare. Troligtvis kommer någon känna igen mig..Men håll det för dig själv då.. Jag är anonym av många anledningar..

Maken och jag har bestämt att nu jäklar börjar vi försöka på allvar..Vi har väl egentligen aldrig skyddat oss från att bli gravida, men pga omständigheterna så är det troligtvis inte så stor chans att vi kommer kunna få barn utan hjälp.. Men vi måste ju prova seriöst innan vi kan få hjälp..
Ägglossningstester är beställda och folsyra äter jag sedan länge.
Han ska äta zink och folsyra också enligt vad jag har läst...Men jag vet knappt vad jag ska tro om allt jag läser på diverse sidor om barntillverkning..det är ju allt från kostråd till att man ska dansa motsols när regnet faller nerifrån och upp....

Jag skulle satsa mest på att dansa motsols när regnet faller nerifrån och upp
Vad kul!!

Frågan är om ni inte kan få hjälp utan att behöva vänta i ett år (med tanke på din mans funktionshinder).

I ditt fall hade jag absolut kört med älstickor för att verkligen maximera chanserna att bli gravid med minimum av ansträngning.

 

[Hemligast]

Jag skulle satsa mest på att dansa motsols när regnet faller nerifrån och upp
Vad kul!!

Frågan är om ni inte kan få hjälp utan att behöva vänta i ett år (med tanke på din mans funktionshinder).

I ditt fall hade jag absolut kört med älstickor för att verkligen maximera chanserna att bli gravid med minimum av ansträngning.

Nä vi kommer inte behöva vänta ett år..problemet är att specialistläkaren inom makens funktionshinder är troligtvis sparkad...eller så är han bara dum fortfarande. Han är den som kan skriva en remiss till fertilitetskliniken och skulle ha hört av sig till maken för ETT ÅR SEDAN.. habiliteringen hjälper maken med att anmäla läkarskrället.. Läkaren gör sig oanträffbar både när maken och när habiliteringen försöker nå honom...

 

[Tora]

Håller med. Jag är innerligt less på dessa stickor, men jag testar ändå för att sas samla underlag (möjligen yrkesskada ). Jag har ingen absolut tilltro till tillförlitligheten, men de ger i alla fall som minst en indikation på vad som händer med hormonnivåer och det har varit bra att kunna lämna resultaten till Gunnar. Jag tycker mig ofta se uttryck för uppfattningen om ägglossningstester och testande som både onödigt och överdrivet, men det kommer från folk som blivit gravida efter önskemål och de har ju inte heller varit i den situationen där de behöver fundera över om något / vad som är fel.

Ja precis det kan ju säga en hel del om hur kroppen fungerar. Tex identifiera för korta (eller för den delen för långa) lutealafaser. Eller om man aldrig får ägglossning. Eller att allt verkar fungera som det skall och det ändå inte fungerar. Eller identifiera mycket tidiga graviditeter (för tidiga för gravtester) som gång på gång slutar i mycket tidiga missfall. Eller om man av olika anledningar inte kan ha varannandagsex och behöver veta exakt när man behöver ha sex. Eller....

Blir man gravid inom 1-3 månader (vilket trots allt är det vanligaste) så är det oftast en helt annan sak än när man försökt månad efter månad utan minsta + på stickan.

Sen skall man ju inte läsa för mycket på tex Familjeliv. De har en tendens att bli lite.....vad skall man säga.....fanatiska typ

 

[malumbub]

Hoppades på att må.bättre idag, nu när mensen kom igång...men nu är jag mest arg, för stunden. Verkligen tonåring.

Hur ska min man få ro att nuppa eller ens våga ta på mig när jag mår så här? Eller är det lika bra att låta bli fram till spolning? (Finns det nån teoretisk sannolikhet eller tro om chansen till ägglossning nu?)

Vet faktiskt inte om jag haft nån äkta ägglossning alls, trots mina tidigare misstankar/förhoppningar om det...(men nu kan det vara Neggo som pratar gör mycket.)

 

[Hyldeblomst]

Jag tänker att det får inte ta över min vardag och mitt liv. Det verkar lätt bli så. Jag orkar inte analysera temperatur och mående i detalj varje dag. Jag skulle bli knäpp.

Jag kan tänka mig att det underlättar att kunna bestämma sig för att inte låta det ta för stor plats, jag har inte riktigt den förmågan. Även om jag inte analyserar temperatur och mående (det finns säkert de som gör det och hjälper det något så är det ju bra, gör det att personen mår sämre är det förstås tråkigt) så är funderingar inte ständigt men relativt ofta närvarande, till del eftersom det är något i min kropp som inte verkar fungera som naturen hade avsett och jag undrar naturligtvis vad och varför.

Jag tror inte att någon vill att tankar oavsett vad de gäller ska ta över varken vardag eller liv (och i det läget tänker jag att det är dags att söka hjälp), men att försök att få barn inte skulle uppta tankegångar, särskilt när det gått lång tid, känner jag för egen del är orealistiskt. (Sen finns ett visst spann mellan att uppta tankegångar och att ta över vardag och liv, men det är ju en fråga om definitioner.)
Att ha möjlighet att välja vad en orkar och inte och vilka tankar som får ta plats är för mig eftersträvansvärt, men där är inte jag efter över ett års väntan och ovisshet, tyvärr.
Den här tråden upplever jag också som ett ställe att släppa fram funderingar för att kanske slippa ha dem påträngande i övrigt.

 

[Hyacinth]

Jag tror att det lätt blir så om man försökt väldigt länge. Sen då folk så ofta skriver att man inte får bli bitter, blir det så blir det, stressa inte, njut av sex, man kan adoptera, så känner man sig fort väldigt, väldigt dålig. För det första lyckas man inte bli gravid, och för det andra är man en andra klassens kvinna som stressar och inte tar det som det kommer.

Jag som alltid misstänkt att jag inte kan bli gravid har aldrig fått känna den där normala känslan av att på fullaste allvar tro att man har en chans att få plus på stickan.

Klart man får vara bitter, arg och ledsen. Jag försöker bara att inte boka i onödan. Min första graviditet var en överraskning, nu tog jag ut spiralen, blev gravid omgående men det resulterade i ett tidigt missfall. Nu får vi se om det funkat/funkar denna gång. Jag resonerar som så att kanske det är dumt att direkt börja med tester om man inte har misstanken att det kommer vara problem? Just för att det är lätt att bli fullkomligt fixerad? Å andra sidan är det ju bra att ha koll, men jag är lite kluven. Jag tänker att jag får vara hippie-inslaget i tråden, men jag vill inte skriva så mycket eftersom jag dels inte talat om för omgivningen att vi försöker och dels för att jag förstår att min smått sorglösa inställning kan vara provocerande för många. Jag menar absolut inget ont, jag försöker bara bibehålla ett glatt humör och en för mig viktig inställning med tanke på att jag hade en tuff graviditet och start förra gången.

 

[em-pirre]

Klart man får vara bitter, arg och ledsen. Jag försöker bara att inte boka i onödan. Min första graviditet var en överraskning, nu tog jag ut spiralen, blev gravid omgående men det resulterade i ett tidigt missfall. Nu får vi se om det funkat/funkar denna gång. Jag resonerar som så att kanske det är dumt att direkt börja med tester om man inte har misstanken att det kommer vara problem? Just för att det är lätt att bli fullkomligt fixerad? Å andra sidan är det ju bra att ha koll, men jag är lite kluven. Jag tänker att jag får vara hippie-inslaget i tråden, men jag vill inte skriva så mycket eftersom jag dels inte talat om för omgivningen att vi försöker och dels för att jag förstår att min smått sorglösa inställning kan vara provocerande för många. Jag menar absolut inget ont, jag försöker bara bibehålla ett glatt humör och en för mig viktig inställning med tanke på att jag hade en tuff graviditet och start förra gången.

Alltså hade jag varit lika fertil som dig hade jag inte sett någon som helst vits med att testa för varken ägglossning eller graviditet. Det hade verkligen varit underbart.

Får jag fråga en personlig fråga? Var det du som i något skede inte ville ha ett till barn alls, men din partner ville det? Jag tänker att det kanske är lättare att hålla sig lugn i en sådan situation där man under en längre period tvekat, funderat och vägt för och emot. Eller vad fan vet jag.

 

[Hyacinth]

Alltså hade jag varit lika fertil som dig hade jag inte sett någon som helst vits med att testa för varken ägglossning eller graviditet. Det hade verkligen varit underbart.

Får jag fråga en personlig fråga? Var det du som i något skede inte ville ha ett till barn alls, men din partner ville det? Jag tänker att det kanske är lättare att hålla sig lugn i en sådan situation där man under en längre period tvekat, funderat och vägt för och emot. Eller vad fan vet jag.

Stämmer bra jag ville från början inte ha barn alls men blev oplanerat gravid. Sen har jag varit skräckslaget nöjd sedan dess, och BARNET är drygt sex år nu.

Jag är fortfarande skitskraj, men vägde åt alla håll och kanter innan jag ens ventilerade med sambon. Jag ville verkligen inte ge falska förhoppningar om det var så att jag fortfarande var säker på att jag inte ville ha fler. Jag är fortfarande helt nöjd med ett barn men tycker det vore roligt med ett till. Jag kommer dock att hantera kontakt med Mvc och BB helt annorlunda denna gång om det tar sig.


Jag jobbar alltså stenhårt på att vara lugn och inte få panik vid blotta tanken... Jag hoppas innerligt att jag om det blir ett barn får kejsarsnitt beviljat. Annars vet jag inte vad jag gör faktiskt.

 

[em-pirre]

Stämmer bra jag ville från början inte ha barn alls men blev oplanerat gravid. Sen har jag varit skräckslaget nöjd sedan dess, och BARNET är drygt sex år nu.

Jag är fortfarande skitskraj, men vägde åt alla håll och kanter innan jag ens ventilerade med sambon. Jag ville verkligen inte ge falska förhoppningar om det var så att jag fortfarande var säker på att jag inte ville ha fler. Jag är fortfarande helt nöjd med ett barn men tycker det vore roligt med ett till. Jag kommer dock att hantera kontakt med Mvc och BB helt annorlunda denna gång om det tar sig.

Tack för att du svarade! Det var inte min hjärna som hittat på det där då. Kanske det innebär att du kan ha en mer avslappnad inställning? Jag tror att jag hade haft det i såna fall.

 

[Hyacinth]

Tack för att du svarade! Det var inte min hjärna som hittat på det där då. Kanske det innebär att du kan ha en mer avslappnad inställning? Jag tror att jag hade haft det i såna fall.

Jag krisar över massa annat. Hur ska tiden räcka? Hur ska jag hinna finnas till för två individer på tillväxt? Kommer vi ha råd att göra det där som ger vårt liv guldkant? Gaaaah. Livet med ett barn känns förhållandevis enkelt. Jag misstänker att jag kommer få slå knut på mig själv. Jag vill verkligen kunna ha egentid med BARNET även i fortsättningen, så det kommer krävas en del.

 

[Ava22]

Jag känner igen det du skriver väl från vissa tider i månaden, så det är säkert så att hormoner/proveran gör att det känns värre än det kanske hade gjort annars. Bra att du tar hand om dig!

@ninsan Jag skulle också vilja kunna bara lägga undan allt, tänk så skönt det skulle vara att rycka på axlarna och tänka "blir det så blir det". I och för sig tvivlar jag starkt på att den person finns som önskar få barn och har försökt att bli gravid en längre tid som inte finner det känslomässigt engagerande/påfrestande. Det är ju inte "bara" att det inte fungerar, det är ju också varför som mal i huvudet. Vad är det som är fel, varför går det inte?

Precis, jag önskade att det gick, men det går verkligen inte. Fast jag vill, men nej. Den med som du skriver, vad är det som är fel, varför funkar det inte? Är det något jag gör, inte gör. Det går ju att analysera ner i minsta molekyl.
Men, för mig känns det bättre att testa med ÄL-stickor och tempa. Jag har försökt att låta bli, men då blir det bara värre för mig.

 

[Hyldeblomst]

Jag resonerar som så att kanske det är dumt att direkt börja med tester om man inte har misstanken att det kommer vara problem? Just för att det är lätt att bli fullkomligt fixerad? Å andra sidan är det ju bra att ha koll, men jag är lite kluven.

Var och en gör givetvis precis som den vill, men vet en att en inte har några problem att bli gravid känns tester för ägglossning lite som att testa om pastavattnet kokar när det ångar och bubblar i grytan För mig är det något jag gör (delvis på uppmaning av Gunnar) för att konstatera att jag (troligtvis) har ägglossning, som en del i "utredning" eftersom jag inte blir gravid.

Jag tänker att jag får vara hippie-inslaget i tråden, men jag vill inte skriva så mycket /.../ dels för att jag förstår att min smått sorglösa inställning kan vara provocerande för många.

Det är omtänksamt av dig att resonera så, men dels tänker jag att om målet är att ingen blir provocerad lär inte mycket bli skrivet (någonstans, någonsin) och dels att en av de största behållningarna med den här tråden är att alla är välkomna oavsett var eller hur en är i sin "resa" (hippie-ord ). Det är ju förutom alla som vill ha barn flera som både är gravida och som inte har intresse av graviditet som skriver här! Jag skriver inte så ofta jag heller (tyvärr tenderar det att bli hela uppsatser när det väl blir...) men det är skönt att ha ett ställe att skriva av sig/glädjas/gnälla/fråga/ventilera efter behov, särskilt eftersom vi inte vill berätta för alla omkring oss att vi försöker få barn.

jag försöker bara bibehålla ett glatt humör och en för mig viktig inställning med tanke på att jag hade en tuff graviditet och start förra gången.

Jag tror att du är helt rätt ute. Håller tummarna för att du ska slippa ha det tufft den här gången!

 

[lil-sis]

Jag var mestadels positiv från början också. Men 2.5 år senare är det inte lika lätt.

Det upptar dock inte all min tankeverksamhet men pyser över ibland. Sambon har svårt att förstå frustrationen och oron och är rent allmänt inte jättebra på att sätta sig in i andras känslor. Det är mina kollegor som får ta pysandet

 

[em-pirre]

Precis, jag önskade att det gick, men det går verkligen inte. Fast jag vill, men nej. Den med som du skriver, vad är det som är fel, varför funkar det inte? Är det något jag gör, inte gör. Det går ju att analysera ner i minsta molekyl.
Men, för mig känns det bättre att testa med ÄL-stickor och tempa. Jag har försökt att låta bli, men då blir det bara värre för mig.

Och så funderar i alla fall jag ibland på ifall det alls blir barn? Gör jag allt detta förgäves?

 

[Myzan87]

*suck* Nu vet jag varken ut eller in

Jag har länge velat ha barn och önskat mej det. Dock har min sambo velat att jag skulle göra mej av med hästarna innan och jag menade att vi då kunde göra av med hunden också. Hästarna ger mej lugn och jag behöver dom för min skull och det är något som han inte accepterar/förstår.

Nu börjar jag tvivla på dels om jag nånsin vill ha barn eller om jag vill ha det med honom Och jag vet inte varken ut eller in. Jag tycker ju om honom men det är så mycket bakom som gror.

Men på sistone har jag börjat inse att vi är väldigt olika och vill olika saker

Hur reder man ut känslorna, flyttar isär ett tag men fortfarande är tillsammans?

 

[Ava22]

Och så funderar i alla fall jag ibland på ifall det alls blir barn? Gör jag allt detta förgäves?

Den ja, den frågan ja. Alla resor till Gun, alla undersökningar, alla tårar. Men, även om det blir förgäves så är jag glad över att jag gör detta, så slipper jag fundera på det om 10 -15 år och ångra att jag inte testade allt. Testar jag allt och det inte blir ett barn så är det så. Då är det menat. Men jäklar vad jag kommer behöva en psykolog då!

 

[Ava22]

*suck* Nu vet jag varken ut eller in

Jag har länge velat ha barn och önskat mej det. Dock har min sambo velat att jag skulle göra mej av med hästarna innan och jag menade att vi då kunde göra av med hunden också. Hästarna ger mej lugn och jag behöver dom för min skull och det är något som han inte accepterar/förstår.

Nu börjar jag tvivla på dels om jag nånsin vill ha barn eller om jag vill ha det med honom Och jag vet inte varken ut eller in. Jag tycker ju om honom men det är så mycket bakom som gror.

Men på sistone har jag börjat inse att vi är väldigt olika och vill olika saker

Hur reder man ut känslorna, flyttar isär ett tag men fortfarande är tillsammans?

Låter jobbigt att han vill att du ska göra dig av med hästarna. Varför tror han att du inte skulle kunna klara hästar och barn? Det finns ju massor med folk som har barn och häst samtidigt. Fånigt. Dessutom tror jag absolut att hästarna kan vara en bra tillflykt om det skulle bli problem med tillverkandet.
Men det känns som ni har andra problem. Hur känns det spontant?

 

[em-pirre]

Den ja, den frågan ja. Alla resor till Gun, alla undersökningar, alla tårar. Men, även om det blir förgäves så är jag glad över att jag gör detta, så slipper jag fundera på det om 10 -15 år och ångra att jag inte testade allt. Testar jag allt och det inte blir ett barn så är det så. Då är det menat. Men jäklar vad jag kommer behöva en psykolog då!

Ja alltså jag tror att jag kan hantera det ifall det inte blir barn. Just nu är det bara så tungt med denna ovisshet. Liksom är det dumt att ens hoppas?

 

[Ava22]

Ja alltså jag tror att jag kan hantera det ifall det inte blir barn. Just nu är det bara så tungt med denna ovisshet. Liksom är det dumt att ens hoppas?

Nej, sluta inte hoppas! Om jag är riktigt nere så brukar jag fantisera lite, alltifrån hur vi berättar för familj och vänner att jag har en bulle i ugnen, till förlossning, promenaderna med barnvagn och hund, osv. Och det hjälper för stunden