På tal om att ha en dålig dag, jag kände mig nästan oproportionerligt deppig när mensen kom (tillslut) nu i helgen. Den hade dröjt så pass länge att hoppet kommit igång på allvar.
Det känns liksom längre än vad det är, eftersom vi fick missfallet ungefär i mitten av tiden vi har försökt fram till nu. Så istället för två månader känns det som sex. Och rätt hopplöst just nu. Jag skulle ju få barn nu i juli...
Jag är bitter över det som inte blev, över att tiden rinner iväg och (barnsligt nog) att det inte blev som jag ville... (Jag "önskade" att vi skulle få barn till sommaren eller hösten
)
Och jag oroar mig för att det inte ska gå vägen alls.
Jag vet att det är många av er som försökt mycket längre än vi, så jag förstår om det här uppfattas som lite väl magstarkt i gnällväg, förlåt i så fall är ni snälla.
Undrar också: Är det någon som känner igen att (förutom frustrationen över att det inte blir någonting öht), vara tja, besviken, över att det inte blir DÅ, vid den tidpunkten när man hade önskat eller förväntat sig?
Jag var väl medveten om att det (förutom för vissa lyckosamma) inte bara är att lägga en beställning till storken med önskat leveransdatum. Lik för****** är tanken där att OM det ens blir något inom det närmaste, så tittar jag på november/december. Som att det skulle vara sämre på något vis och jag vet faktiskt inte varför. Finns det ens belägg för att barn som föds senare på året har en nackdel i skolan jämfört med sina nästan året äldre klasskamrater till exempel?
Är det krångligare att ha nyfödingar på vintern? Varför är det ens en issue??
Känns som att jag bara skaffat mig extra hjärnspöken (som att det inte finns tillräckligt att grubbla över ändå). Om någon har kloka tankar, pepp (eller spark åt bättre håll) att dela med sig av mottages det tacksamt.