Vi har nu gjort en fertilitetsutredning (ja, det gick snabbt). Alla prover är bra. Dock är äggledarspolning inte gjord, läkaren trodde vid första mötet att hon skulle landa i att rekommendera ivf och då är det onödigt att utsätta sig för spolning, det blir gjort om vi väljer att vänta. Nu landade hon inte i att rekommendera ivf, tror jag. Det var lite spretigt, det är inte fel om vi provar själva ett halvår till, jag är "bara 34", har bra äggreserver och har blivit spontant gravid en gång. Eller så väljer vi ivf nu, eftersom vi försökt rätt länge och endometriosen minskar chansen att lyckas, så det är risk att vi ändå hamnar där om ett halvår.
Jag vet inte vad jag ska tänka, jag vill ha facit. Kommer det inte gå så finns det ju ingen anledning att vänta, då slutar det ändå med ivf. Men om det går spontant så är det ju jätteskönt att slippa ivf, både fysiskt och ekonomiskt. Vill jag chansa på ett halvår till? Ett halvår hit eller dit spelar kanske egentligen inte så stor roll, det som talar emot det är åldersskillnaden mot dottern, som ju bara blir större och större, och jag vill egentligen ha max 3 års skillnad (det är redan kört).
Mannen tycker att jag får bestämma. Han blir jätteglad för ett barn till, men är nöjd även om det inte blir fler.