Jag har inte behövt göra samma operation som dig men kan relatera i hur du känner. Nu har jag äntligen barn, men har längtat efter barn i hela mitt liv och innan han ens var påtänkt så hade jag tre kompisar, som jag umgicks rätt mkt med, som alla tre var gravida och skulle ha barn nästan samtidigt. Jag försökte hålla modet uppe och umgås med dom, men det gick inte till slut, jag pallade inte med för att jag var så ledsen för att jag inte var gravid. Kände mig skitfånig men grät bara efter att vi umgåtts och kände mig typ "ensammast i hela världen", trots att jag hade (fortfarande har) sambo och vi letade hus och till slut köpte. Det tog för mycket energi helt enkelt trots att jag borde varit glad för deras skull...
Så skönt det är med folk som känner på samma sätt! Jag känner mig så missunnsam, egentligen är jag ju såklart glad att andra blir gravida och får barn och att allt går bra, för dom kan ju ha haft samma längtan som jag. Det blir bara så jobbigt själv, när man fortfarande längtar. Min sambo säger åt mig att sluta tänka så mycket på det men hur lätt är det då?
Jag är i alla fall genuint glad över att du äntligen har barn nu! Följt vårtråden lite, precis som alla andra bf-trådar här