Nu är vi hemkomna efter dagen inomhusterräng. Det var kul men lite nervöst (ja, jag erkänner
@Miiikaela_ ) för det var ju mer än ett år sedan jag hoppade terränghinder sist.
Det började sisådär med ett halvsmalt hinder, ca 2 m brett, med björkbommar och nåt vitt plastaktigt under. Ingen bild på detta hinder för det var nedmonterat när jag kom på att jag skulle fota.
Den lilla taxen tyckte att här passar det väl fint att springa lite till vänster om hindret så det gjorde hon två gånger. Sen skärpte jag till mig och då gick det minsann alldeles utmärkt att skutta över åt alla håll och kanter.
Hinder nummer 2 susade vi över lätt som en plätt från ena hållet.....
....och sedan från andra hållet.
Efter det tyckte tränaren att det var läge att introduceracCoffin och taxen sa bara: Jajamen! Det här vet jag hur man gör.
Eftersom allt flöt på så bra så testade vi ett smalhinder. Näpp, sa hästan, Jag är för tjock för att komma emellan. Det är bredare på vänstersidan så vi tar den vägen, matte!
Då är det tur att man har en smart tränare som ser till att det blir lite jobbigare att hoppa på fel sida, se bild.
Taxen lät sig dock övertalas om att faktiskt både hon och matte hade smalnat av tillräckligt mycket för att klämma oss emellan stöden.
Vi seglade över en spets....
...och en vanlig oxer med lite bröte under.
Vi avslutade med att sättaq ihop hela kalaset till en liten bana och den tog vi oss igenom utan några krusiduller.
Epona hälsar att hindren var väldig goda. Det var nog tur att vi var sista gruppen för dekorationen liksom minskade i mängd när vi skulle skritta av.