En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

[Humelibumlan]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det är ingen som tycker att du är knäpp eller olämplig som förälder, det är din egen tolkning.

Det är fler som skrivit att man inte ska ha barn om man inte vill föda vaginalt och amma.

Om det är mig du menar så skrev jag att känner man sig låst vid ett barn och behöver mycket fritid, så bör man nog vänta med att skaffa sig barn tills man känner att man faktiskt vill vara med barnet och inte ser det som ett hinder o något man är fastlåst vid.

 

[Skogstrollet]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Nej, de har inga konstiga idéer utan de bor i verkligheten och vet hur det fungerar. Killen som sa detta är verkligen inget rötägg med stenålderssyn utan en väldigt trevlig kille och engagerad pappa.

Jo om de anser att man som mamma inte kan resa bort ett par dagar och lämna barnet till pappan så är de definitivt begränsade till sin egen verklighet. Kvalificeras direkt som en konstig idé.

 

[Rumpnissen]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag tror amningen är en stor orsak. Barn är givetvis olika, men mitt barn ammade fortfarande rätt friskt vid sex månaders ålder (och ja, vi hade introducerat mat enligt alla konstens regler ett par månader tidigare) - enda anledningen att jag ändå kunde gå tillbaka till jobbet var att jag har ett såpass flexibelt jobb att jag kan jobba hemma. Jag kunde inte vara borta från bebis mer än 3-4 timmar i den åldern. Har man inte ett sånt jobb får man välja, offra amningen eller offra likafördelningen av föräldraledigheten.

Dessutom, om man har ammat i åtminstone ett halvår, och barnet därigenom förknippat mat och tröst främst med mamman, så har mamman ofta ett försprång när det gäller tröst. Så man börjar inte föräldraskapet lika, man börjar med fördel mamman, och ska pappan kunna ta en likvärdig roll får man kämpa för det.

Men är det så vanligt då? Att man inte får till en övergång vid sex månader?

Som jag skrev så begriper jag ju att man kan planera bäst man vill men bebis bestämmer ändå hur det blir . För min del är det inte förödande om jag får gå hemma en eller ett par månader till, men helst inte.

Det är möjligt att man behöver vara observant för att få till det någorlunda jämlikt.

 

[Skogstrollet]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag grundar mina åsikter på alla föräldrar runt omkring mig (vilket är nästan alla vuxna man känner) och för mig är det tydligt att de som har förändrat sitt liv mest är kvinnorna. Sen känner jag givetvis par som delar väldigt lika men de är inte i majoritet.

Sen kanske ni ska tänka på att vår situation är vår och beror på hur vi funkar som personer? Min kille tar inte för sig och jag tar över allt vilket innebär att både han och jag kommer behöver kämpa hårt för att det ska bli bra för alla inblandade.

Men då kanske du ska tänka på att din situation är din och inte den "generella verkligheten" lika lite som vår situation är det..?

Min erfarenhet är att pappor är precis lika engagerade i sina barn som mammorna är, även om de inte kan göra samma saker (amma och föda). I min verklighet händer det att mammor dumpar sina ungar, flyttar utomlands och hör sedan 20 år senare fortfarande inte av sig alls.

 

[Minna86]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

I vår umgängeskrets är det olika hur mycket livet har förändrats och det ser jag inga könskopplingar till egentligen.

Det är din erfarenhet som du formar dina val efter.

Sen visar ju forskning förvisso att kvinnor fortfarande tar det största ansvaret för barn och hem - men jag tror knappast att amningen är problemet utan tradition och arbetssituation.

Detta ihop med mina erfarenheter formar mina val.

 

[Minna86]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det är ingen som tycker att du är knäpp eller olämplig som förälder, det är din egen tolkning.


Om det är mig du menar så skrev jag att känner man sig låst vid ett barn och behöver mycket fritid, så bör man nog vänta med att skaffa sig barn tills man känner att man faktiskt vill vara med barnet och inte ser det som ett hinder o något man är fastlåst vid.

Det har du helt rätt i men tyvärr är jag kvinna och kan därför inte vänta tills det inträffar.

 

[Rumpnissen]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Om du, som ditt användarnamn antyder, är f-86 så har du ju inte direkt bråttom. . Och det kan gå jäkligt fort !

Och om det aldrig inträffar, så tycker jag nog man gör bäst i att låta bli för då är nog risken stor att man inte blir en bra förälder.

 

[Inte_Ung]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Dessutom, om man har ammat i åtminstone ett halvår, och barnet därigenom förknippat mat och tröst främst med mamman, så har mamman ofta ett försprång när det gäller tröst.

Men det där får man ju jobba på från början.
Aldrig att jag skulle ha tagit på mig hela den biten bara för att jag ammade.
Det finns massor av vaken tid för barnet att knyta an till andra på.
Amningen är bara mat och dessutom tråkig sådan när det vankas bättre på tallrik.

 

[Skogstrollet]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det har du helt rätt i men tyvärr är jag kvinna och kan därför inte vänta tills det inträffar.

Menar du att du inte kan vänta med att skaffa barn förrän du känner att du VILL det och är beredd att göra det uppoffringar som krävs (t.ex. fritid)? Varför måste du då skaffa barn om du inte vill ha dem?
Man måste ju inte skaffa barn bara för att man är kvinna.

 

[Humelibumlan]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det har du helt rätt i men tyvärr är jag kvinna och kan därför inte vänta tills det inträffar.

Menar du att du tänker skaffa barn du egentligen inte vill ha nu?

 

[Thera]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Det som låter sjukast är inte att du inte tänker amma utan SKÄLEN till det.

Du vill inte känna dig bunden och göra några uppoffringar överhuvudtaget. Då ska man låta bli att skaffa barn. Det låter som något en tjurig fem-åring skulle säga ungefär.

Sen glömmer du ju ditt barns bästa, du sätter dig själv framför barnets behov, det låter nästan värst av allt.

Jag har för övrigt inget emot de som inte ammar, går det inte så går det inte, men att vara så otroligt egoistisk är ju skrämmande.

 

[Minna86]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Skogstrollet, Humelibumlan & Thera

Jag vill ha barn men det är mycket möjligt jag skaffar det innan det värker i kroppen. Ser inga problem med det, det finns massor med människor som skaffar barn utan en enorm längtan. De som blir gravida oplanerat t ex, eller pappor vars fruar kanske är lite mer angelägna än de själva. Är de sämre föräldrar bara för det?

Jag har flera vänner med samma fritidsintressen som mig som har barn och det går bra så då väljer jag att tänka positivt och tro att vi oxå skall klara av det. Sen kan jag villigt erkänna att småbarnstiden inte är den perioden i ett barns liv som jag ser mest fram emot men alla åldrar måste ju komma.

Mina barnlösa vänner är oroliga för minskad frihet/att bli låsta osv men det bekymrar inte mig eftersom jag haft hundar hela mitt liv. Även om det inte är barn så är det något levande som skall ha mat, inte kan vara ensamt, omvårdnad osv vilket gör att den delen inte bekymrar mig speciellt mycket att ha en till som behöver mig.

Varför är det viktigare att ett barn ammas än att det har en harmoniskt familj? (Jag pratar nu om mig, menar givetvis inte att en familj blir oharmonisk om barnet ammas). Jag tycker tvärt om det är ganska moget att inse sina brister och hantera dom på bästa sätt istället för att ta åt sig för mycket och misslyckas.

Skulle vilja veta vad det är uppoffringar som krävs och vad som är ett giltigt skäl att skaffa barn?

 

[Humelibumlan]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Grundläggande skäl för ett lyckat och harmoniskt liv med barn, är väl att de är önskade, kan jag personligen tycka.

Sen fattar jag inte riktigt varför just amningen skulle skapa oharmoni i familjen?
Vill du förklara hur du tänker?

Sen att massor skaffar barn utan längtan eller viljan att ha dem, är väl en av många förklaringar till att många barn får en uppväxt fyllda av dålig erfarenheter.

 

[Petruska]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Nej, det finns ingen anledning att tro att längtan efter barn påverkar hur bra det sedan blir när man väl har barnet.

När man längtar efter sitt första barn, vet man ju inte ens vad man längtar efter. Det kanske visar sig att det hela inte alls var vad man tänkt sig.

Ser jag till de jag känner, så är det inte alls så att de som längtat mycket efter barn älskar sina barn mer eller är mer tålmodiga med dem eller ger dem en mer exemplarisk uppväxt, än sådana som inte direkt har längtat. Det finns helt enkelt inget samband mellan de sakerna, tror jag.

Om man däremot verkligen inte vill ha barn, verkar det vara en onödig risk att skaffa ett, men så är väl sällan fallet.

 

[Skogstrollet]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag vet inte jag. En familj där mamman egentligen inte vill ha barn och vägrar kompromissa med sin fritid, karriär, tid (och därför planerar att inte amma alls) låter inte som en bra start till en harmonisk familj. Låter mer som ett ganska bra sätt för en sådan kvinna att göra sig olycklig...? Varför ens skaffa barn under de förutsättningarna? "Bara för att"? DET om något är väl en kvinnofälla. Barn skaffar man för att man vill ha dem, inte för att man "borde".

Humelibumlan, amningen är ju roten till ojämlikhet i förhållandet då karriär och fritid måste offras av kvinnan medan mannen är fri att gå som han vill = oharmoni. Om jag förstått Minna86 rätt.

 

[Humelibumlan]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Nej, det finns ingen anledning att tro att längtan efter barn påverkar hur bra det sedan blir när man väl har barnet.

När man längtar efter sitt första barn, vet man ju inte ens vad man längtar efter. Det kanske visar sig att det hela inte alls var vad man tänkt sig.

Ser jag till de jag känner, så är det inte alls så att de som längtat mycket efter barn älskar sina barn mer eller är mer tålmodiga med dem eller ger dem en mer exemplarisk uppväxt, än sådana som inte direkt har längtat. Det finns helt enkelt inget samband mellan de sakerna, tror jag.

Om man däremot verkligen inte vill ha barn, verkar det vara en onödig risk att skaffa ett, men så är väl sällan fallet.

Oj, tolkade du mig så? Det var inte riktigt vad jag menade faktiskt.

 

[Humelibumlan]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Jag vet inte jag. En familj där mamman egentligen inte vill ha barn och vägrar kompromissa med sin fritid, karriär, tid (och därför planerar att inte amma alls) låter inte som en bra start till en harmonisk familj. Låter mer som ett ganska bra sätt för en sådan kvinna att göra sig olycklig...? Varför ens skaffa barn under de förutsättningarna? "Bara för att"? DET om något är väl en kvinnofälla. Barn skaffar man för att man vill ha dem, inte för att man "borde".

Humelibumlan, amningen är ju roten till ojämlikhet i förhållandet då karriär och fritid måste offras av kvinnan medan mannen är fri att gå som han vill = oharmoni. Om jag förstått Minna86 rätt.

Ok, men hur ser man då på jämlikheten när man vaggar runt som en tung flodhäst, trött och svettig?
Bör mannen sympati äta upp sig ca 10 kg eller räcker det med att han bär runt en ryggsäck på magen?

 

[Minna86]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Grundläggande skäl för ett lyckat och harmoniskt liv med barn, är väl att de är önskade, kan jag personligen tycka.

Sen fattar jag inte riktigt varför just amningen skulle skapa oharmoni i familjen?
Vill du förklara hur du tänker?

Sen att massor skaffar barn utan längtan eller viljan att ha dem, är väl en av många förklaringar till att många barn får en uppväxt fyllda av dålig erfarenheter.

Nej, du fattar inte det för vi tänker inte lika och du känner inte mig. Jag har försökt förklara men eftersom ni inte känner mig så förstår ni inte.

Har flera vänner som blev oplanerat gravida och de är jättebra föräldrar så det tyckte jag var väldigt klumpigt uttryckt.

 

[Humelibumlan]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Nej, du fattar inte det för vi tänker inte lika och du känner inte mig. Jag har försökt förklara men eftersom ni inte känner mig så förstår ni inte.

Har flera vänner som blev oplanerat gravida och de är jättebra föräldrar så det tyckte jag var väldigt klumpigt uttryckt.

Eftersom du inte känner mig heller, men hade du gjort det så hade du formodligen inte heller tolkat mig så...
Jag har en dotter på 2 år, högst oplanerad och dessutom så envis att hon kom till trots PM..

 

[Rumpnissen]

Sv: En studie i hur lätt det är att få ett snitt beviljat.

Men man kan ju bli oplanerat gravid - och ändå glad när beskedet kommer. Det är ju det fina med att man har ganska många veckor på sig att känna efter hur det känns!

Jag var lite som du för ett år sedan. Eller, snarare: för mig har barn aldrig varit någon självklarhet. Jag har haft väldigt svårt att förlika mig med tanken på hur mycket ett barn påverkar livet. Men sen plötsligt en dag när jag träffade en kompis och hennes son så infann sig en "jag skiter i allting annat bara jag får barn"-övertygelse.

Och nu sitter jag ju här som en annan flodhäst...

Att skaffa barn för att man ska, trots att man inte känner sig mogen tycker jag är dumdristigt. Det finns betydligt fler inkompetenta och oansvariga föräldrar än man kan tänka sig och risken att det ska bli så känns större om man skaffar barn bara för "man ska" och hoppas på att naturen gör en till ett bra föräldraämne. Vi kvinnor har ju en fördel till att hormoner fixar mycket med oss, den fördelen har ju inte männen.