miumiu
Trådstartare
Känner att jag behöver få lite input på vår situation nu.
Har ett barn som fyller 6 i sommar. Vi har samsovit sen start då det kändes som det rimligaste alternativet när sonen var liten. Gjorde några halvhjärtade försök att flytta över honom till eget rum och säng när han var runt 3, men det resulterade i väldigt mycket spring på nätterna och jag är en person som värdesätter min egen sömn högt och heligt så kände att det helt enkelt var smidigast att pausa det projektet på obestämd tid.
Sambon skulle nog gärna se att han började sova i egen säng, helst igår. Jag känner ju också att han börjar bli större och det är lite trångt i sängen men för sonen känns det jättehemskt och läskigt med tanken på att sova själv i eget rum. Vet inte varför han känner så men vi har pratat om det och inte kommit någon direkt vart. För MIN del får han gärna sova hos oss så länge han vill då jag är övertygad om att det kommer komma en dag då han inte längre vill själv, men sambon är inte övertygad om det
Sen är det nattningarna, som jag personligen börjar tycka är rätt så jobbiga. Sonen går på en förskola med blandade barngrupper och dom har bestämt där att alla barn ska vila efter lunch. Vi har sagt till om att vårt barn 5.5 år gammal inte bör sova middag (vilket borde vara en självklarhet) men det händer ändå att han gör det = omöjlig att lägga. Någon av oss föräldrar måste ligga bredvid honom tills han somnat och det stökas runt en del. Ibland känner jag bara, är detta normalt? Vi har liksom inte aktivt tränat honom på att sova själv för jag fattade inte att det skulle bli ett sånt megaprojekt. Tänkte att han skulle bli lugn och trygg av att sova med oss och han är en glad och trygg unge i övrigt. När vi föreslagit ex att han ska sova i egen säng har han fått panikångestliknande attacker, och då känns det ju bara fel att driva detta längre.
Om någon varit i en liknande situation får ni hemskt gärna dela med er!
Har ett barn som fyller 6 i sommar. Vi har samsovit sen start då det kändes som det rimligaste alternativet när sonen var liten. Gjorde några halvhjärtade försök att flytta över honom till eget rum och säng när han var runt 3, men det resulterade i väldigt mycket spring på nätterna och jag är en person som värdesätter min egen sömn högt och heligt så kände att det helt enkelt var smidigast att pausa det projektet på obestämd tid.
Sambon skulle nog gärna se att han började sova i egen säng, helst igår. Jag känner ju också att han börjar bli större och det är lite trångt i sängen men för sonen känns det jättehemskt och läskigt med tanken på att sova själv i eget rum. Vet inte varför han känner så men vi har pratat om det och inte kommit någon direkt vart. För MIN del får han gärna sova hos oss så länge han vill då jag är övertygad om att det kommer komma en dag då han inte längre vill själv, men sambon är inte övertygad om det
Sen är det nattningarna, som jag personligen börjar tycka är rätt så jobbiga. Sonen går på en förskola med blandade barngrupper och dom har bestämt där att alla barn ska vila efter lunch. Vi har sagt till om att vårt barn 5.5 år gammal inte bör sova middag (vilket borde vara en självklarhet) men det händer ändå att han gör det = omöjlig att lägga. Någon av oss föräldrar måste ligga bredvid honom tills han somnat och det stökas runt en del. Ibland känner jag bara, är detta normalt? Vi har liksom inte aktivt tränat honom på att sova själv för jag fattade inte att det skulle bli ett sånt megaprojekt. Tänkte att han skulle bli lugn och trygg av att sova med oss och han är en glad och trygg unge i övrigt. När vi föreslagit ex att han ska sova i egen säng har han fått panikångestliknande attacker, och då känns det ju bara fel att driva detta längre.
Om någon varit i en liknande situation får ni hemskt gärna dela med er!
