OneMoreLight
Trådstartare
(Om någon nu vet vem jag är - håll gärna tyst om det)
En i min närhet bor tillsammans med sin man. 3 barn (rätt så icke lugna sådana) har de ihop.
Anna funderar på att skilja sig med Calle. Calle håller på att gå in i väggen p.g.a. barnen och visar det utåt men vägrar ta emot någon form av hjälp. Anna frågade mig hur jag upplever Calle varpå jag svarade "Som mig. Klarar inte av mycket stoj och stim och vill efter ett tag strypa barnen" (för sakens skull: skulle aldrig strypa barnen).
Calle upplevs mer och mer som sur, kort stubin, skriker och skäller på barnen.
Nyligen firade de sin tolfte bröllopsdag med räkor, champagne och rubbet. Två av barnen började bråka och Calle drämmer till hårt som bara den i bordet och blir förbannad. Även innan rytit till på ena barnet och sagt "Nu flyttar jag snart och det är då DITT fel".
Anna vill egentligen inte flytta från Calle för kärleken finns ju kvar. Anna har försökt prata med Calle om det men han förnekar det hela. För sex månader sedan drog Anna med Calle till sin psykolog varpå psykologen (med Annas tillstånd) rabblade upp saker som Anna upplevde som ett stort jobbigt beteende. Han förnekade allt rakt genom alternativt sade sin egna (icke) sanning.
Anna vill flytta från mest för barnens skull. Jag har dock nämnt att jag tror mycket i er familj kommer lösa sig om Sara (äldsta dottern, 7 år) får hjälp med sitt mående (med all säkerhet har hon redan kommit in i puberteten så känslorna är ju därefter). Yngsta dotter på ca 4 år är aktiv och aldrig still. Äldsta sonen, tvillingbror till Sara, har utöver en kromosomavvikelse även grov adhd men han är inte problemet om man kan säga så.
Hur kan man få en person, som egentligen vägrar, att förstå att man orkar inte kämpa hur mycket som helst? Hur kan man få personen inse att han kanske behöver hjälp? Mer hjälp än vad han tror? Jag är ju rädd att han kommer gå in i väggen helt, vilket jag var tydlig med och sade till Anna.
Dessvärre bor vi långt från dem vilket gör det svårt att åka upp med jämna mellanrum utan att vi på köpet ska bli ruinerade. Barnens farmor orkar inte riktigt med tre barn och barnens faster kanske orkar men kanske inte alla.
I grund och botten älskar ju Calle sina barn men tre överaktiva barn som skriker mer än pratar, bråkar mer än vara glada så tar ju sådant på ens humör. Deras barn är underbara en och en men om alla tre är i samma rum känns det som om man vaktar ett helt dagis och inte enbart tre stycken..
Jag är orolig för Anna och orolig för Calle. Frågade Anna om jag fick skriva i ett forum och det fick jag. Ni är kloka ni kära bukare så man kanske kan snappa upp ett tips på vägen..
En i min närhet bor tillsammans med sin man. 3 barn (rätt så icke lugna sådana) har de ihop.
Anna funderar på att skilja sig med Calle. Calle håller på att gå in i väggen p.g.a. barnen och visar det utåt men vägrar ta emot någon form av hjälp. Anna frågade mig hur jag upplever Calle varpå jag svarade "Som mig. Klarar inte av mycket stoj och stim och vill efter ett tag strypa barnen" (för sakens skull: skulle aldrig strypa barnen).
Calle upplevs mer och mer som sur, kort stubin, skriker och skäller på barnen.
Nyligen firade de sin tolfte bröllopsdag med räkor, champagne och rubbet. Två av barnen började bråka och Calle drämmer till hårt som bara den i bordet och blir förbannad. Även innan rytit till på ena barnet och sagt "Nu flyttar jag snart och det är då DITT fel".
Anna vill egentligen inte flytta från Calle för kärleken finns ju kvar. Anna har försökt prata med Calle om det men han förnekar det hela. För sex månader sedan drog Anna med Calle till sin psykolog varpå psykologen (med Annas tillstånd) rabblade upp saker som Anna upplevde som ett stort jobbigt beteende. Han förnekade allt rakt genom alternativt sade sin egna (icke) sanning.
Anna vill flytta från mest för barnens skull. Jag har dock nämnt att jag tror mycket i er familj kommer lösa sig om Sara (äldsta dottern, 7 år) får hjälp med sitt mående (med all säkerhet har hon redan kommit in i puberteten så känslorna är ju därefter). Yngsta dotter på ca 4 år är aktiv och aldrig still. Äldsta sonen, tvillingbror till Sara, har utöver en kromosomavvikelse även grov adhd men han är inte problemet om man kan säga så.
Hur kan man få en person, som egentligen vägrar, att förstå att man orkar inte kämpa hur mycket som helst? Hur kan man få personen inse att han kanske behöver hjälp? Mer hjälp än vad han tror? Jag är ju rädd att han kommer gå in i väggen helt, vilket jag var tydlig med och sade till Anna.
Dessvärre bor vi långt från dem vilket gör det svårt att åka upp med jämna mellanrum utan att vi på köpet ska bli ruinerade. Barnens farmor orkar inte riktigt med tre barn och barnens faster kanske orkar men kanske inte alla.
I grund och botten älskar ju Calle sina barn men tre överaktiva barn som skriker mer än pratar, bråkar mer än vara glada så tar ju sådant på ens humör. Deras barn är underbara en och en men om alla tre är i samma rum känns det som om man vaktar ett helt dagis och inte enbart tre stycken..
Jag är orolig för Anna och orolig för Calle. Frågade Anna om jag fick skriva i ett forum och det fick jag. Ni är kloka ni kära bukare så man kanske kan snappa upp ett tips på vägen..