En guide till uppbrott för konflikträdda?

[havamal]

Jag har ledsnat på mitt fleråriga förhållande. Jag har i ärlighetens namn ledsnat rätt många gånger under åren, men övertalats om att försöka igen, och igen. Men nu vill jag inte försöka igen, jag vill bryta upp och gå vidare. Problemet är att jag är en konflikträdd ynkrygg.

Jag har haft den Jobbiga Diskussionen flera gånger nu i höst/vinter. Berättat att känslorna är slut, att jag vill flytta isär och allt det där. Han blir ledsen såklart, betygar sina känslor och undrar vad han kan göra för att allt ska bli bra igen och jag är rak med att det inte går att rädda längre, att jag inte vill. Han hotar att ta sitt liv. Men dagen efter agerar han som om inget hade hänt, som om inget var sagt. Om han inte låtsas om det så finns det inte? Det tar mig otroligt mycket energi, pepp och jäklar anamma för att enns ta upp den där diskussionen, så det innebär att det går några veckor innan jag orkar göra ett nytt försök. Jag kommer ingenstans.

Vi har en gård och den tänkte jag ha kvar (han har inget intresse av den), annars hade det ju varit lätt att bara packa mina saker och flytta. Men nu känner jag mig trängd. Jag behöver ut. Helst nyss egentligen. Hur lyckas konflikträdda att bli singlar igen?

Jag förstår ju att det är jag som måste driva det. Han har en rätt behaglig tillvaro och har inget att vinna på ett uppbrott, mer än chansen att hitta en ny bättre partner med de rätta känslorna (och det är ju inte så bara). Jag har inget stort behov av att vi ska fortsätta vara vänner efteråt, men jag är inte riktigt typen som slänger ut hans ägodelar på gårdsplanen och byter lås. Men när det inte hjälper att prata, vad är nästa steg?

 

[Modest]

@havamal Jag tycker inte att du låter så ynkryggig som du tillskriver dig själv. Det är ju han som beter sig väldigt udda och låtsas som ingenting fast du har gjort slut.

Om du föreslår att ni sitter ned och diskuterar boendefrågan eftersom ni ska flytta isär, vad säger han då?

 

[havamal]

Om du föreslår att ni sitter ned och diskuterar boendefrågan eftersom ni ska flytta isär, vad säger han då?

Det är en del av det som vi har pratat om. Och det är ett typiskt expemel på där min konflikträdsla kommer in. Jag frågar om han ställt sig i lägenhetskö än, eller om han har för avsikt att bo kvar. Han bryter ihop, säger att han inte står i kö, att han inte vill bo i lägenhet/radhus/you name it och diskussionen avleds allt mer om att handla om annat, om vårt förhållande etc, och jag vill inte tjata, eftersom han tycker det är så jobbigt. Jag inbillar mig att han förstår att jag tagit upp det (igen) för att det spelar roll för mig, att jag vill att något ska hända. Men jag säger det inte högt. Jag sätter inte hårt mot hårt och sätter ultimatum. Inga deadlines. Jag vill inte lägga sten på bördan, vill ge tid för det att sjunka in. Men jag vill inte heller bara jamsa med och låtsas som inget.

 

[Görel]

Utnyttjar han din konflikträdsla?

Jag skulle ha sagt till honom att antingen så kan han streta emot som han gör nu och dra ut på plågan eller så kan han acceptera att dina känslor är slut och börja med bodelningen. Om han låtsas som att inget har hänt skulle jag faktiskt fråga om han helt glömt bort att du inte vill vara kvar i förhållandet.

Ge honom ett ultimatum, att han ska ha hittat eget boende, påbörjat bodelning etc senast ett visst datum och upprepa att alternativet fortsätta förhållandet inte finns.. Sen skulle jag inte tjatat i början men frågat två veckor innan datumet hur långt han kommit. Låtsas han som ingenting efter att du gett ultimatum skulle jag påminna honom varje gång, som om han t ex börjar prata om semester skulle jag säga att vi är ju inte tillsammans då.

 

[havamal]

Utnyttjar han din konflikträdsla?

Jag upplever det som att han gör det, och historiskt "alltid" har gjort, och något han genomgående hävar inte är något han gör medvetet. Det kanske är så, kanske inte.

 

[havamal]

Jag skulle ha sagt till honom att antingen så kan han streta emot som han gör nu och dra ut på plågan eller så kan han acceptera att dina känslor är slut och börja med bodelningen. Om han låtsas som att inget har hänt skulle jag faktiskt fråga om han helt glömt bort att du inte vill vara kvar i förhållandet.

Ge honom ett ultimatum, att han ska ha hittat eget boende, påbörjat bodelning etc senast ett visst datum och upprepa att alternativet fortsätta förhållandet inte finns.. Sen skulle jag inte tjatat i början men frågat två veckor innan datumet hur långt han kommit. Låtsas han som ingenting efter att du gett ultimatum skulle jag påminna honom varje gång, som om han t ex börjar prata om semester skulle jag säga att vi är ju inte tillsammans då.

Jag tycker att den här biten är så svår. Det är ett års kö på en "vettig" lägenhet, men så länge kan jag ju inte vänta ens om han ställer sig i kö imorgon. Det känns elakt att tvinga ut honom till en "skitlägenhet" om jag sitter kvar på gården. Så vad är ett rimligt utlimatum? Jag kan själv ordna eget boende till mig själv till imorgon om det skulle behövas (men ett boende med en status som han inte skulle acceptera), men jag vet inte om jag skulle vara hjälpt av det om jag nu vill ha kvar gården.

 

[Görel]

Jag tycker att den här biten är så svår. Det är ett års kö på en "vettig" lägenhet, men så länge kan jag ju inte vänta ens om han ställer sig i kö imorgon. Det känns elakt att tvinga ut honom till en "skitlägenhet" om jag sitter kvar på gården. Så vad är ett rimligt utlimatum? Jag kan själv ordna eget boende till mig själv till imorgon om det skulle behövas (men ett boende med en status som han inte skulle acceptera), men jag vet inte om jag skulle vara hjälpt av det om jag nu vill ha kvar gården.

Går det inte att få tag i andrahandsboende?

Eller finns det någon annan byggnad på gården som han kan bo i?

 

[havamal]

Går det inte att få tag i andrahandsboende?

Eller finns det någon annan byggnad på gården som han kan bo i?

Allt går om man vill, och han vill inte. Han tycker att hindren är oöverstigliga. Jag vill ärligt talat bli av med honom, inte ha honom här om än i ett annat hus. Det må låta kallt och oresonligt, men jag är så väldigt färdig med vårt förhållande.

 

[Voeux]

Jag har ledsnat på mitt fleråriga förhållande. Jag har i ärlighetens namn ledsnat rätt många gånger under åren, men övertalats om att försöka igen, och igen. Men nu vill jag inte försöka igen, jag vill bryta upp och gå vidare. Problemet är att jag är en konflikträdd ynkrygg.

Jag har haft den Jobbiga Diskussionen flera gånger nu i höst/vinter. Berättat att känslorna är slut, att jag vill flytta isär och allt det där. Han blir ledsen såklart, betygar sina känslor och undrar vad han kan göra för att allt ska bli bra igen och jag är rak med att det inte går att rädda längre, att jag inte vill. Han hotar att ta sitt liv. Men dagen efter agerar han som om inget hade hänt, som om inget var sagt. Om han inte låtsas om det så finns det inte? Det tar mig otroligt mycket energi, pepp och jäklar anamma för att enns ta upp den där diskussionen, så det innebär att det går några veckor innan jag orkar göra ett nytt försök. Jag kommer ingenstans.

Vi har en gård och den tänkte jag ha kvar (han har inget intresse av den), annars hade det ju varit lätt att bara packa mina saker och flytta. Men nu känner jag mig trängd. Jag behöver ut. Helst nyss egentligen. Hur lyckas konflikträdda att bli singlar igen?

Jag förstår ju att det är jag som måste driva det. Han har en rätt behaglig tillvaro och har inget att vinna på ett uppbrott, mer än chansen att hitta en ny bättre partner med de rätta känslorna (och det är ju inte så bara). Jag har inget stort behov av att vi ska fortsätta vara vänner efteråt, men jag är inte riktigt typen som slänger ut hans ägodelar på gårdsplanen och byter lås. Men när det inte hjälper att prata, vad är nästa steg?

Säger som andra, jag tycker inte alls du låter som en ynkrygg. Att gå isär ÄR svårt och han gör det ju förbaskat svårt för dig som tvingar dig att gå igenom konflikten om och om igen utan resultat.

Har du ingen nära vän som du kan prata med, som kan peppa och lite ”bära dig” igenom det här? Ibland kan man få saker att hända genom att någon checkar in med en dagligen och ser hur det går, och peppar när det behövs. Så att man inte släpper det.

 

[Sleepy]

Jag sätter inte hårt mot hårt och sätter ultimatum. Inga deadlines.

Dags för det då. Säg att du byter lås 20 dec och förväntar dig att han är ute innan dess. Hans nya boende = hans problem att lösa.

Det är inte farligt med konflikter. Buss på.

 

[Görel]

Allt går om man vill, och han vill inte. Han tycker att hindren är oöverstigliga. Jag vill ärligt talat bli av med honom, inte ha honom här om än i ett annat hus. Det må låta kallt och oresonligt, men jag är så väldigt färdig med vårt förhållande.

Det låter inte ett dugg oresonligt, jag förstår dig fullt ut och skulle ha resonerat likadant.

Han gör sig verkligen omöjlig, som ett oresonligt litet barn. Jag skulle bli så irriterad till slut att jag skulle sagt att jag struntar i var han tar vägen bara han ordnar det själv och att han inte kan stanna kvar på gården. Han är vuxen och det är hans eget ansvar att ordna en bostad, inte ditt.

 

[havamal]

Har du ingen nära vän som du kan prata med, som kan peppa och lite ”bära dig” igenom det här? Ibland kan man få saker att hända genom att någon checkar in med en dagligen och ser hur det går, och peppar när det behövs. Så att man inte släpper det.

Jag har som sagt ledsnat flera gånger förr, men sen stannat i slutänden. Jag tror vänner och familj är rätt less på mitt "jag vill gå isär":ande. Jag vet att de stöttar mig helhjärtat i beslutet, men jag tror att jag själv behöver få något att hända för att de ska våga tro på att det är allvar nu.

 

[havamal]

Dags för det då. Säg att du byter lås 20 dec och förväntar dig att han är ute innan dess. Hans nya boende = hans problem att lösa.

Det är inte farligt med konflikter. Buss på.

.... Jooo. Det kan bli... typ Drama. Jag gillar inte Drama.

(Men jo, jag inser ju själv att det är där skon klämmer, att jag måste spotta upp mig. Men det är så svårt!)

 

[Voeux]

Jag har som sagt ledsnat flera gånger förr, men sen stannat i slutänden. Jag tror vänner och familj är rätt less på mitt "jag vill gå isär":ande. Jag vet att de stöttar mig helhjärtat i beslutet, men jag tror att jag själv behöver få något att hända för att de ska våga tro på att det är allvar nu.

Jag tänkte om du kunde vara så pass ärlig så att du berättar allt det här, att du vill men inte lyckas och han flyttar inte. Att liksom be om hjälp på riktigt?

 

[havamal]

Han gör sig verkligen omöjlig, som ett oresonligt litet barn. Jag skulle bli så irriterad till slut att jag skulle sagt att jag struntar i var han tar vägen bara han ordnar det själv och att han inte kan stanna kvar på gården. Han är vuxen och det är hans eget ansvar att ordna en bostad, inte ditt.

Jag behöver inte gå ur det här som hans bästa kompis, men vill inte vara oresonlig och orättvis heller. Han är vuxen, det är sant. Det är nog flera års (o)vana av att inte riktigt se honom som det som gör att jag envisas med att fortsätta sopa banan åt honom och sträva efter att inte göra det för svårt och besvärligt. Det kommer bli mycket mer tufft för honom än för mig. Och jag slåss väl mentalt med mig själv hur mycket hänsyn jag ska ta till det. Jag fixar inte riktigt att tycka att "det är helt och hållet hans problem". Men jag kanske borde.

 

[Sleepy]

.... Jooo. Det kan bli... typ Drama. Jag gillar inte Drama.

(Men jo, jag inser ju själv att det är där skon klämmer, att jag måste spotta upp mig. Men det är så svårt!)

Dramat verkar ju ha varit synnerligen kortvarigt hittills. Det klarar du. Ibland är det snällare att rycka av plåstret istället för ett utdraget lidande.

 

[havamal]

Jag tänkte om du kunde vara så pass ärlig så att du berättar allt det här, att du vill men inte lyckas och han flyttar inte. Att liksom be om hjälp på riktigt?

Om jag ber dem hjälpa mig kommer de nog och bär ut honom och hans handgripligen och ställer på busshållplatsen. Det är ju ännu ett snäpp vassare än att ställa ned foten och ge ett ultimatum när jag vill att han är ute. Jag vet att jag borde göra det. Då har jag ju om inte annat ett ultimatum att förhålla mig själv till, och om det ändå inte händer något har jag nog lättare att ge mig själv tillåtelse att bli obekväm på riktigt.

 

[nejlica]

Nu när jul, nyår osv närmar sig kan ju ett bra första steg vara att bara göra upp egna planer för helgerna. Jul hos familjen, nyår med kompisarna osv... Det innebär ju inte att han försvinner från ert boende, men det blir i alla fall tydligt för honom att han inte längre finns med i dina planer. Själva boendefrågan har jag inga bra idéer kring, men jag hoppas att det löser sig för dig!

 

[escodobe]

Jag har ledsnat på mitt fleråriga förhållande. Jag har i ärlighetens namn ledsnat rätt många gånger under åren, men övertalats om att försöka igen, och igen. Men nu vill jag inte försöka igen, jag vill bryta upp och gå vidare. Problemet är att jag är en konflikträdd ynkrygg.

Jag har haft den Jobbiga Diskussionen flera gånger nu i höst/vinter. Berättat att känslorna är slut, att jag vill flytta isär och allt det där. Han blir ledsen såklart, betygar sina känslor och undrar vad han kan göra för att allt ska bli bra igen och jag är rak med att det inte går att rädda längre, att jag inte vill. Han hotar att ta sitt liv. Men dagen efter agerar han som om inget hade hänt, som om inget var sagt. Om han inte låtsas om det så finns det inte? Det tar mig otroligt mycket energi, pepp och jäklar anamma för att enns ta upp den där diskussionen, så det innebär att det går några veckor innan jag orkar göra ett nytt försök. Jag kommer ingenstans.

Vi har en gård och den tänkte jag ha kvar (han har inget intresse av den), annars hade det ju varit lätt att bara packa mina saker och flytta. Men nu känner jag mig trängd. Jag behöver ut. Helst nyss egentligen. Hur lyckas konflikträdda att bli singlar igen?

Jag förstår ju att det är jag som måste driva det. Han har en rätt behaglig tillvaro och har inget att vinna på ett uppbrott, mer än chansen att hitta en ny bättre partner med de rätta känslorna (och det är ju inte så bara). Jag har inget stort behov av att vi ska fortsätta vara vänner efteråt, men jag är inte riktigt typen som slänger ut hans ägodelar på gårdsplanen och byter lås. Men när det inte hjälper att prata, vad är nästa steg?

Jag hade också en tämligen destruktiv relation med en man som hotade att ta sitt liv om jag separerade. Jag visste dessutom att han skadat sig i samband med ett annat uppbrott. Vi hade ett hus ihop. Och jag var extremt deprimerad och hade väldig ångestpriblematik av hela min livssituation, allt var ju inte hans fel.
Jag lämnade tillslut och han överlevde.
Jag tror att du nog behöver flytta. Huset är ert gemensamma så du kan liksom inte kräva att han flyttar.
Så länge du är kvar kommer han nog förneka att du vill separera.

 

[havamal]

Dramat verkar ju ha varit synnerligen kortvarigt hittills. Det klarar du. Ibland är det snällare att rycka av plåstret istället för ett utdraget lidande.

Mina instinkter tycker att det är lättare att fly fältet - bara packa och flytta - än att vara till så mycket besvär och smärta. Men jag tänkte försöka vara vuxen och också se till mina egna intressen den här gången. Jag känner mig rätt säker på att han inte vill bo kvar själv, dessutom. Egentligen är jag nog mer brydd över att sköta det på ett sätt som gör att jag kan se mig själv rakt i spegeln utan att skämmas efteråt än att vi blir osams.