En fråga om otrohet

[Petruska]

Här tänker jag - utan att lägga någon som helst moralisk eller åsikt överhuvudtaget i "otrohet" som sådan - att om jag har en hemlighet, något som jag utövar då och då (?) och som är stort och viktigt för mig, men som skulle få min partner att ev lämna mig om hen fick reda på det så därför väljer jag att hålla det hemligt, så är det smusslande och en slags lögn. Jag är rädd att förlora min partner, därför undanhåller jag mitt beteende för henom till varje pris (?) och tycker att det är ok. För mig.

OBS att jag nu inte tänker på enbart otrohet utan det kunde vara annat, där jag tror mig veta att min partner skulle avsluta sitt förhållande med mig om hen fick reda på det. Därför att det är en viktig information för partnern.

Det tycker jag personligen känns oschysst. Inte brottsligt eller detvärstamankangöramotnågon, men oschysst. Där tycker jag man gott kan vara lite rakryggad och stå för det man gör. Vad det nu är.

Det där är jag väldigt kluven till och jag tycker att det är intressant.

På ett sätt förstår jag ju precis hur du tänker och det är ett rimligt tänkesätt för mig.

Å andra sidan: om nu båda parter trivs i relationen, så riskerar ju öppenhet om sidohistorierna att sabotera att trevligt förhållande. Vilket väl ingen av dem vill. Så sett kan man fråga sig med vilken rätt den "otrogna" parten helt i onödan "lättar sitt samvete" och berättar för den andra. Först då blir ju otroheten ett problem, dessutom ett problem som riskerar att förstöra ett förhållande.

Kan vi komma på andra realistiska saker än just sex vid sidan av som skulle kunna funka på samma sätt? Bara för att få lite perspektiv på frågan?

 

[Petruska]

Men Gud vad löjligt resonemang. Samma som löjliga jämförelsen med choklad, inte så många som gör slut pga partner i smyg gillar hockey.

@Singoalla merparten här verkar gå in för att vara tvärtemot bara för att. Tror väldigt få här skulle BA "nämen var du otrogen mot mig? Jaha var det för att du finner mig oattraktiv numera, aja det är LUGNT, det finns ju värre saker i världen, IS tillexempel".

Men då är det ju trevligt att du på ett så konstruktivt sätt höjer nivån i tråden!

 

[rutans]

Det där är jag väldigt kluven till och jag tycker att det är intressant.

På ett sätt förstår jag ju precis hur du tänker och det är ett rimligt tänkesätt för mig.

Å andra sidan: om nu båda parter trivs i relationen, så riskerar ju öppenhet om sidohistorierna att sabotera att trevligt förhållande. Vilket väl ingen av dem vill. Så sett kan man fråga sig med vilken rätt den "otrogna" parten helt i onödan "lättar sitt samvete" och berättar för den andra. Först då blir ju otroheten ett problem, dessutom ett problem som riskerar att förstöra ett förhållande.

Kan vi komma på andra realistiska saker än just sex vid sidan av som skulle kunna funka på samma sätt? Bara för att få lite perspektiv på frågan?

Men där går det inte ihop sig för mig. Om det nu inte gör så mycket att båda eller en är otrogen. Hur kan det då vara så känsligt att vara medveten om att det händer i relationen? Varför då inte öppna upp för ett öppet förhållande, som då inte behöver betyda att paret ska sitta och berätta om sin senaste erövring. Utan få vara medveten om att det förekommer?
Det finns ju fler orsaker än just det känslomässiga som påverkar om man vill bara delaktig i ett öppet förhållande.

Sedan är min uppfattning att förhållandet bygger på lögn om eller om man inte får kalla det så - ett åsidosättande av partnern. Om förhållandet bara fortsätter vara trevligt om partnern inte upptäcker det.

Ett annat exempel kan vara att söka ett nytt arbete. Det kan jag ju göra utan min partners vetskap, får jag det inte så händer inget. Är det på samma ort sker ingen flytt. Men det kan ändå vara nödvändigt att partnern får veta, eftersom det kan påverka partnern.

 

[Petruska]

Men där går det inte ihop sig för mig. Om det nu inte gör så mycket att båda eller en är otrogen. Hur kan det då vara så känsligt att vara medveten om att det händer i relationen? Varför då inte öppna upp för ett öppet förhållande, som då inte behöver betyda att paret ska sitta och berätta om sin senaste erövring. Utan få vara medveten om att det förekommer?
Det finns ju fler orsaker än just det känslomässiga som påverkar om man vill bara delaktig i ett öppet förhållande.

Sedan är min uppfattning att förhållandet bygger på lögn om eller om man inte får kalla det så - ett åsidosättande av partnern. Om förhållandet bara fortsätter vara trevligt om partnern inte upptäcker det.

Ett annat exempel kan vara att söka ett nytt arbete. Det kan jag ju göra utan min partners vetskap, får jag det inte så händer inget. Är det på samma ort sker ingen flytt. Men det kan ändå vara nödvändigt att partnern får veta, eftersom det kan påverka partnern.

Alltså, jag gav inga generella råd här. Andra gör som de vill. Man kan tex tänka sig personer som vill ha saker ifred, såsom sex vid sidan av, och som inte har något behov av eller ser någon poäng med att ge förhållandet etiketten "öppet".

Flytten känns inte som ett riktigt bra exempel, eftersom den just precis påverkar båda parter, vilket hemlig otrohet som inte gör förhållandet sämre inte gör. Det är helt enkelt svårt att hitta exempel, tror jag.

Edit: läste det där slarvigt. Det verkar för mig extremt konstigt att byta jobb utan att nämna det för sin partner, men frågan är om det så sett behöver påverka partnern? Ändrad inkomst eller ändrade arbetstider kan så klart göra det.

 

[Lena Furberg]

Det där är jag väldigt kluven till och jag tycker att det är intressant.

På ett sätt förstår jag ju precis hur du tänker och det är ett rimligt tänkesätt för mig.

Å andra sidan: om nu båda parter trivs i relationen, så riskerar ju öppenhet om sidohistorierna att sabotera att trevligt förhållande. Vilket väl ingen av dem vill. Så sett kan man fråga sig med vilken rätt den "otrogna" parten helt i onödan "lättar sitt samvete" och berättar för den andra. Först då blir ju otroheten ett problem, dessutom ett problem som riskerar att förstöra ett förhållande.

Kan vi komma på andra realistiska saker än just sex vid sidan av som skulle kunna funka på samma sätt? Bara för att få lite perspektiv på frågan?

Jag tänkte på samma sak själv när jag skrev inlägget men kunde inte komma på något exempel som inte innefattade sex (...); möligtvis någon extrem ideologisk sysselsättning som t.ex. kvällsmöten hos Ku Klux Klan eller nåt annat bisarrt som jag absolut inte skulle "godkänna" i mitt förhållande.

När det gäller otrohet och förhållanden vid sidan om, tänker jag att dessa förmodligen kräver en hel del lögner och undanflykter för att de ska fungera i längden, och det i sig är något som även den "otrogne partnern" borde känna sig obekväm med. Att bygga upp en ridå av lögner kan knappast vara positivt i ens liv, speciellt om man samtidigt oroar sig över att hemligheten ska avslöjas.

I övrigt - nej, får man aldrig reda på otroheten, och förhållandet i övrigt är trevligt och kärleksfullt, borde den egentligen inte ha någon betydelse. Det är väl alla dessa "om" och "men" som komplicerar det hela.

 

[Roheryn]

Nu ska jag medvetet överdriva åt andra hållet. För det är just vad jag tycker ditt inlägg är. En överdrift.
Här kommer det :
Så egentligen ska man acceptera allting som inte är misshandel, missbruk och kriminalitet. Eftersom allt annat bara är små saker? Skitsamma om det är något som du inte vill ha i en relation, du blir åtminstone inte misshandlad.???

Nej, jag tycker inte att man skall acceptera ett enda dugg som man inte tycker är OK i sin relation! Oavsett om det är något "stort" eller något "smått"! Hela idén med att överhuvudtaget ha en relation måste ju vara att den skall tillföra något, att man skall må bra av och i den...?

 

[prallan]

Det där är jag väldigt kluven till och jag tycker att det är intressant.

På ett sätt förstår jag ju precis hur du tänker och det är ett rimligt tänkesätt för mig.

Å andra sidan: om nu båda parter trivs i relationen, så riskerar ju öppenhet om sidohistorierna att sabotera att trevligt förhållande. Vilket väl ingen av dem vill. Så sett kan man fråga sig med vilken rätt den "otrogna" parten helt i onödan "lättar sitt samvete" och berättar för den andra. Först då blir ju otroheten ett problem, dessutom ett problem som riskerar att förstöra ett förhållande.

Kan vi komma på andra realistiska saker än just sex vid sidan av som skulle kunna funka på samma sätt? Bara för att få lite perspektiv på frågan?

Det där är så egoistiskt. Det är ju toppen för den otrogna parten. Om den bedragna inte vill veta något, fine, men om den bedragna skulle vilja veta och då inte vara kvar med den otrogne så är det inte schyst, hur ni än vrider och vänder på det.

 

[Roheryn]

Men det är ju fortfarande ingen som påstått att otrohet är det värsta som kan hända här. Det är ju att försöka slå in en öppen dörr.
Personligen så tänker jag inte annorlunda eller får in det i ett annat perspektiv. Jag vet ju redan om det. Men jag kommer fortsätta att bli ledsen när min hund dör efter ett långt liv, efter att ha blivit sviken eller vad det nu må vara.

Du skrev ju " Klart det finns värre saker än otrohet. Men i relationssammanhang kan ju otrohet vara det värsta som finns" och jag håller inte med om att det är det värsta som finns, ens i relationssammanhang.

Självklart får man bli ledsen för vad som helst som gör en ledsen - jag har aldrig påstått någonting annat!

 

[Roheryn]

Kan vi komma på andra realistiska saker än just sex vid sidan av som skulle kunna funka på samma sätt? Bara för att få lite perspektiv på frågan?

Ja, jag har en sak. En transsexuell person (T) som är biologisk man men någonstans längst inne i sin person kvinna. T är gift med E och de har två halvvuxna barn. Av en slump får T en inbjudan av en kollega att följa med ut på krogen klädd som kvinna. T gör detta och får den största kicken i sitt liv - "det är ju såhär livet skall kännas!" Några fler utekvällar följer (E vet ingenting), men efter ganska kort tid avbryter T det hela pga dåligt samvete gentemot E.
Men det ÄR lockande att få leva sitt liv som den man verkligen är... Ett par år senare återupptar T sitt "dubbelliv" och klär sig och uppträder som kvinna ute på stan och i olika andra sammanhang. E vet fortfarande ingenting, eftersom T är övertygad om att det skulle bli slutet på ett mångårigt äktenskap, att E aldrig skulle acceptera att leva med en transvestit eller transsexuell.

Hur ser ni på detta? Är det lika mycket att ljuga och bedra och gå bakom ryggen som att vara otrogen? Vilka hemligheter "får" man ha för sin partner?

 

[As_Vegas]

Att i hemlighet ha sex vid sidan om sitt förhållande går för mig emot det jag anser vara det allra mest grundläggande och viktiga gällande relationer och sex; att alla inblandade ska samtycka till det som sker.
Man kan såklart argumentera för att man inte ska behöva sin partners samtycke för att ligga med någon annan, visst. Men det finns ju mer till historien, den bedragna kan ju tex inte ge sitt samtycke till den ökade risken för sjukdomar som kommer av att blanda in en tredje person. Även om otroheten förblir en hemlighet så har den bedragna partnern påverkats, att hen är omedveten är ju inte detsamma som opåverkad.

 

[Petruska]

Ja, jag har en sak. En transsexuell person (T) som är biologisk man men någonstans längst inne i sin person kvinna. T är gift med E och de har två halvvuxna barn. Av en slump får T en inbjudan av en kollega att följa med ut på krogen klädd som kvinna. T gör detta och får den största kicken i sitt liv - "det är ju såhär livet skall kännas!" Några fler utekvällar följer (E vet ingenting), men efter ganska kort tid avbryter T det hela pga dåligt samvete gentemot E.
Men det ÄR lockande att få leva sitt liv som den man verkligen är... Ett par år senare återupptar T sitt "dubbelliv" och klär sig och uppträder som kvinna ute på stan och i olika andra sammanhang. E vet fortfarande ingenting, eftersom T är övertygad om att det skulle bli slutet på ett mångårigt äktenskap, att E aldrig skulle acceptera att leva med en transvestit eller transsexuell.

Hur ser ni på detta? Är det lika mycket att ljuga och bedra och gå bakom ryggen som att vara otrogen? Vilka hemligheter "får" man ha för sin partner?

Nu har jag funderat både på ditt exempel och @Lena Furberg s exempel med Ku Klux Klan.

Jag tror att jag är väldigt krass här.
1. Man får ha precis vilka hemligheter man vill, även för sin partner. Ingen har någon rätt att bestämma vad av sig själva andra människor ska visa.
2. Det finns en massa saker som vi skulle göra slut för, om våra partners gjorde det. (Allt från att äta kött, till att ha sex med andra till att vara med i någon otäck organisation eller begå brott, tex.)
3. Det man inte vet lider man faktiskt inte av. Om partner lyckas med allt det där samtidigt som vi upplever relationen som bra - så, tja. Vad är problemet? Alla är ju nöjda.
4. Kan partner själv uppleva att hen står oss nära, om hen döljer stora saker för oss? Upplever partner själv att hen ljuger och förställer sig? Om så, trivs ju antagligen inte partner i relationen.
5. Den brist på närhet som följer av 4. är antagligen sådan i de flesta fall att många av oss skulle vantrivas, även om vi vantrivs pga bristande närhet snarare än därför att partnern gör det där som vi inte hade gillat om vi hade vetat om det.

För min personliga del betyder det där i praktiken att partner "får" ha vilka hemligheter hen vill. (Jag vet ju inte om hemligheterna, så det är väldigt lite jag kan göra åt dem.) Jag själv däremot, kan inte ha större hemligheter om jag samtidigt vill bevara min känsla av närhet i förhållandet, vilket jag vill.

Vad som sedan är de större hemligheterna, är ytterligare en fråga. För mig passerar rakt av transande och lite sex vid sidan av som mindre hemlighetet, medan medlemsskap i Ku Klux Klan skulle rasera min världsbild och visa mig att min människokännedom är helt obefintlig.

 

[As_Vegas]

1. Man får ha precis vilka hemligheter man vill, även för sin partner. Ingen har någon rätt att bestämma vad av sig själva andra människor ska visa.

Jag håller med dig i de allra flesta fall, så länge det man hemlighåller inte utsätter andra för onödiga risker. Tex, en vän har lovat att komma över och byta bromsskivor på min bil under dagen. Hen blir tvungen att göra något annat och skivorna blir inte bytta. Hen låter bli att säga till (hemlighåller) att skivorna inte är bytta och tänker att hen tar det imorgon, As_Vegas märker säkert inget.

 

[Lena Furberg]

Nu har jag funderat både på ditt exempel och @Lena Furberg s exempel med Ku Klux Klan.

Jag tror att jag är väldigt krass här.
1. Man får ha precis vilka hemligheter man vill, även för sin partner. Ingen har någon rätt att bestämma vad av sig själva andra människor ska visa.
2. Det finns en massa saker som vi skulle göra slut för, om våra partners gjorde det. (Allt från att äta kött, till att ha sex med andra till att vara med i någon otäck organisation eller begå brott, tex.)
3. Det man inte vet lider man faktiskt inte av. Om partner lyckas med allt det där samtidigt som vi upplever relationen som bra - så, tja. Vad är problemet? Alla är ju nöjda.
4. Kan partner själv uppleva att hen står oss nära, om hen döljer stora saker för oss? Upplever partner själv att hen ljuger och förställer sig? Om så, trivs ju antagligen inte partner i relationen.
5. Den brist på närhet som följer av 4. är antagligen sådan i de flesta fall att många av oss skulle vantrivas, även om vi vantrivs pga bristande närhet snarare än därför att partnern gör det där som vi inte hade gillat om vi hade vetat om det.

För min personliga del betyder det där i praktiken att partner "får" ha vilka hemligheter hen vill. (Jag vet ju inte om hemligheterna, så det är väldigt lite jag kan göra åt dem.) Jag själv däremot, kan inte ha större hemligheter om jag samtidigt vill bevara min känsla av närhet i förhållandet, vilket jag vill.

Vad som sedan är de större hemligheterna, är ytterligare en fråga. För mig passerar rakt av transande och lite sex vid sidan av som mindre hemlighetet, medan medlemsskap i Ku Klux Klan skulle rasera min världsbild och visa mig att min människokännedom är helt obefintlig.

Himla intressanta tankar och jag är nog trots allt beredd att hålla med dig.

Mitt exempel med Ku Klux Klan var ju lite orimligt - som jag skrev i ett tidigare inlägg så inbillar jag mig att man i mångt och mycket VET ens partners inställning inom många områden, även då det är outtalat, och ett KKK-medlemskap skulle vara ganska omöjligt, såvida partnern inte är en mästare i att förställa sig.

 

[Petruska]

Himla intressanta tankar och jag är nog trots allt beredd att hålla med dig.

Mitt exempel med Ku Klux Klan var ju lite orimligt - som jag skrev i ett tidigare inlägg så inbillar jag mig att man i mångt och mycket VET ens partners inställning inom många områden, även då det är outtalat, och ett KKK-medlemskap skulle vara ganska omöjligt, såvida partnern inte är en mästare i att förställa sig.

Nej, jag håller med när det gäller Ku Klux Klan. Och varför skulle någon som var medlem där låtsas att han är någon sorts myspysig miljömuppig typ inför mig år ut och år in? Vad får personen ut av det? Men som exempel, så.

 

[Raderad medlem 6459]

Vilka hemligheter "får" man ha för sin partner?

Vilka man vill såklart. Men beroende på typen av hemlighet och vilken partner man ha kan det ju få olika konsekvenser om partner får reda på det. Man kan bli dumpad till exempel. Partnern kan bli så besviken att den aldrig kan förlåta. Sånt händer ju.

Jag tror att en hemlighet under en lång tid, vad det än må handla om, skulle vara väldigt svårt för mig att återhämta mig från. Vissa saker skulle jag aldrig någonsin förlåta; KKK-möten, strippklubbar, sexköp, någon form av sexuellt ofredande av någon (om han tafsat på en kollega eller dylikt), SD-engagemang, allvarligt sjabblande med pengar mm mm. Andra hemligheter skulle jag kanske med tid kunna komma över.

Men generellt sett har jag ett otroligt trygghetsbehov och skulle känna mig fruktansvärt otrygg om jag fick veta att min partner haft en långvarig hemlighet. Det skulle påverka mig på djupet verkligen. Kanske gör det mig till en kontrollerande gräslig människa enligt Buke, vad vet jag.

 

[Centaur]

Jag tänkte på samma sak själv när jag skrev inlägget men kunde inte komma på något exempel som inte innefattade sex (...); möligtvis någon extrem ideologisk sysselsättning som t.ex. kvällsmöten hos Ku Klux Klan eller nåt annat bisarrt som jag absolut inte skulle "godkänna" i mitt förhållande.

När det gäller otrohet och förhållanden vid sidan om, tänker jag att dessa förmodligen kräver en hel del lögner och undanflykter för att de ska fungera i längden, och det i sig är något som även den "otrogne partnern" borde känna sig obekväm med. Att bygga upp en ridå av lögner kan knappast vara positivt i ens liv, speciellt om man samtidigt oroar sig över att hemligheten ska avslöjas.

I övrigt - nej, får man aldrig reda på otroheten, och förhållandet i övrigt är trevligt och kärleksfullt, borde den egentligen inte ha någon betydelse. Det är väl alla dessa "om" och "men" som komplicerar det hela.

Det spelar ingen roll om din partner är så bra på att ljuga att du aldrig får reda på det eller att du är så bra på att sticka huvudet i sanden att du inte ser vad som händer, förhållandet är ändå byggt på lögn. Hur kan det någonsin vara positivt att leva ett liv i falskhet och lögn??

 

[Ramona]

Hur kan det någonsin vara positivt att leva ett liv i falskhet och lögn??

Fast du drar det till sin spets. Lite för långt liksom. Ingen berättar allting för sin partner, ljuger man då? Jag menar, tiden finns inte för att återberätta hela sin dag, inte ens det allra viktigaste ibland. Man berättar ju oftast inte allting man gör en dag för sin partner. Varför är det då inte oärligt?

Sen är det ju så att ignorance is bliss. Det man inte vet lider man inte av. Den som inte fattar bättre går omkring och är glad. No worries är ju inte för den analyserande typen precis.

 

[monster1]

Det spelar ingen roll om din partner är så bra på att ljuga att du aldrig får reda på det eller att du är så bra på att sticka huvudet i sanden att du inte ser vad som händer, förhållandet är ändå byggt på lögn. Hur kan det någonsin vara positivt att leva ett liv i falskhet och lögn??

Fast det är ju partnerns val att leva i falskhet och lögn. Du kan ju aldrig veta om den person du lever med är "ärlig" eller ej. Du väljer ju själv om du vill leva "ärligt", men din "ärlighet" sträcker sig bara så långt som din egen person. Om andra personer i din närhet är har hemligheter kan ju inte du påverka om du inte ständigt misstänkliggör dom och på något sätt utreder deras liv, men det känns ju som ett trist sätt att leva på.

Sen kan jag tycka att saker inte är svarta eller vita. Allt i en relation är inte falskt bara för att en sak visar sig inte vara vad man trodde.

 

[Lena Furberg]

Nä, jag vet inte. Faktiskt. Jag velar hit och dit i tankar och åsikter just nu. Jag tror det är en sån fråga som inte har ett enda enkelt svar - och det är väl bäst så, egentligen! Hur många "stora" frågor har ett enda svar, liksom.

Själv skulle jag känna mig besviken om min partner ljugit för mig under en längre tid. Inte ett enstaka fling utan ett förhållande vid sidan om. Jag tror jag upplevt det som själviskt och lite fegt från hens sida.

Men. Där finns mängder av olika scenarion och vem är jag att säga att andra ska göra, eller känna, si och så.

Intressant att fundera kring, ändå!

 

[Hyacinth]

Jag skulle ju inte glädjedansa och hurra om min partner kom hem och berättade att hen var notoriskt på sexuella eskapader med andra. "Jag är så glad för din skull" vore ju inte reaktionen.
Jag skiljer nog på enstaka händelser, och framför allt om jag vet eller ej.
Vet jag, så måste vi faktiskt prata om det, men jag hoppas min partner skulle ha vett nog att sköta det snyggt så varken jag eller vänner vet om det.
Det kan jag tycka är en miniminivå om man ska ha affärer vid sidan om relationen. Man behöver ju inte ha sex med den andres bästa vän, syster eller grannen hur praktiskt det än verkar.