En dag till

Det är lördag. På något sätt har jag lyckats ta mig upp ur sängen trots att jag inte hade lust med det. Jag har ätit frukost också. Men nu då? Inget lockar. Jag är så sjukt omotiverad till precis allting.

Nästa månad är det meningen att jag ska upp på heltid. Jag ska nog be om tjänstledigt i stället. Jag pallar inte att jobba heltid.

Jag känner mig otålig över att jag inte lyckas vända den här negativa trenden. Jag gör tafatta försök att tänka positivt och känna tacksamhet, men sen kommer de negativa tankarna och kör över det och oron över tillvaron och livet i stort gnager och tär. Inte har jag särskilt mycket förtroende för psykologen heller. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det här eller ens hur lång tid jag ska ge det. Kanske vill jag mest bara fly från alltihop och kanske är det flykt jag har ägnat mig åt hela livet, bara det att allting har kommit ikapp nu.

 

[Magiana]

Fast känner du inte själv att det blir svårare att komma andra nära med det förhållningssättet? Och då menar jag inte som i att det blir svårt för andra just, utan för dig själv att knyta an. Visst, man ska inte låta sig bli överkörd. Men samtidigt öppen för att man ger och tar i en relation.

Fast jag upplever att det oftast är jag som ger en massa i relationer, men jag får inte mycket tillbaka. Jag fixar och donar, försöker göra det trevligt, planerar, tar hänsyn o.s.v. Men jag får knappt ens respekt tillbaka. Min åsikt är inte värd något. Kramar får jag inte heller (okej, det finns ett litet undantagsfall, men i övrigt har det varit snålt). En gång blev jag utelåst mitt i vintern av en jag bodde med. Vid ett annat tillfälle blev jag nästan slagen. Jag räddades av att han fick hjärtproblem. I ett fall försökte en man övertala mig att göra saker i sängen som jag absolut inte ville gå med på för jag äcklades av det. Han begrep inte ordet nej. Det slutade med att jag kastrerade honom verbalt, när jag till slut tappade tålamodet.

Jag har gått med ekonomisk förlust ur två förhållanden. Den ena kostade mig 10000. Den andra 20000.

 

[MiaMia]

Fast jag upplever att det oftast är jag som ger en massa i relationer, men jag får inte mycket tillbaka. Jag fixar och donar, försöker göra det trevligt, planerar, tar hänsyn o.s.v. Men jag får knappt ens respekt tillbaka. Min åsikt är inte värd något. Kramar får jag inte heller (okej, det finns ett litet undantagsfall, men i övrigt har det varit snålt). En gång blev jag utelåst mitt i vintern av en jag bodde med. Vid ett annat tillfälle blev jag nästan slagen. Jag räddades av att han fick hjärtproblem. I ett fall försökte en man övertala mig att göra saker i sängen som jag absolut inte ville gå med på för jag äcklades av det. Han begrep inte ordet nej. Det slutade med att jag kastrerade honom verbalt, när jag till slut tappade tålamodet.

Jag har gått med ekonomisk förlust ur två förhållanden. Den ena kostade mig 10000. Den andra 20000.

@EmmaBovary menade alla slags relationer till olika människor i ens omgivning.
Inte specifikt partnerrelationer.

 

[Magiana]

@EmmaBovary menade alla slags relationer till olika människor i ens omgivning.
Inte specifikt partnerrelationer.

I de flesta fall har jag nog inget att ge. Jag har funderat många varv på det där, men inte kunnat komma vad vad jag har att ge andra. (Vid ett tillfälle råkade jag ut för en energitjuv och jag var helt dränerad på energi efter samtal med henne då hon använde mig som klagomur och så vill jag inte ha det.) Men annars känner mig mest besvärlig och i vägen. Jag försöker i alla fall att inte vara jobbig och krävande. Det är väl det som gör att jag håller mig på min kant.

 

[Shaggy]

Det är ju tråkigt men jag vill inte behöva specialanpassa mig eller förklara självklarheter. Jag tycker inte ens om barn. Jag accepterar givetvis barn, men tycker inte de är det minsta söta. De snorar och skriker mest. Dessutom måste man lära dem en massa saker. Jag hatar inte barn, men vill inte ta på mig det besvär det innebär att ta hand om barn. Det är samma med utvecklingsstörda. De har rätt till ett bra liv, men jag vill inte ta hand om dem eftersom det är påfrestande för mig. Jag är helt enkelt ingen vårdande person, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Men vad har barn med den här diskussionen att göra? Du drar in barn hela tiden men alla inlägg jag läst handlar ju om allmänmänskliga relationer. Jag tycker inte heller om barn, vill inte ha några och kommer därför inte skaffa några. Det betyder inte att jag inte kan tycka om vissa individer som råkar vara barn eller att jag kan ha fullt fungerande relationer med andra människor.

Jag känner mig felbedömd och missförstådd.
Folk fattar inte ens vad jag skriver här utan blandar friskt. Men det är ganska typiskt.
Det handlar ju bara om att jag inte vill specialanpassa mitt beteende mot andra och att jag inte vill att andra ska specialanpassa sitt beteende mot mig.

Men om ingen här fattar vad du skriver så uttrycker du dig nog på ett konstigt sätt eftersom vi är många som tolkar dina inlägg på samma sätt. Du skriver mycket om det här med hur du tolkar människor med diagnos och alla tolkar dina svar på samma sätt. Du får nog tänka ett par varv till på vad du vill säga och sedan uttrycka det. Jag specialanpassar mitt beteende mot alla människor jag känner. Vissa är jag väldigt frispråkig med, många skulle säga elak, vilket är den jargong som passar mellan oss. Andra är jag mycket mer försiktig med och följer mer allmäna normer för hur man umgås och det är den jargong som fungerar mellan oss.

Fast jag upplever att det oftast är jag som ger en massa i relationer, men jag får inte mycket tillbaka. Jag fixar och donar, försöker göra det trevligt, planerar, tar hänsyn o.s.v. Men jag får knappt ens respekt tillbaka. Min åsikt är inte värd något. Kramar får jag inte heller (okej, det finns ett litet undantagsfall, men i övrigt har det varit snålt). En gång blev jag utelåst mitt i vintern av en jag bodde med. Vid ett annat tillfälle blev jag nästan slagen. Jag räddades av att han fick hjärtproblem. I ett fall försökte en man övertala mig att göra saker i sängen som jag absolut inte ville gå med på för jag äcklades av det. Han begrep inte ordet nej. Det slutade med att jag kastrerade honom verbalt, när jag till slut tappade tålamodet.

Jag har gått med ekonomisk förlust ur två förhållanden. Den ena kostade mig 10000. Den andra 20000.

Men du att lägga sig platt på rygg med magen i vädret och låta någon använda en som dörrmatta skapar inte en relation som bygger på ömsesidig respekt. En respektfull relation bygger på att alla tar hänsyn annars har man stött på en rövhatt. Människor kan vara rövhattar både med och utan diagnos. För det är människor som är rövhattar inte diagnoser.

 

[mackan]

@Magiana jag frågar igen : vad vill du ha ut av/vad är anledningen att du postar dagbok på sociala media ?

Utifrån dina redogörelser så tycker jag det finns stor motivering att du fortsätter gå hos psykolog och inte klassar denne som att den är krånglig/har fel inställning/vill ngt vinklat osv .
Jag förstår inte vad du avser varför du blandar in barn, katter, hundar, systrar osv , i kombo i svar som blir svåra att förstå hur du menar /vad de relaterar till .

 

[mandalaki]

I de flesta fall har jag nog inget att ge. Jag har funderat många varv på det där, men inte kunnat komma vad vad jag har att ge andra. (Vid ett tillfälle råkade jag ut för en energitjuv och jag var helt dränerad på energi efter samtal med henne då hon använde mig som klagomur och så vill jag inte ha det.) Men annars känner mig mest besvärlig och i vägen. Jag försöker i alla fall att inte vara jobbig och krävande. Det är väl det som gör att jag håller mig på min kant.

Fast för några inlägg sedan berättade du ju om folk som gillar dig, tidigare stallkompisar och din chef. Uppenbarligen tyckte de att du hade något att ge. Det är allt en jävla grop du är nere i nu!

 

[escodobe]

I de flesta fall har jag nog inget att ge. Jag har funderat många varv på det där, men inte kunnat komma vad vad jag har att ge andra. (Vid ett tillfälle råkade jag ut för en energitjuv och jag var helt dränerad på energi efter samtal med henne då hon använde mig som klagomur och så vill jag inte ha det.) Men annars känner mig mest besvärlig och i vägen. Jag försöker i alla fall att inte vara jobbig och krävande. Det är väl det som gör att jag håller mig på min kant.

Fast hur man fungerar i relationer är ju inte statiskt. Man kan förändra det och få andra resultat. Men det krävs ju då att man aktivt jobbar med det, på flera plan. Både med sig själv, vad man tar in och vad man sänder ut.
Du verkar inte nöjd med hur du har det nu direkt.

 

[Magiana]

Men vad har barn med den här diskussionen att göra? Du drar in barn hela tiden men alla inlägg jag läst handlar ju om allmänmänskliga relationer. Jag tycker inte heller om barn, vill inte ha några och kommer därför inte skaffa några. Det betyder inte att jag inte kan tycka om vissa individer som råkar vara barn eller att jag kan ha fullt fungerande relationer med andra människor.


Men om ingen här fattar vad du skriver så uttrycker du dig nog på ett konstigt sätt eftersom vi är många som tolkar dina inlägg på samma sätt. Du skriver mycket om det här med hur du tolkar människor med diagnos och alla tolkar dina svar på samma sätt. Du får nog tänka ett par varv till på vad du vill säga och sedan uttrycka det. Jag specialanpassar mitt beteende mot alla människor jag känner. Vissa är jag väldigt frispråkig med, många skulle säga elak, vilket är den jargong som passar mellan oss. Andra är jag mycket mer försiktig med och följer mer allmäna normer för hur man umgås och det är den jargong som fungerar mellan oss.


Men du att lägga sig platt på rygg med magen i vädret och låta någon använda en som dörrmatta skapar inte en relation som bygger på ömsesidig respekt. En respektfull relation bygger på att alla tar hänsyn annars har man stött på en rövhatt. Människor kan vara rövhattar både med och utan diagnos. För det är människor som är rövhattar inte diagnoser.

Jag menar att jag vill inte att andra besvärar mig, oavsett om det är barn, hundar, katter eller annat. Är någon eller något jobbigt för mig så drar jag mig undan. Jag har inte energi nog att hantera sånt. Umgänge med andra ska i huvudsak vara enkelt och okomplicerat för att jag ska palla. Med vissa funkar det, med andra inte. Och dom det funkar med är vuxna i samtliga fall.

@Magiana jag frågar igen : vad vill du ha ut av/vad är anledningen att du postar dagbok på sociala media ?

Utifrån dina redogörelser så tycker jag det finns stor motivering att du fortsätter gå hos psykolog och inte klassar denne som att den är krånglig/har fel inställning/vill ngt vinklat osv .
Jag förstår inte vad du avser varför du blandar in barn, katter, hundar, systrar osv , i kombo i svar som blir svåra att förstå hur du menar /vad de relaterar till .

Du får inget svar.

 

[Hyacinth]

Det känns mest som om jag är utsatt för gaslighting just nu och jag har börjat utveckla en paranoia.

Kan du inte tacka nej till en utredning då?

”Tack, men jag vill inte”. Du är du oavsett.

 

[Magiana]

Fast för några inlägg sedan berättade du ju om folk som gillar dig, tidigare stallkompisar och din chef. Uppenbarligen tyckte de att du hade något att ge. Det är allt en jävla grop du är nere i nu!

Men jag har verkligen ingen aning om vad de gillar.

Själv tycker jag det hade varit bäst om jag aldrig överlevt när jag föddes. Tyvärr föddes jag i ett land med avancerad sjukvård så jag gjorde det i alla fall. Till vilken nytta?

 

[escodobe]

Fast hur man fungerar i relationer är ju inte statiskt. Man kan förändra det och få andra resultat. Men det krävs ju då att man aktivt jobbar med det, på flera plan. Både med sig själv, vad man tar in och vad man sänder ut.
Du verkar inte nöjd med hur du har det nu direkt.

Du är ju inte något slags unikt hopplöst fall, tvärtom.
Men det kan nog krävas professionell hjälp. Kan du ge psykologen en chans att komna förbi din åsikt om att det enda du vill är att bli bättre på att prioritera och även jobba på hur hantera relationer?

 

[Magiana]

Kan du inte tacka nej till en utredning då?

”Tack, men jag vill inte”. Du är du oavsett.

Det spelar nog ingen roll.

 

[Magiana]

Du är ju inte något slags unikt hopplöst fall, tvärtom.
Men det kan nog krävas professionell hjälp. Kan du ge psykologen en chans att komna förbi din åsikt om att det enda du vill är att bli bättre på att prioritera och även jobba på hur hantera relationer?

Jag vet inte om det är möjligt. Jag känner mig hopplös.

 

[åke]

Haken är att de lösningar jag kommit fram till ifrågasätts. Exempelvis det här med att bo i hus. Det är genomtänkt under flera år och det stör mig rejält att få höra att jag borde bo i lägenhet. Jag anses inte klara av att bo i hus för det är för komplicerat för mig. Jag blir förbannad av att höra det. Jag är för fan ingen jävla mupp.

Och mina rädslor är det nog inget som biter på. De är mitt största hinder. Min lösning på det är att gardera mig på olika sätt samt undvika det som går att undvika. Klart som fan att jag protesterar när någon vill ta tryggheten ifrån mig. Eller för all del, mina åsikter eller min ideologi.

Jag får mest en känsla av att jag ska ligga platt.

Jag vill liksom bara lära mig att prioritera, att kunna slappna av, att kÅänna mig trygg, att känna att jag styr mitt liv, att jag kan hantera mina känslor som tar över hela tiden.

Hur många gånger och i hur många år och hur många människor har tyckt att du ska flytta till lägenhet.? Eftersom du har hakat upp dig rejält på Detta så måste du ju ha hört Det till leda. För du kan väl inte ha hakat upp dig på att en person har sagt Det??

 

[Shaggy]

Nu ska jag försöka formulera en tanke jag fick tidigare innan diskussionen om diagnoser kom upp.
Jag får en känsla av att du är livrädd för att förlora dig själv. Många gånger skriver du saker som kan uttolkas som att du är den du är och det kan/vill du inte ändra på. Det är här jag tror det går fel. Det känns lite som om du, med förstärkning av depressionen, resonerar som att du inte kan ändra på något hos dig själv utan att förlora din identitet. Resultatet blir inte att du förblir dig själv resultatet blir att du stagnerar i det du är idag och inte ger dig själv möjlighet att bli den du har möjlighet att vara. Om du gör samma sak gång på gång på samma sätt så kommer resultatet att bli detsamma. Våga släppa och göra på ett anant sätt, våga tänk på ett annat sätt, våga prova något du inte testat tidigare, för att växa, för att utvecklas, för att bli frisk.
Jag har ju gått i terapi och mådde som jag skrivit tidigare pissdåligt under delar av den. Det var de perioderna då jag ifrågasatte allting i mitt liv och tappade alla riktmärken för vem jag var och vad jag ville. Det enda som höll mig uppe då var min vackra vita. När jag tagit ig igenom de perioderna så var jag faktiskt samma människa med mer eller mindre samma värderingar av vad som var viktigt i livet. Den enda skillnaden var att jag fått en stadga i vem jag var. Jag har precis som du haft en trist uppväxt även om min familj var funktionell. Jag var mobbad från mellanstadietiden och resten av grundskolan. I gymnasiet drog jag mig undan och vågade inte umgås med någon. Jag förlorade altså hela den utvecklingsfasen i mitt liv. Jag förstår altså en del av vad du pratar om. Men det går att må bra, jag lovar för jag gör ofta det numera.

 

[åke]

Det spelar ingen roll om någon anser att ett annat hus vore bättre för det huset har jag inte råd med eller så vill jag inte bo i det (eller kan inte för att fiber saknas).

Jag tror aldrig att jag kommer att komma över rädslan att bli övergiven eller rädslan att inte klara mig ekonomiskt. Jag räknar med att inte få en större disponibel inkomst än 6000 vid pensionen och det skrämmer mig. Dessvärre kan jag inte göra så mycket för att öka den summan. Jag måste minska utgifter, spara pengar och se till att jag kan klara mig på så liten inkomst. Eftersom jag nu också har så upprepade erfarenheter av att folk drar ifrån mig, då kommer jag aldrig att lita på andra människor. Om jag får problem på något sätt så måste jag klara av att lösa det själv, oavsett vad det är. Det skrämmer mig också. Jag vet ju hur sjukt jävla stressigt det är att redÖa ut problem. Så jag förebygger allt jag kan, men dessvärre går inte allt att förebygga. Hela vårt samhälle är otryggt och jag ser då till att försöka klara mig själv så gott det går. Jag räknar inte med någon hjälp alls med något. Dessutom gör det alldeles för ont att folk drar så jag vill inte utsätta mig för det igen. Det är helt fruktansvärt vidrigt.

Hur vet man att man inte vill bo i ett hus innan man har försökt? Jag hatade mitt hus i början. Nu trivs jag Väldigt bra här. Fiber går väl att dra in? Hur jobbade ni innan fibern kom?

 

[mackan]

Jag menar att jag vill inte att andra besvärar mig, oavsett om det är barn, hundar, katter eller annat. Är någon eller något jobbigt för mig så drar jag mig undan. Jag har inte energi nog att hantera sånt. Umgänge med andra ska i huvudsak vara enkelt och okomplicerat för att jag ska palla. Med vissa funkar det, med andra inte. Och dom det funkar med är vuxna i samtliga fall.

Du får inget svar.

Vad märkligt svar att dissa det som inte passar dig .

 

[åke]

Jag har ju precis flyttat hit. Jag har givetvis redan övervägt alla andra alternativ innan jag flyttade hit och alla andra alternativ är sämre. Det är alltså ett noga övervägt beslut och att ifrågasätta ett noga övervägt beslut ser jag som ett sätt att jävlas. Faktiskt.


Utan diagnos behöver man inte ta hänsyn till särskilda behov och jag vill inte det även om jag känner till en diagnos heller. Krävande människor vill jag inte ha i närheten av mig. Jag vill inte tänka åt andra. Det får de göra själva. (Jag vill inte ta hand om barn heller.)

Men Det tala ju faktiskt väldigt mycket för att du blir ''sjuk '' av huset. När du flytta in var du ju frisk och full av glädje.
tragiskt att läsa att en vuxen människa inte vill ta hänsyn till andra människor.

 

[mandalaki]

Men jag har verkligen ingen aning om vad de gillar.

Själv tycker jag det hade varit bäst om jag aldrig överlevt när jag föddes. Tyvärr föddes jag i ett land med avancerad sjukvård så jag gjorde det i alla fall. Till vilken nytta?

Spelar roll vad de gillar. Jag har ingen aning om vad mina kompisar och vänner gillar hos mig. Huvudsaken är att vi är just kompisar och vänner.

 

[Magiana]

Men jag har verkligen ingen aning om vad de gillar.

Det kan nog kanske vara att jag gör det som är överenskommet och jag gör det noggrant. Jag styr och ställer inte på egen hand för det är hästägaren/chefen som bestämmer men kan ta egna beslut om det behövs, så jag är ju självgående. Jag har också förmågan att föra en dialog med dessa personer.

Men som person är jag nog inte värd mycket. Allt handlar om vad jag gör.

Hur många gånger och i hur många år och hur många människor har tyckt att du ska flytta till lägenhet.? Eftersom du har hakat upp dig rejält på Detta så måste du ju ha hört Det till leda. För du kan väl inte ha hakat upp dig på att en person har sagt Det??

Det var en galet öm tå. Jag har kämpat i 20 år för mitt hus.

Nu ska jag försöka formulera en tanke jag fick tidigare innan diskussionen om diagnoser kom upp.
Jag får en känsla av att du är livrädd för att förlora dig själv. Många gånger skriver du saker som kan uttolkas som att du är den du är och det kan/vill du inte ändra på. Det är här jag tror det går fel. Det känns lite som om du, med förstärkning av depressionen, resonerar som att du inte kan ändra på något hos dig själv utan att förlora din identitet. Resultatet blir inte att du förblir dig själv resultatet blir att du stagnerar i det du är idag och inte ger dig själv möjlighet att bli den du har möjlighet att vara. Om du gör samma sak gång på gång på samma sätt så kommer resultatet att bli detsamma. Våga släppa och göra på ett anant sätt, våga tänk på ett annat sätt, våga prova något du inte testat tidigare, för att växa, för att utvecklas, för att bli frisk.
Jag har ju gått i terapi och mådde som jag skrivit tidigare pissdåligt under delar av den. Det var de perioderna då jag ifrågasatte allting i mitt liv och tappade alla riktmärken för vem jag var och vad jag ville. Det enda som höll mig uppe då var min vackra vita. När jag tagit ig igenom de perioderna så var jag faktiskt samma människa med mer eller mindre samma värderingar av vad som var viktigt i livet. Den enda skillnaden var att jag fått en stadga i vem jag var. Jag har precis som du haft en trist uppväxt även om min familj var funktionell. Jag var mobbad från mellanstadietiden och resten av grundskolan. I gymnasiet drog jag mig undan och vågade inte umgås med någon. Jag förlorade altså hela den utvecklingsfasen i mitt liv. Jag förstår altså en del av vad du pratar om. Men det går att må bra, jag lovar för jag gör ofta det numera.

Det är möjligt att det är så men det är obehagligt om någon försöker styra mig i en viss riktning, i stället för att jag får
hitta svaren i mig själv.

Hur vet man att man inte vill bo i ett hus innan man har försökt? Jag hatade mitt hus i början. Nu trivs jag Väldigt bra här. Fiber går väl att dra in? Hur jobbade ni innan fibern kom?

Jag har bott på många olika sätt tidigare, dock ej kollektiv eller villavagn/ tiny house.

Fiber var jag tvungen att ha innan inflyttningen för annars kunde jag inte jobba hemma.

Innan jag flyttade så jobbade jag på huvudkontoret. Nu bor jag 24 mil därifrån.