En dag till

Det är lördag. På något sätt har jag lyckats ta mig upp ur sängen trots att jag inte hade lust med det. Jag har ätit frukost också. Men nu då? Inget lockar. Jag är så sjukt omotiverad till precis allting.

Nästa månad är det meningen att jag ska upp på heltid. Jag ska nog be om tjänstledigt i stället. Jag pallar inte att jobba heltid.

Jag känner mig otålig över att jag inte lyckas vända den här negativa trenden. Jag gör tafatta försök att tänka positivt och känna tacksamhet, men sen kommer de negativa tankarna och kör över det och oron över tillvaron och livet i stort gnager och tär. Inte har jag särskilt mycket förtroende för psykologen heller. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det här eller ens hur lång tid jag ska ge det. Kanske vill jag mest bara fly från alltihop och kanske är det flykt jag har ägnat mig åt hela livet, bara det att allting har kommit ikapp nu.

 

[Shaggy]

Rent generellt faktiskt, både hos psykologen och här. Andras perspektiv är fel för det beskriver inte alls hur jag fungerar. Ingen vet ju faktiskt utan alla spekulerar som om de sitter med sanningen. Jag har börjat ifrågasätta min identitet, mina åsikter, min vilja o.s.v. och jag mår inte alls bra av det. Jag anses ju t.ex. vara rigid för att jag har en åsikt om hur jag vill bo och inte kan tänka mig ett boende där jag vantrivs. Rigid = fel.

På sätt och vis verkar det ju som om terapin fungerar även om förtroendet för terapeuten är viktigt. Tanken med terapi är till stor del att ifrågasätta sig själv och sitt liv för att när man är klar vara trygg i den man är. Terapi handlar inte om en klapp på axeln och ”du ska se att det blir bra” utan om hårt arbete. Av de jag känner som gått i lyckad terapi så har alla mått sämre under en period (inkl. jag själv) just på grund av det du beskriver.
Vad vill du ha ut av terapin om du inte vill värdera dig själv, dina åsikter, dina tankar, dina val... ja hela ditt liv?

 

[mandalaki]

På sätt och vis verkar det ju som om terapin fungerar även om förtroendet för terapeuten är viktigt. Tanken med terapi är till stor del att ifrågasätta sig själv och sitt liv för att när man är klar vara trygg i den man är. Terapi handlar inte om en klapp på axeln och ”du ska se att det blir bra” utan om hårt arbete. Av de jag känner som gått i lyckad terapi så har alla mått sämre under en period (inkl. jag själv) just på grund av det du beskriver.
Vad vill du ha ut av terapin om du inte vill värdera dig själv, dina åsikter, dina tankar, dina val... ja hela ditt liv?

Åh, precis det tänkte jag också! När jag gick i terapi ifrågasatte jag mig själv på ungefär det sätt som Magiana beskriver. Och självklart mådde jag inte bra av det - men det tog jag som tecken på att terapin fungerade. ”Du river ju ner mina försvar” bölade jag till terapeuten som svarade ungefär ”vi ska riva ner dem för att möblera om lite i dem innan vi bygger upp dem igen”

 

[EmmaW]

Nu har jag inte läst alla inlägg men nästan och jag måste bara säga att med den informationen du ger här så känns det inte alls konstigt att du har en del svårigheter med människor och mående i och med din uppväxt. Sånt sätter spår. Det är inte konstigt att du inte litar på människor, det gör inte jag heller men jobbar på det. Det är inte konstigt att din uppväxt satt spår i hur du är i dag. Allt detta går att arbeta med och bli bättre. Jag förstått att detta är en sorg hos dig precis som det är hos mig. Men för att komma någonstans måste man ha en terapeute av nåt slag som man faktiskt får förtroende för, annars blir man mest låst. Min erfarenhet är att psykologer helst vill sätta diagnoser. Men det är MIN erfarenhet. Det är jobbigt att byta terapeute men det är så värt det om man hittar någon namn kan klicka med.
Jag säger inte att det inte kan finns en diagnos, men utan förtroende för terapeuten så känns dina besök som dom ger mer än dom tar?
Jag går till mina besök med mina funderingar för att det ger mig något, det ger mig nya tankar, kanske en lösning, kanske en annan synvinkel på det hela vilket tar mig fram på vägen mot ett bättre mående. Känner du att dina besök ger det?

 

[mandalaki]

Jag går till mina besök med mina funderingar för att det ger mig något, det ger mig nya tankar, kanske en lösning, kanske en annan synvinkel på det hela vilket tar mig fram på vägen mot ett bättre mående. Känner du att dina besök ger det?

Enligt min erfarenhet behöver det alltså inte vara så att terapin är dålig om man inte känner så. Stegen mot ett bättre mående är inte alltid tydliga förrän i efterhand.

 

[EmmaW]

Enligt min erfarenhet behöver det alltså inte vara så att terapin är dålig om man inte känner så. Stegen mot ett bättre mående är inte alltid tydliga förrän i efterhand.

Så kan det absolut vara. Min fråga var om Ts kände igen sig i det jag skrev.

 

[Magiana]

Vad vill du ha ut av terapin om du inte vill värdera dig själv, dina åsikter, dina tankar, dina val... ja hela ditt liv?

Verktyg att hantera mitt liv.

Allt annat har jag redan tänkt igenom.

Jag går till mina besök med mina funderingar för att det ger mig något, det ger mig nya tankar, kanske en lösning, kanske en annan synvinkel på det hela vilket tar mig fram på vägen mot ett bättre mående. Känner du att dina besök ger det?

Nej, de gör de inte.

 

[Shaggy]

Verktyg att hantera mitt liv.

Allt annat har jag redan tänkt igenom.

Nu har jag två svar att ge dig som spårar väldigt olika och jag kan inte välja så här kommer bägge. Du får själv fundera ut vilket du anser mest relevant.
1. Då är nog inte psykodynamisk terapi det du ska ha utan kbt.
2. Har du verkligen det. i min värld har man i det läget kommit till ro med det förflutna och kan lägga det mer bakom sig än du gör. Du återkommer ofta och väldigt starkt till vad som varit och hur det påverkar dig idag enligt tankemönstret "jag kan inte för att...". Det känns som om du hänger upp ditt liv och dina problem på det som varit istället för att se framåt och leta lösningar. Om man tänkt igenom allting så har man vanligen också hittat lösningar.

 

[Magiana]

Nu har jag två svar att ge dig som spårar väldigt olika och jag kan inte välja så här kommer bägge. Du får själv fundera ut vilket du anser mest relevant.
1. Då är nog inte psykodynamisk terapi det du ska ha utan kbt.
2. Har du verkligen det. i min värld har man i det läget kommit till ro med det förflutna och kan lägga det mer bakom sig än du gör. Du återkommer ofta och väldigt starkt till vad som varit och hur det påverkar dig idag enligt tankemönstret "jag kan inte för att...". Det känns som om du hänger upp ditt liv och dina problem på det som varit istället för att se framåt och leta lösningar. Om man tänkt igenom allting så har man vanligen också hittat lösningar.

Haken är att de lösningar jag kommit fram till ifrågasätts. Exempelvis det här med att bo i hus. Det är genomtänkt under flera år och det stör mig rejält att få höra att jag borde bo i lägenhet. Jag anses inte klara av att bo i hus för det är för komplicerat för mig. Jag blir förbannad av att höra det. Jag är för fan ingen jävla mupp.

Och mina rädslor är det nog inget som biter på. De är mitt största hinder. Min lösning på det är att gardera mig på olika sätt samt undvika det som går att undvika. Klart som fan att jag protesterar när någon vill ta tryggheten ifrån mig. Eller för all del, mina åsikter eller min ideologi.

Jag får mest en känsla av att jag ska ligga platt.

Jag vill liksom bara lära mig att prioritera, att kunna slappna av, att känna mig trygg, att känna att jag styr mitt liv, att jag kan hantera mina känslor som tar över hela tiden.

 

[EmmaW]

Haken är att de lösningar jag kommit fram till ifrågasätts. Exempelvis det här med att bo i hus. Det är genomtänkt under flera år och det stör mig rejält att få höra att jag borde bo i lägenhet. Jag anses inte klara av att bo i hus för det är för komplicerat för mig. Jag blir förbannad av att höra det. Jag är för fan ingen jävla mupp.

Kan det vara så att det tänks att just ditt boende med så stora renoveringsbehov är för övermäktigt helt enkelt vilket bidrar till ökad stress och dåligt mående? Att kanske ett hus utan eller minimal skötsel är något som dom tänker i jämförelse med en lägenhet? Ta upp det nästa gång för jag får känslan av att det kanske är det som menas?

Och mina rädslor är det nog inget som biter på. De är mitt största hinder. Min lösning på det är att gardera mig på olika sätt samt undvika det som går att undvika. Klart som fan att jag protesterar när någon vill ta tryggheten ifrån mig. Eller för all del, mina åsikter eller min ideologi.

Dina rädslor styr ditt liv. Enda sättet att ta kontrollen över ditt liv är att utmana och hantera rädslorna. För det behövs verktyg och där är KBT ett bra verktyg.

Jag får mest en känsla av att jag ska ligga platt.

Nej, men du måste vara öppen, vilja och ta till dig hjälp annars står du där du står.

Jag vill liksom bara lära mig att prioritera, att kunna slappna av, att känna mig trygg, att känna att jag styr mitt liv, att jag kan hantera mina känslor som tar över hela tiden.

Tryggheten kommer när du lärt dig hantera rädslorna, likaså känslan av att du styr ditt liv och därfaller även resten på plats mer och mer med känslorna. Allt hänger ihop.

 

[Magiana]

Haken är att de lösningar jag kommit fram till ifrågasätts. Exempelvis det här med att bo i hus. Det är genomtänkt under flera år och det stör mig rejält att få höra att jag borde bo i lägenhet. Jag anses inte klara av att bo i hus för det är för komplicerat för mig. Jag blir förbannad av att höra det. Jag är för fan ingen jävla mupp.

Kan det vara så att det tänks att just ditt boende med så stora renoveringsbehov är för övermäktigt helt enkelt vilket bidrar till ökad stress och dåligt mående? Att kanske ett hus utan eller minimal skötsel är något som dom tänker i jämförelse med en lägenhet? Ta upp det nästa gång för jag får känslan av att det kanske är det som menas?

Och mina rädslor är det nog inget som biter på. De är mitt största hinder. Min lösning på det är att gardera mig på olika sätt samt undvika det som går att undvika. Klart som fan att jag protesterar när någon vill ta tryggheten ifrån mig. Eller för all del, mina åsikter eller min ideologi.

Dina rädslor styr ditt liv. Enda sättet att ta kontrollen över ditt liv är att utmana och hantera rädslorna. För det behövs verktyg och där är KBT ett bra verktyg.

Jag får mest en känsla av att jag ska ligga platt.

Nej, men du måste vara öppen, vilja och ta till dig hjälp annars står du där du står.

Jag vill liksom bara lära mig att prioritera, att kunna slappna av, att känna mig trygg, att känna att jag styr mitt liv, att jag kan hantera mina känslor som tar över hela tiden.

Tryggheten kommer när du lärt dig hantera rädslorna, likaså känslan av att du styr ditt liv och därfaller även resten på plats mer och mer med känslorna. Allt hänger ihop.

Det spelar ingen roll om någon anser att ett annat hus vore bättre för det huset har jag inte råd med eller så vill jag inte bo i det (eller kan inte för att fiber saknas).

Jag tror aldrig att jag kommer att komma över rädslan att bli övergiven eller rädslan att inte klara mig ekonomiskt. Jag räknar med att inte få en större disponibel inkomst än 6000 vid pensionen och det skrämmer mig. Dessvärre kan jag inte göra så mycket för att öka den summan. Jag måste minska utgifter, spara pengar och se till att jag kan klara mig på så liten inkomst. Eftersom jag nu också har så upprepade erfarenheter av att folk drar ifrån mig, då kommer jag aldrig att lita på andra människor. Om jag får problem på något sätt så måste jag klara av att lösa det själv, oavsett vad det är. Det skrämmer mig också. Jag vet ju hur sjukt jävla stressigt det är att reda ut problem. Så jag förebygger allt jag kan, men dessvärre går inte allt att förebygga. Hela vårt samhälle är otryggt och jag ser då till att försöka klara mig själv så gott det går. Jag räknar inte med någon hjälp alls med något. Dessutom gör det alldeles för ont att folk drar så jag vill inte utsätta mig för det igen. Det är helt fruktansvärt vidrigt.

 

[EmmaW]

Det spelar ingen roll om någon anser att ett annat hus vore bättre för det huset har jag inte råd med eller så vill jag inte bo i det (eller kan inte för att fiber saknas).

Jag tror aldrig att jag kommer att komma över rädslan att bli övergiven eller rädslan att inte klara mig ekonomiskt. Jag räknar med att inte få en större disponibel inkomst än 6000 vid pensionen och det skrämmer mig. Dessvärre kan jag inte göra så mycket för att öka den summan. Jag måste minska utgifter, spara pengar och se till att jag kan klara mig på så liten inkomst. Eftersom jag nu också har så upprepade erfarenheter av att folk drar ifrån mig, då kommer jag aldrig att lita på andra människor. Om jag får problem på något sätt så måste jag klara av att lösa det själv, oavsett vad det är. Det skrämmer mig också. Jag vet ju hur sjukt jävla stressigt det är att reda ut problem. Så jag förebygger allt jag kan, men dessvärre går inte allt att förebygga. Hela vårt samhälle är otryggt och jag ser då till att försöka klara mig själv så gott det går. Jag räknar inte med någon hjälp alls med något. Dessutom gör det alldeles för ont att folk drar så jag vill inte utsätta mig för det igen. Det är helt fruktansvärt vidrigt.

Min tanke med mitt inlägg var att få dig att reflektera över hur det kanske menades med ett annat boende.
Jag har levt med dom rädslorna du beskriver och jag säger att det går att bli bättre, att återfå kontrollen över sitt liv och inte låta rädslorna styra för det du upplever med dom är fruktansvärt, det är så nedbrytande och förstörande att det finns inte. Man kan inte leva så och må bra. Det går inte. Oavsett hur mycket du trycker ner rädslorna kommer dom alltid styra ditt liv och få dig att må dåligt tills du lär dig att hantera dom på ett sånt sätt att dom inte styr ditt liv.
Om det är på en nivå som är ohanterbart så finns medicin som kan hjälpa till under tiden man går i behandling för det. Jag är förvånad att din medicin du äter nu inte hjälper dig att lättare hantera rädslorna.

 

[förvirrad]

I hela mitt liv har jag undrat om det står Idiot i pannan på mig. Skulle jag ha en diagnos så ger det folk en ännu större anledning att inte lyssna på mina åsikter, att köra över mig, att bete sig respektlöst, för allt jag gör eller säger har ju då bara med diagnosen att göra. Det blir då så lätt att avfärda mig som person.

I varje inlägg du skriver underkänner du oss som är Asperger. Du skriver mer eller mindre att vi är freak som aldrig kan få ett fungerande liv och att vi är hjälplösa idioter. Jag blir förbannad när jag läser hur nedlåtande du är mot bl.a. mig. Varför tror du att du är universums medelpunkt som är så förbannat olik alla oss andra. Varför skulle just du vara så fantastiskt annorlunda så att alla vet om du har en diagnos och behandlar dig som skit. De flesta människor skiter i den saken, de har nog med sina egna liv. De flesta människor bemöter dig utifrån hur du beter sig och inte utifrån din eventuella diagnos framförallt inte om du inte yttrar något om att du har den.
Ursäkta utbrottet men jag börjar bli trött på dina vanföreställningar.

 

[Magiana]

Min tanke med mitt inlägg var att få dig att reflektera över hur det kanske menades med ett annat boende.
Jag har levt med dom rädslorna du beskriver och jag säger att det går att bli bättre, att återfå kontrollen över sitt liv och inte låta rädslorna styra för det du upplever med dom är fruktansvärt, det är så nedbrytande och förstörande att det finns inte. Man kan inte leva så och må bra. Det går inte. Oavsett hur mycket du trycker ner rädslorna kommer dom alltid styra ditt liv och få dig att må dåligt tills du lär dig att hantera dom på ett sånt sätt att dom inte styr ditt liv.
Om det är på en nivå som är ohanterbart så finns medicin som kan hjälpa till under tiden man går i behandling för det. Jag är förvånad att din medicin du äter nu inte hjälper dig att lättare hantera rädslorna.

Medicinen är mot depression. Inget annat.

Och jag tror inte att jag någonsin kommer att sluta skydda mig för att slippa råka illa ut.

I varje inlägg du skriver underkänner du oss som är Asperger. Du skriver mer eller mindre att vi är freak som aldrig kan få ett fungerande liv och att vi är hjälplösa idioter. Jag blir förbannad när jag läser hur nedlåtande du är mot bl.a. mig. Varför tror du att du är universums medelpunkt som är så förbannat olik alla oss andra. Varför skulle just du vara så fantastiskt annorlunda så att alla vet om du har en diagnos och behandlar dig som skit. De flesta människor skiter i den saken, de har nog med sina egna liv. De flesta människor bemöter dig utifrån hur du beter sig och inte utifrån din eventuella diagnos framförallt inte om du inte yttrar något om att du har den.
Ursäkta utbrottet men jag börjar bli trött på dina vanföreställningar.

En av mina syskon har atypisk autism och jag ser annorlunda på henne efter diagnosen. Och jag står inte riktigt ut med det som är sjukligt för det kräver extra hänsyn. Jag vill inte hålla på och göra mig till för folk. Jag ska t.ex. inte behöva förklara självklarheter. Hon får helt enkelt kamma till sig. Hon är ju liksom inte dum i huvudet.

Omvänt så vill jag själv inte bli betraktad som mindre vetande i de fall någon vet om en diagnos utan de ska förvänta sig att jag kan hantera situationen.

 

[Trissa]

Haken är att de lösningar jag kommit fram till ifrågasätts. Exempelvis det här med att bo i hus. Det är genomtänkt under flera år och det stör mig rejält att få höra att jag borde bo i lägenhet. Jag anses inte klara av att bo i hus för det är för komplicerat för mig. Jag blir förbannad av att höra det. Jag är för fan ingen jävla mupp.

Och mina rädslor är det nog inget som biter på. De är mitt största hinder. Min lösning på det är att gardera mig på olika sätt samt undvika det som går att undvika. Klart som fan att jag protesterar när någon vill ta tryggheten ifrån mig. Eller för all del, mina åsikter eller min ideologi.

Jag får mest en känsla av att jag ska ligga platt.

Jag vill liksom bara lära mig att prioritera, att kunna slappna av, att känna mig trygg, att känna att jag styr mitt liv, att jag kan hantera mina känslor som tar över hela tiden.

Jag tror inte psykologen jävlas med dig när hen pratar om lägenhet. Det är ju faktiskt så att du inte klarar av/orkar att prioritera saker som gäller huset just nu. Ett alternativ är att flytta, ett annat att jobba på med det mentala för att så småningom klara av att ha hus. Psykologen visar på de alternativ du har, och det tycker jag är helt rätt. Dina egna lösningar fungerar ju inte så bra, och ska det bli bättre behöver du omvärdera dem, på ett eller annat sätt. Jag säger inte att sälja huset är rätt, men du måste åtminstone kunna tänka igenom olika alternativ utan att bli förbannad.

 

[Trissa]

En av mina syskon har atypisk autism och jag ser annorlunda på henne efter diagnosen. Och jag står inte riktigt ut med det som är sjukligt för det kräver extra hänsyn. Jag vill inte hålla på och göra mig till för folk. Jag ska t.ex. inte behöva förklara självklarheter. Hon får helt enkelt kamma till sig. Hon är ju liksom inte dum i huvudet.

Omvänt så vill jag själv inte bli betraktad som mindre vetande i de fall någon vet om en diagnos utan de ska förvänta sig att jag kan hantera situationen.

Ibland behöver jag få självklarheter förklarade för mig. På vilket sätt ska jag kamma till mig, menar du? Och behöver jag kamma mig mer om jag hade haft en diagnos?

 

[Magiana]

Jag tror inte psykologen jävlas med dig när hen pratar om lägenhet. Det är ju faktiskt så att du inte klarar av/orkar att prioritera saker som gäller huset just nu. Ett alternativ är att flytta, ett annat att jobba på med det mentala för att så småningom klara av att ha hus. Psykologen visar på de alternativ du har, och det tycker jag är helt rätt. Dina egna lösningar fungerar ju inte så bra, och ska det bli bättre behöver du omvärdera dem, på ett eller annat sätt. Jag säger inte att sälja huset är rätt, men du måste åtminstone kunna tänka igenom olika alternativ utan att bli förbannad.

Jag har ju precis flyttat hit. Jag har givetvis redan övervägt alla andra alternativ innan jag flyttade hit och alla andra alternativ är sämre. Det är alltså ett noga övervägt beslut och att ifrågasätta ett noga övervägt beslut ser jag som ett sätt att jävlas. Faktiskt.

Ibland behöver jag få självklarheter förklarade för mig. På vilket sätt ska jag kamma till mig, menar du? Och behöver jag kamma mig mer om jag hade haft en diagnos?

Utan diagnos behöver man inte ta hänsyn till särskilda behov och jag vill inte det även om jag känner till en diagnos heller. Krävande människor vill jag inte ha i närheten av mig. Jag vill inte tänka åt andra. Det får de göra själva. (Jag vill inte ta hand om barn heller.)

 

[Gnist]

Jag har ju precis flyttat hit. Jag har givetvis redan övervägt alla andra alternativ innan jag flyttade hit och alla andra alternativ är sämre. Det är alltså ett noga övervägt beslut

Och hur har det noga övervägda beslutet fallit ut för dig tycker du?

Trivs du i ditt hem, känns det skönt att komma hem, ger att vara hemma lugn och ro i själen, är du lycklig, trygg och mår bra med boendet du valde?

 

[Trissa]

Utan diagnos behöver man inte ta hänsyn till särskilda behov och jag vill inte det även om jag känner till en diagnos heller.

Jo, om man har tänkt sig att ha med andra människor att göra överhuvudtaget (och få något utbyte av det) så måste man ta hänsyn till deras särskilda behov, oavsett diagnos eller inte. Varenda människa har sina särskilda behov, det är ju det som gör oss till individer.

 

[förvirrad]

En av mina syskon har atypisk autism och jag ser annorlunda på henne efter diagnosen. Och jag står inte riktigt ut med det som är sjukligt för det kräver extra hänsyn. Jag vill inte hålla på och göra mig till för folk. Jag ska t.ex. inte behöva förklara självklarheter. Hon får helt enkelt kamma till sig. Hon är ju liksom inte dum i huvudet.

Att du ser annorlunda på henne ligger faktiskt hos dig och inte hos henne. Varför kan du inte se din syster som den människa hon är istället för en diagnos? Behövde du förklara självklarheterna innan diagnosen. Behövde du inte det så behöver du inte det nu heller.
Det här att hon behöver kamma till sig. Ska vi alla göra det och bli en homogen massa där vi är exakt likadana? Om det är så är du en av de som behöver kamma dig mest. Du är inte som majoriteten eftersom du värderar andra saker än vad som är modernt idag.

Omvänt så vill jag själv inte bli betraktad som mindre vetande i de fall någon vet om en diagnos utan de ska förvänta sig att jag kan hantera situationen.

Om du nu är så orolig för det så säg inget. Jag har bara sagt det till ett fåtal utvalda människor.
Varför skapar du problem som inte finns eller handlar det om att du då inte kan vara perfekt? Sanningen är att du inte är perfekt. Det är inte jag heller eller någon annan människa i den här världen.
Du skriver någonstans att rigid=fel men i ett sammanhang är du väldigt rigid och det gäller människor med funktionsnedsättningar. Du uttalar dig konstant mycket nedsättande om människor som enligt dig inte är perfekta och en sådan kan du verkligen inte vara. Vad du inte verkar inse är att vi också är människor med drömmar, vänner, konflikter, familj, styrkor och svagheter. Så vad ger dig rätt att sparka på oss och anse att du står över oss?

 

[mandalaki]

Utan diagnos behöver man inte ta hänsyn till särskilda behov och jag vill inte det även om jag känner till en diagnos heller. Krävande människor vill jag inte ha i närheten av mig. Jag vill inte tänka åt andra. Det får de göra själva. (Jag vill inte ta hand om barn heller.)

Men nog bör man väl ta hänsyn till människor utifrån hur de är, utifrån deras personligheter? Oavsett om de har diagnoser eller inte. I väldigt många fall känner man ju inte till deras diagnoser, de är inte stämplade i pannan.

Om jag får återkomma till mina kollegor: jag tar inte mer hänsyn till dem efter att jag tror mig ha kommit deras diagnoser på spåren. Inte mer än att jag för mig själv tänker att Aha, det där beror nog på diagnos. Eller jo förresten: en av dem lärde mig efter ett tag att hen blir väldigt stressad när hen får bekymmer med vissa moment, och hen kan vara lite skavig mot andra. Men så upptäckte jag att är jag lugn och trevlig så blir hen trygg och då är hen en otroligt reko och varm person. Hen gillar mig numera, märker jag, tar gärna kontakt och frågar personliga trevliga saker. Så jag tänker att hen känner sig trygg med mig.

Och, my point efter den här till trådkap gränsande novellen: naturligtvis borde jag visa samma förståelse för stress och skav hos ALLA kollegor, inte bara de som (antagligen) har diagnoser. Och du bör bemötas som Magiana, oavsett diagnos eller inte.