En dag till

Det är lördag. På något sätt har jag lyckats ta mig upp ur sängen trots att jag inte hade lust med det. Jag har ätit frukost också. Men nu då? Inget lockar. Jag är så sjukt omotiverad till precis allting.

Nästa månad är det meningen att jag ska upp på heltid. Jag ska nog be om tjänstledigt i stället. Jag pallar inte att jobba heltid.

Jag känner mig otålig över att jag inte lyckas vända den här negativa trenden. Jag gör tafatta försök att tänka positivt och känna tacksamhet, men sen kommer de negativa tankarna och kör över det och oron över tillvaron och livet i stort gnager och tär. Inte har jag särskilt mycket förtroende för psykologen heller. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det här eller ens hur lång tid jag ska ge det. Kanske vill jag mest bara fly från alltihop och kanske är det flykt jag har ägnat mig åt hela livet, bara det att allting har kommit ikapp nu.

 

[Raderad medlem 6459]

@Magiana Men berätta inte för din mamma då.

 

[Kilauea]

Jag har upplevt tvärtom: åh, jobbar du deltid, så skönt. Ingen skam i det (även om jag själv skulle vilja orka heltid och tjäna mer).

Och du har inte minsta skyldighet att berätta om en ev diagnos för din mamma.

Redan nu fokuserar du på om det är du eller en ev diagnos som agerar och tänker. Det är fortfarande du! Om du får en diagnos är det inte så den börjar gälla från ett visst datum, då har du ju sannolikt haft den länge utan att få ett namn på det hela. Så det är fortfarande du du du.

 

[EmmaBovary]

@Magiana tänkte bara ta fasta på två punkter. Inte för att det underlättar för dig, men jag tror kanske att du föreställer dig att andra har ett större socialt stöd hemma än vad de har. Sen gällande biten att "Alla ska jobba heltid. Punkt" så är det ju så samhället är uppbyggt ja, och de flesta klarar av det för det mesta. Men för en person med funktionsvariationer (som jag själv tex.) så blir det ju svårare att orka med, men det är ju också så att allmänheten accepterar det bättre när det finns skäl. Som en diagnos. Sedan tycker jag ju själv att jag inte hatar mig själv riktigt lika mycket när jag ser till att jag lider av rejäl hjärntrötthet till följd av min MS (och alla mina andra psykiska problem), jag är inte lat. Ibland kan jag inte riktigt se det lika nyktert, men ibland.

 

[Magiana]

Jag har upplevt tvärtom: åh, jobbar du deltid, så skönt. Ingen skam i det (även om jag själv skulle vilja orka heltid och tjäna mer).

Och du har inte minsta skyldighet att berätta om en ev diagnos för din mamma.

Redan nu fokuserar du på om det är du eller en ev diagnos som agerar och tänker. Det är fortfarande du! Om du får en diagnos är det inte så den börjar gälla från ett visst datum, då har du ju sannolikt haft den länge utan att få ett namn på det hela. Så det är fortfarande du du du.

Nej, men jag kommer att börja välja hur jag tänker och agerar för att inte agera eller tänka på ett sätt som bekräftar diagnosen.

@Magiana tänkte bara ta fasta på två punkter. Inte för att det underlättar för dig, men jag tror kanske att du föreställer dig att andra har ett större socialt stöd hemma än vad de har. Sen gällande biten att "Alla ska jobba heltid. Punkt" så är det ju så samhället är uppbyggt ja, och de flesta klarar av det för det mesta. Men för en person med funktionsvariationer (som jag själv tex.) så blir det ju svårare att orka med, men det är ju också så att allmänheten accepterar det bättre när det finns skäl. Som en diagnos. Sedan tycker jag ju själv att jag inte hatar mig själv riktigt lika mycket när jag ser till att jag lider av rejäl hjärntrötthet till följd av min MS (och alla mina andra psykiska problem), jag är inte lat. Ibland kan jag inte riktigt se det lika nyktert, men ibland.

Jag tror att de flesta har åtminstone någon de träffar ibland eller pratar med. Jag pratar bara med psykologen, frisören och min chef. Vid något tillfälle i december räknade jag ut hur många personer jag träffat och vid hur många tillfällen sedan jag blev sjukskriven. Det var väldigt tunt. Jag minns det inte utantill men har skrivit det i bloggen så det går att leta rätt på det.

Jag vet att jag inte heller är lat men det trodde jag när panikångesten härjade med mig.

 

[Magiana]

@Magiana Men berätta inte för din mamma då.

Nej, det kommer jag inte göra. Men jag kommer bli orolig över om det märks ändå.

 

[Raderad medlem 6459]

Nej, det kommer jag inte göra. Men jag kommer bli orolig över om det märks ändå.

Du är den du är. Diagnos eller ej.

 

[Kilauea]

Nej, men jag kommer att börja välja hur jag tänker och agerar för att inte agera eller tänka på ett sätt som bekräftar diagnosen.


Jag tror att de flesta har åtminstone någon de träffar ibland eller pratar med. Jag pratar bara med psykologen, frisören och min chef. Vid något tillfälle i december räknade jag ut hur många personer jag träffat och vid hur många tillfällen sedan jag blev sjukskriven. Det var väldigt tunt. Jag minns det inte utantill men har skrivit det i bloggen så det går att leta rätt på det.

Jag vet att jag inte heller är lat men det trodde jag när panikångesten härjade med mig.

Jag träffar sällan folk på min fritid. Finns några stycken som jag träffar emellanåt, framförallt för att träna/promenera med hund. Annars träffar jag kollegor på jobbet. Har inte behov av att träffa folk i tid och otid. Psykologen på mvc tyckte det lät som jag hade dåligt med umgänge, men jag är mer än nöjd.
Det jag vill säga är, man behöver inte omge sig med x antal bekanta som man träffar för att det är "normalt".

 

[mandalaki]

Jag tror inte alls att man behöver bli avfärdad för att man har en diagnos. Tvärtom, de som vet om den kanske blir mer förstående.

Jag har tre olika kollegor som jag tror har diagnoser, men de har aldrig sagt något om det. När vi interagerar i jobbet och jag stör mig på något hos någon dem av eller tycker att hen agerar konstigt, så tänker jag ”bit ihop, det där kan bero på en svårighet som hen har.”

(De är för övrigt alla tre högfungerande och har kvalificerade arbetsuppgifter, den med tydligaste spår av diagnos är arbetsledare, ibland för mig. Älskar att jobba med hen. Man är ingen idiot för att man har en diagnos, det går alldeles utmärkt att vara idiot utan det.)

 

[Magiana]

Jag träffar sällan folk på min fritid. Finns några stycken som jag träffar emellanåt, framförallt för att träna/promenera med hund. Annars träffar jag kollegor på jobbet. Har inte behov av att träffa folk i tid och otid. Psykologen på mvc tyckte det lät som jag hade dåligt med umgänge, men jag är mer än nöjd.
Det jag vill säga är, man behöver inte omge sig med x antal bekanta som man träffar för att det är "normalt".

Jag träffar knappt folk alls, inte ens kollegor. I bästa fall springer jag på någon granne några gånger om året som jag växlar några ord med om oviktiga saker, så som vädret.

 

[Magiana]

Jag tror inte alls att man behöver bli avfärdad för att man har en diagnos. Tvärtom, de som vet om den kanske blir mer förstående.

Jag har tre olika kollegor som jag tror har diagnoser, men de har aldrig sagt något om det. När vi interagerar i jobbet och jag stör mig på något hos någon dem av eller tycker att hen agerar konstigt, så tänker jag ”bit ihop, det där kan bero på en svårighet som hen har.”

(De är för övrigt alla tre högfungerande och har kvalificerade arbetsuppgifter, den med tydligaste spår av diagnos är arbetsledare, ibland för mig. Älskar att jobba med hen. Man är ingen idiot för att man har en diagnos, det går alldeles utmärkt att vara idiot utan det.)

Fast jag vill inte bli särbehandlad. Jag skulle bara känna mig som något katten släpat in och som folk måste uthärda.

 

[mandalaki]

Fast jag vill inte bli särbehandlad. Jag skulle bara känna mig som något katten släpat in och som folk måste uthärda.

Mina kollegor blir inte särbehandlade, varken av mig eller någon annan. Jag vet inte hur andra tänker, men jag ser det som antagligen är diagnoser som en del av deras personligheter. Folk är ju olika bara. Alla med diagnoser är inte lika, inte de utan heller.

 

[MiaMia]

Andras perspektiv är fel för det beskriver inte alls hur jag fungerar. Ingen vet ju faktiskt utan alla spekulerar som om de sitter med sanningen.

Jag tycker faktiskt ingen här hävdar att det de säger ska vara någon sorts enda sanningen om dig. Det är du som läser in det som en tolkning.
Andra kan beskriva saker de ser, vilket kan vara annat än du själv ser.
Det betyder ändå inte att dina upplever är osanna.

De flesta människor vet inte allt om hur de själva fungerar.
Hos min psykolog får jag lära mig en massa både om hur jag själv fungerar och hur andra uppfattar mig.
Båda delarna har jag nytta av för att kunna fungera bättre. Men ingen hävdar att det är sanningar som gäller före mina egna upplevelser. Det är mer information och fler perspektiv, som jag bearbetar och kopplar ihop med det jag själv har med mig sedan tidigare. Och utvecklar till nya/fler/djupare insikter.

Jag tror att din föreställning om en sanning - som per definition då blir statisk - är väldigt kontraproduktiv.

 

[MiaMia]

Fast jag vill inte bli särbehandlad. Jag skulle bara känna mig som något katten släpat in och som folk måste uthärda.

Människor anpassar sig efter varandras olikheter hela tiden.
Det är en del av naturligt samspel och allmän hänsyn.
Om vissa av olikheterna råkar ha diagnosnamn är sekundärt.

 

[Magiana]

Jag tycker faktiskt ingen här hävdar att det de säger ska vara någon sorts enda sanningen om dig. Det är du som läser in det som en tolkning.
Andra kan beskriva saker de ser, vilket kan vara annat än du själv ser.
Det betyder ändå inte att dina upplever är osanna.

De flesta människor vet inte allt om hur de själva fungerar.
Hos min psykolog får jag lära mig en massa både om hur jag själv fungerar och hur andra uppfattar mig.
Båda delarna har jag nytta av för att kunna fungera bättre. Men ingen hävdar att det är sanningar som gäller före mina egna upplevelser. Det är mer information och fler perspektiv, som jag bearbetar och kopplar ihop med det jag själv har med mig sedan tidigare. Och utvecklar till nya/fler/djupare insikter.

Jag tror att din föreställning om en sanning - som per definition då blir statisk - är väldigt kontraproduktiv.

Haken är ju att andras perspektiv inte kompletterar mitt. Det motsäger det.

Människor anpassar sig efter varandras olikheter hela tiden.
Det är en del av naturligt samspel och allmän hänsyn.
Om vissa av olikheterna råkar ha diagnosnamn är sekundärt.

Själv har jag inte så mycket tålamod med en del människor. Mitt allmänna hänsyn sträcker sig bara till människor som inte är knäppa.

 

[dobbis]

Alltså jag ger upp, det här blir mitt sista inlägg i tråden för jag mår helt ärligt dåligt av dina förutfattade meningar om hur livet ter sig med AST.

Jag fick diagnos när jag var 14 (blir 30 i år) och har aldrig upplevt något av det du befarar. Man måste inte berätta för någon att man har en diagnos, det har jag redan sagt tidigare i tråden. Vill folk bete sig respektlöst så kommer de att göra det, oavsett om du har diagnos eller inte, jag tycker du borde insett det redan eftersom det redan har gått dåligt för dig i livet på olika vis.

Men vill du måla fan på väggen så finns det inget jag kan säga eller göra för att förändra det. Jag vill bara poängtera att jag har haft diagnos länge och inte upplevt något av det du säger dig vara rädd för.

För övrigt heter det inte att man har autism, det heter att man är autistisk. "Person-first language" är något de flesta autistiska starkt vänder sig emot.
Dessutom finns det saker i livet som är viktigare än att kunna jobba tills man stupar. Det har ju uppenbarligen inte fungerat så bra för dig hittills, eftersom du är där du är nu. Att ha all fokus på att ens värde ligger i det man presterar... tja, kör du vidare på det spåret som du gjort hittills så kommer du att fortsätta gå in i väggen tills det inte finns en spillra kvar.

 

[MiaMia]

Själv har jag inte så mycket tålamod med en del människor. Mitt allmänna hänsyn sträcker sig bara till människor som inte är knäppa.

Består din värld av dels normala, dels knäppa människor? (och vad räknas som knäpp?)
Min består av folk som har en massa olika parametrar för olika egenskaper, som ger oändliga kombinationer av arter och grader.

Sen varierar min förmåga så att jag är bättre eller sämre på att anpassa mig till olika aspekter. Så i vissa fall minskar jag istället på interaktionen med de personerna jag inte har förutsättningar att bemöta bra. Men då är turligt nog andra bättre på just de anpassningarna.

Haken är ju att andras perspektiv inte kompletterar mitt. Det motsäger det.

Jag tycker ju att informationen att någon uppfattar något totalt annorlunda än jag fortfarande är värdefull information. Och att det är fullt förenligt med att min uppfattning kan bibehållas.

 

[svea]

Du är inte utsatt för gaslighting, du skriver på ett diskussionsforum och folk diskuterar med dig och delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper för att de vill hjälpa dig. Ja, de försöker påverka dig - för att ge dig en mer realistisk bild av det du är så rädd för. Det är inte gaslighting, det är tough love.

 

[escodobe]

Rent generellt faktiskt, både hos psykologen och här. Andras perspektiv är fel för det beskriver inte alls hur jag fungerar. Ingen vet ju faktiskt utan alla spekulerar som om de sitter med sanningen. Jag har börjat ifrågasätta min identitet, mina åsikter, min vilja o.s.v. och jag mår inte alls bra av det. Jag anses ju t.ex. vara rigid för att jag har en åsikt om hur jag vill bo och inte kan tänka mig ett boende där jag vantrivs. Rigid = fel.

Jag skulle nog helst av allt vilja isolera mig. Jag är liksom bara ett stort fel oavsett vad jag säger. Allt vänds emot mig.


Nej, men en diagnos blir väl som en självuppfyllande profetia. Jag kommer inte agera som mig själv längre. Jag kommer att ifrågasätta "vad är diagnos" och vad är "jag" i allt jag gör eller tänker. Just nu känns det som om det inte spelar någon roll vad jag gör, oavsett om jag säger ifrån att bli överkörd eller tillåter mig att bli överkörd av någon, så är det fel.


Det vet jag väl. Men det är fan min omgivning som pressar. Inte jag. Alla ska jobba heltid. Punkt.

Att jag är där jag är beror för det första på det obefintliga sociala stödet jag har irl. Det andra är att jag har svårt att prioritera. That´s it.


Min morsa har alltid behandlat mig som omyndig. Hon kommer att göra det i ännu större utsträckning om hon får veta. I dagsläget har jag stängt ute henne ur mitt liv.

Hon är nog inte den enda som kan tänka sig att behandla mig som om jag vore omyndig.

Men varför skulle din mamma veta?

 

[escodobe]

Rent generellt faktiskt, både hos psykologen och här. Andras perspektiv är fel för det beskriver inte alls hur jag fungerar. Ingen vet ju faktiskt utan alla spekulerar som om de sitter med sanningen. Jag har börjat ifrågasätta min identitet, mina åsikter, min vilja o.s.v. och jag mår inte alls bra av det. Jag anses ju t.ex. vara rigid för att jag har en åsikt om hur jag vill bo och inte kan tänka mig ett boende där jag vantrivs. Rigid = fel.

Jag skulle nog helst av allt vilja isolera mig. Jag är liksom bara ett stort fel oavsett vad jag säger. Allt vänds emot mig.


Nej, men en diagnos blir väl som en självuppfyllande profetia. Jag kommer inte agera som mig själv längre. Jag kommer att ifrågasätta "vad är diagnos" och vad är "jag" i allt jag gör eller tänker. Just nu känns det som om det inte spelar någon roll vad jag gör, oavsett om jag säger ifrån att bli överkörd eller tillåter mig att bli överkörd av någon, så är det fel.


Det vet jag väl. Men det är fan min omgivning som pressar. Inte jag. Alla ska jobba heltid. Punkt.

Att jag är där jag är beror för det första på det obefintliga sociala stödet jag har irl. Det andra är att jag har svårt att prioritera. That´s it.


Min morsa har alltid behandlat mig som omyndig. Hon kommer att göra det i ännu större utsträckning om hon får veta. I dagsläget har jag stängt ute henne ur mitt liv.

Hon är nog inte den enda som kan tänka sig att behandla mig som om jag vore omyndig.

kan du ha någon förståelse för att andra kan uppfatta dig som rigid i andra frågor än boendet?
Som i den här tråden, när du liksom "underkänner" andras upplevelser av att vara autistiska och hur de blir bemötta?

 

[Magiana]

Består din värld av dels normala, dels knäppa människor? (och vad räknas som knäpp?)
Min består av folk som har en massa olika parametrar för olika egenskaper, som ger oändliga kombinationer av arter och grader.

Sen varierar min förmåga så att jag är bättre eller sämre på att anpassa mig till olika aspekter. Så i vissa fall minskar jag istället på interaktionen med de personerna jag inte har förutsättningar att bemöta bra. Men då är turligt nog andra bättre på just de anpassningarna.


Jag tycker ju att informationen att någon uppfattar något totalt annorlunda än jag fortfarande är värdefull information. Och att det är fullt förenligt med att min uppfattning kan bibehållas.

Jag kom inte på något bättre ord än knäpp, men menar folk jag inte är kompatibel med och som stör mig på något sätt.

Jag vill inte veta att andra tycker jag fungerar dåligt när jag själv inte håller med. Jag rättar det som behöver rättas, inget annat.

kan du ha någon förståelse för att andra kan uppfatta dig som rigid i andra frågor än boendet?
Som i den här tråden, när du liksom "underkänner" andras upplevelser av att vara autistiska och hur de blir bemötta?

Jag underkänner inte andras upplevelser,men deras upplevelser är ju inte mina upplevelser. Mina åsikter baseras på mina erfarenheter. Och jag har själv dålig tolerans med folk som behöver hjälp med en massa saker. Mitt ex klarade ju inte ens av att fylla i ett formulär för han begrep inte skillnaden mellan gatuadress och gatunummer. Otroligt frustrerande. Jag vill helt enkelt inte vara en pain in the ass för någon och är det inte heller eftersom jag klarar mig själv. (Men min morsa tror jag måste informeras om saker jag redan vet.) Det enda jag behöver lära mig är att prioritera, men jag är inget hopplöst fall.