En dag till

Det är lördag. På något sätt har jag lyckats ta mig upp ur sängen trots att jag inte hade lust med det. Jag har ätit frukost också. Men nu då? Inget lockar. Jag är så sjukt omotiverad till precis allting.

Nästa månad är det meningen att jag ska upp på heltid. Jag ska nog be om tjänstledigt i stället. Jag pallar inte att jobba heltid.

Jag känner mig otålig över att jag inte lyckas vända den här negativa trenden. Jag gör tafatta försök att tänka positivt och känna tacksamhet, men sen kommer de negativa tankarna och kör över det och oron över tillvaron och livet i stort gnager och tär. Inte har jag särskilt mycket förtroende för psykologen heller. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det här eller ens hur lång tid jag ska ge det. Kanske vill jag mest bara fly från alltihop och kanske är det flykt jag har ägnat mig åt hela livet, bara det att allting har kommit ikapp nu.

 

[Sleepy]

Av någon anledning så förväntas jag alltid stå ut med jobbiga krävande människor (och annat påfrestande), men så fort jag är lite jobbig (läs: mår dåligt), då drar alla som en avlöning. Det är en snedfördelning där. Jag har fan nog av att försöka ratta mitt liv och behöver inte extra påfrestningar. Jag ger av min tid, energi och resurser om det finns ett överskott, men inte annars eftersom det då blir på min bekostnad.

Det är sunt att du sätter gränser omkring dig.

 

[Sleepy]

så fort jag är lite jobbig (läs: mår dåligt), då drar alla som en avlöning.

Det beror på att de inte förstår. De ser ilskan, men inte ursprunget till den.

 

[Magiana]

Det beror på att de inte förstår. De ser ilskan, men inte ursprunget till den.

Jag har funderat en del på hur jag ska hantera mig själv om jag är stressad, upprörd, har ångest eller liknande, när det är andra i närheten. Jag har ju provat olika sätt men inget var bra. Sist så "stängde jag av/blev blockerad" och gick och gömde mig i ett hörn. Resultatet blev katastrofalt och det hjälpte inte att jag förklarade efteråt vad som hände. När jag är mitt i det så har jag ingen kommunikationsförmåga. Så det känns lite som om jag är förbjuden att må dåligt för jag vet inte hur jag ska uttrycka det/hantera det, utan att folk drar. Att med lugn stämma förklara att nu är jag upprörd, känns inte realistiskt.

 

[mandalaki]

Jag har funderat en del på hur jag ska hantera mig själv om jag är stressad, upprörd, har ångest eller liknande, när det är andra i närheten. Jag har ju provat olika sätt men inget var bra. Sist så "stängde jag av/blev blockerad" och gick och gömde mig i ett hörn. Resultatet blev katastrofalt och det hjälpte inte att jag förklarade efteråt vad som hände. När jag är mitt i det så har jag ingen kommunikationsförmåga. Så det känns lite som om jag är förbjuden att må dåligt för jag vet inte hur jag ska uttrycka det/hantera det, utan att folk drar. Att med lugn stämma förklara att nu är jag upprörd, känns inte realistiskt.

Till folk du träffar återkommande så kan du kanske ta upp det när det INTE händer? Alltså beskriva att du kan stänga av när du får ångest. Då blir det inte obegripligt för dem när det händer, och du kan slappna av lite eftersom de faktiskt är förvarnade.

 

[Magiana]

Till folk du träffar återkommande så kan du kanske ta upp det när det INTE händer? Alltså beskriva att du kan stänga av när du får ångest. Då blir det inte obegripligt för dem när det händer, och du kan slappna av lite eftersom de faktiskt är förvarnade.

Jag visste inte att jag skulle reagera så. Det blev en lösning jag tog till för att inte utsätta någon för obehag. Och det blev ju också fel men jag hade inte så många alternativa sätt att hantera det på.

Men även om jag berättat att jag kan reagera på märkliga sätt så kommer stressen/ångesten förmodligen inte att minska. Enda sättet att inte bli stressad/få ångest är att inte umgås med människor på annat sätt än lite ytligt.

 

[gammalek]

Här är en artikel som jag tycker är intressant. Kanske finns det något där för dig också?

https://www.svd.se/hitta-ilskans-grundar-vagen-till-styrka

 

[mandalaki]

Jag visste inte att jag skulle reagera så. Det blev en lösning jag tog till för att inte utsätta någon för obehag. Och det blev ju också fel men jag hade inte så många alternativa sätt att hantera det på.

Men även om jag berättat att jag kan reagera på märkliga sätt så kommer stressen/ångesten förmodligen inte att minska. Enda sättet att inte bli stressad/få ångest är att inte umgås med människor på annat sätt än lite ytligt.

Nej, att du inte visste det innan det hände förstår jag. Men nu vet du ju och då kan du använda den kunskapen.

Jag har själv inte ångest. Men din sista mening låter som ett klockrent exempel på undvikandebeteende - som bara förstärker ångesten.

 

[Magiana]

Här är en artikel som jag tycker är intressant. Kanske finns det något där för dig också?

https://www.svd.se/hitta-ilskans-grundar-vagen-till-styrka

Jag har läst en bit. Hoppas jag orkar läsa resten senare. Jag har ju svårt att ta in längre texter.

Jag har oftast inte några problem med ilska men när jag stod med näsan mot väggen då hade jag problem med det. När jag jobbade på huvudkontoret så hade jag ofta/alltid dåligt morgonhumör. Stress och trötthet var ju orsaken. Nu har jag inte varit arg sedan förrförra vintern.

Jag har själv inte ångest. Men din sista mening låter som ett klockrent exempel på undvikandebeteende - som bara förstärker ångesten.

Det har blivit så. Det var inte så förut. Det var min familj som triggade igång det. Jag visste inte hur djupt det påverkade mig förrän flera månader senare. Nu vet jag och törs inte annat än att sitta själv.

 

[mandalaki]

Det har blivit så. Det var inte så förut. Det var min familj som triggade igång det. Jag visste inte hur djupt det påverkade mig förrän flera månader senare. Nu vet jag och törs inte annat än att sitta själv.

Inte ens om du förstår att undvikandet bara förvärrar problemet?

 

[Magiana]

Inte ens om du förstår att undvikandet bara förvärrar problemet?

Om det skiter sig så får jag betala ett högt pris. Och att det skiter sig ser jag som sannolikt. Jag har för lite att vinna och för mycket att förlora, så undvikandet känns som bästa lösningen.

 

[escodobe]

Jag har läst en bit. Hoppas jag orkar läsa resten senare. Jag har ju svårt att ta in längre texter.

Jag har oftast inte några problem med ilska men när jag stod med näsan mot väggen då hade jag problem med det. När jag jobbade på huvudkontoret så hade jag ofta/alltid dåligt morgonhumör. Stress och trötthet var ju orsaken. Nu har jag inte varit arg sedan förrförra vintern.


Det har blivit så. Det var inte så förut. Det var min familj som triggade igång det. Jag visste inte hur djupt det påverkade mig förrän flera månader senare. Nu vet jag och törs inte annat än att sitta själv.

Det är sånt du kan ha psykologen till att jobba med.

 

[mandalaki]

Om det skiter sig så får jag betala ett högt pris. Och att det skiter sig ser jag som sannolikt. Jag har för lite att vinna och för mycket att förlora, så undvikandet känns som bästa lösningen.

På kort sikt kanske det känns så, ja. Men på längre sikt riskerar det bara underhålla ångesten.

Jag håller som @escodobe, jättebra sak att ta upp med psykologen.

 

[Magiana]

På kort sikt kanske det känns så, ja. Men på längre sikt riskerar det bara underhålla ångesten.

Jag håller som @escodobe, jättebra sak att ta upp med psykologen.

Vi har delvis redan pratat om det men inga knutar är lösta.

 

[mandalaki]

Vi har delvis redan pratat om det men inga knutar är lösta.

Nej, det kan ta tid. Terapi är ingen quickfix.

 

[escodobe]

Nej, det kan ta tid. Terapi är ingen quickfix.

Och det krävs att man själv jobbar med det.
Jag får själv påminna mig och styra upp tankemönster när jag trillar dit ibland, och jag räknar mig som "frisk" från depression och överdriven ångest sedan 8 år eller så.