En dag till

Det är lördag. På något sätt har jag lyckats ta mig upp ur sängen trots att jag inte hade lust med det. Jag har ätit frukost också. Men nu då? Inget lockar. Jag är så sjukt omotiverad till precis allting.

Nästa månad är det meningen att jag ska upp på heltid. Jag ska nog be om tjänstledigt i stället. Jag pallar inte att jobba heltid.

Jag känner mig otålig över att jag inte lyckas vända den här negativa trenden. Jag gör tafatta försök att tänka positivt och känna tacksamhet, men sen kommer de negativa tankarna och kör över det och oron över tillvaron och livet i stort gnager och tär. Inte har jag särskilt mycket förtroende för psykologen heller. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det här eller ens hur lång tid jag ska ge det. Kanske vill jag mest bara fly från alltihop och kanske är det flykt jag har ägnat mig åt hela livet, bara det att allting har kommit ikapp nu.

 

[vallhund]

Jag har ju precis flyttat hit. Jag har givetvis redan övervägt alla andra alternativ innan jag flyttade hit och alla andra alternativ är sämre. Det är alltså ett noga övervägt beslut och att ifrågasätta ett noga övervägt beslut ser jag som ett sätt att jävlas. Faktiskt.


Utan diagnos behöver man inte ta hänsyn till särskilda behov och jag vill inte det även om jag känner till en diagnos heller. Krävande människor vill jag inte ha i närheten av mig. Jag vill inte tänka åt andra. Det får de göra själva. (Jag vill inte ta hand om barn heller.)

Är du medveten om hur nedlåtande gentemot andra du är?

 

[Raderad medlem 6459]

Det är alltså ett noga övervägt beslut och att ifrågasätta ett noga övervägt beslut ser jag som ett sätt att jävlas. Faktiskt.

Fast det är det inte. Du får ursäkta men du hakar verkligen upp dig på saker. Släpp det där.

 

[dobbis]

Jag måste få säga att jag är sååååååååååå imponerade av er som stannar kvar i tråden och försöker o försöker,trots att ts kallar er knäppa ,är orespektfull o nedlåtande mot er o ev diagnoser mm.

 

[Magiana]

Och hur har det noga övervägda beslutet fallit ut för dig tycker du?

Trivs du i ditt hem, känns det skönt att komma hem, ger att vara hemma lugn och ro i själen, är du lycklig, trygg och mår bra med boendet du valde?

Mycket bra!! Jag äger mitt boende och det är skitbra. Haken är att jag inte har kommit i ordning. Det hade INTE varit bättre någon annanstans. Det är jag helt övertygad om. Jag har haft tillräckligt många boenden för att veta det.

Varenda människa har sina särskilda behov, det är ju det som gör oss till individer.

Eh, nej. Folk är olika individer. Alla har inte särskilda behov. Vanligt folkvett räcker i de flesta fall.

Att du ser annorlunda på henne ligger faktiskt hos dig och inte hos henne. Varför kan du inte se din syster som den människa hon är istället för en diagnos? Behövde du förklara självklarheterna innan diagnosen. Behövde du inte det så behöver du inte det nu heller.
Det här att hon behöver kamma till sig. Ska vi alla göra det och bli en homogen massa där vi är exakt likadana? Om det är så är du en av de som behöver kamma dig mest. Du är inte som majoriteten eftersom du värderar andra saker än vad som är modernt idag.

Om du nu är så orolig för det så säg inget. Jag har bara sagt det till ett fåtal utvalda människor.
Varför skapar du problem som inte finns eller handlar det om att du då inte kan vara perfekt? Sanningen är att du inte är perfekt. Det är inte jag heller eller någon annan människa i den här världen.
Du skriver någonstans att rigid=fel men i ett sammanhang är du väldigt rigid och det gäller människor med funktionsnedsättningar. Du uttalar dig konstant mycket nedsättande om människor som enligt dig inte är perfekta och en sådan kan du verkligen inte vara. Vad du inte verkar inse är att vi också är människor med drömmar, vänner, konflikter, familj, styrkor och svagheter. Så vad ger dig rätt att sparka på oss och anse att du står över oss?

Visst ser jag henne som människa, men jag vill inte att hon ligger till last för mig (d.v.s. jag vill inte få korkade frågor eller curla henne). Jag vill inte ens ha hand om barn för de är påfrestande. Däremot anser jag att barn (och andra människor) ska ha det bra och få sina behov tillgodosedda. Men jag vill inte vara den som tar hand om dem. Jag har nog med mig själv.

Men nog bör man väl ta hänsyn till människor utifrån hur de är, utifrån deras personligheter? Oavsett om de har diagnoser eller inte. I väldigt många fall känner man ju inte till deras diagnoser, de är inte stämplade i pannan.

Om jag får återkomma till mina kollegor: jag tar inte mer hänsyn till dem efter att jag tror mig ha kommit deras diagnoser på spåren. Inte mer än att jag för mig själv tänker att Aha, det där beror nog på diagnos. Eller jo förresten: en av dem lärde mig efter ett tag att hen blir väldigt stressad när hen får bekymmer med vissa moment, och hen kan vara lite skavig mot andra. Men så upptäckte jag att är jag lugn och trevlig så blir hen trygg och då är hen en otroligt reko och varm person. Hen gillar mig numera, märker jag, tar gärna kontakt och frågar personliga trevliga saker. Så jag tänker att hen känner sig trygg med mig.

Och, my point efter den här till trådkap gränsande novellen: naturligtvis borde jag visa samma förståelse för stress och skav hos ALLA kollegor, inte bara de som (antagligen) har diagnoser. Och du bör bemötas som Magiana, oavsett diagnos eller inte.

Vanligt folkvett får räcka tycker jag. Det har funkat bra hittills. Att curla andra ligger inte i min personlighet. Och människor jag inte gillar undviker jag bara.

Är du medveten om hur nedlåtande gentemot andra du är?

Nej. Men det skiter jag i. Mina beslut som gäller mig och mitt liv ska andra inte ha åsikter om.

 

[escodobe]

Mycket bra!! Jag äger mitt boende och det är skitbra. Haken är att jag inte har kommit i ordning. Det hade INTE varit bättre någon annanstans. Det är jag helt övertygad om. Jag har haft tillräckligt många boenden för att veta det.


Eh, nej. Folk är olika individer. Alla har inte särskilda behov. Vanligt folkvett räcker i de flesta fall.


Visst ser jag henne som människa, men jag vill inte att hon ligger till last för mig (d.v.s. jag vill inte få korkade frågor eller curla henne). Jag vill inte ens ha hand om barn för de är påfrestande. Däremot anser jag att barn (och andra människor) ska ha det bra och få sina behov tillgodosedda. Men jag vill inte vara den som tar hand om dem. Jag har nog med mig själv.


Vanligt folkvett får räcka tycker jag. Det har funkat bra hittills. Att curla andra ligger inte i min personlighet. Och människor jag inte gillar undviker jag bara.


Nej. Men det skiter jag i. Mina beslut som gäller mig och mitt liv ska andra inte ha åsikter om.

Fast det folk nu reagerar på handlar om hur du utrycker dig om och till andra, inte dina beslut.
Du gör andra ledsna när du säger nedvärderande saker om dem baserat på den diagnos de har.

 

[förvirrad]

Visst ser jag henne som människa, men jag vill inte att hon ligger till last för mig (d.v.s. jag vill inte få korkade frågor eller curla henne). Jag vill inte ens ha hand om barn för de är påfrestande. Däremot anser jag att barn (och andra människor) ska ha det bra och få sina behov tillgodosedda. Men jag vill inte vara den som tar hand om dem. Jag har nog med mig själv.

Låg hon dig till last innan hon fick diagnosen eller är det hennes diagnos som ligger dig till last?

Nej. Men det skiter jag i. Mina beslut som gäller mig och mitt liv ska andra inte ha åsikter om.

Nej dina förutfattade meningar och inskränkta åsikter drabbar andra. Varje gång du skriver som du gjorde i citatet ovan så skriver du att vi som har en diagnos är mindre värda och att vi är en belastning. Du skriver att du har svårt för att behålla vänner och om du resonerar såhär hela tiden så förstår jag varför. Ingen vill umgås med någon som anser att hen är universums medelpunkt och ofelbar medan andra som har andra behov är belastningar.

 

[escodobe]

Jag har till exempel en vän som är medlem i Mensa, har två universitetsexamen,ett utvecklande jobb, partner, goda vänner och autism.
Jag lovar att hen varken ställer dumma frågor eller ligger någon till last.

Du har någon konstig bild av autism och det blir faktiskt galet när du uttrycker dig som du gör.

 

[Raderad medlem 6459]

Visst ser jag henne som människa, men jag vill inte att hon ligger till last för mig (d.v.s. jag vill inte få korkade frågor eller curla henne).

Vilken otroligt känslokall inställning till sin egen syster .

 

[MM]

Jag blir personligen uppriktigt ledsen av att läsa allt du skriver om autistiska. Jag har själv 3 barn inom spektrumet av olika grader allihopa och har själv AS vilket du vet. Ingen av oss är knäpp i huvudet eller behöver curlas!
Men då vet jag hur du tänker om oss
Jag hoppas du lider av tillfällig sinnesförvirring.

 

[mackan]

@Magiana
Utifrån dina dagboksinlägg här på buke : vad är det du förväntar dig/hoppas få ut av dem eftersom de just postas publikt på sociala media ?
Ärlig nyfiken fråga .

 

[mandalaki]

Magiana det verkar som att du mår väldigt dåligt nu. Och många blir irriterade på dig. Det kanske är ett mönster du har, att stöta bort folk för att bekräfta för dig själv att Ingen vill vara nära dig?

Stay put om du kan, se om du kan tagga ner så att folk inte känner sig påhoppade pga diagnoser. Mönster går att bryta. Och vräk ur dig din ilska till psykologen. Kram.

 

[EmmaBovary]

@Magiana Jag är medveten om att det här är din dagbok och det är ju lite fel när det blir en diskussion här. Normalt brukar jag ju komma till ditt försvar... men nu blir jag lite ledsen av hur dömande du är mot personer med autism. Jag förstår att det egentligen är naturligt att sätta in det som "försvar" när man är i en situation man inte önskar, att du låter lite extra hård för att du har panik över tanken på att det kan röra just dig och inte riktigt ser hur nedlåtande det blir mot andra. Men det gör lite ont i hjärtat.

 

[dobbis]

. Du skriver att du har svårt för att behålla vänner och om du resonerar såhär hela tiden så förstår jag varför. Ingen vill umgås med någon som anser att hen är universums medelpunkt och ofelbar medan andra som har andra behov är belastningar.

Precis det skrev jag för flera månader sen o blev totalt utskälld,ner buad o i sista ände bannad.
Äntligen har ögonen öppnats på ett par till.

 

[Magiana]

Fast det folk nu reagerar på handlar om hur du utrycker dig om och till andra, inte dina beslut.
Du gör andra ledsna när du säger nedvärderande saker om dem baserat på den diagnos de har.

Men blanda då inte ihop dem.

Låg hon dig till last innan hon fick diagnosen eller är det hennes diagnos som ligger dig till last?


Nej dina förutfattade meningar och inskränkta åsikter drabbar andra. Varje gång du skriver som du gjorde i citatet ovan så skriver du att vi som har en diagnos är mindre värda och att vi är en belastning. Du skriver att du har svårt för att behålla vänner och om du resonerar såhär hela tiden så förstår jag varför. Ingen vill umgås med någon som anser att hen är universums medelpunkt och ofelbar medan andra som har andra behov är belastningar.

Nej, vi har inte umgåtts särskilt mycket, men jag blev störd över att hon frågade om självklarheter när hon var här och att hon inte tog ansvar för det merarbete som hennes katter orsakade mig. Jag var nära väggen då, det syntes mycket tydligt, men ändå hjälpte hon inte till förrän jag uttryckligen frågade om hon kunde göra det. Den naturliga känslan för att hjälpa till fanns inte.

Jag har till exempel en vän som är medlem i Mensa, har två universitetsexamen,ett utvecklande jobb, partner, goda vänner och autism.
Jag lovar att hen varken ställer dumma frågor eller ligger någon till last.

Du har någon konstig bild av autism och det blir faktiskt galet när du uttrycker dig som du gör.

Men då är det väl någon som inte belastar andra då.

Vilken otroligt känslokall inställning till sin egen syster .

Jag har som sagt nog med mig själv och vill inte förklara självklarheter för henne. Hon är liksom vuxen och jag vill inte tänka åt henne.

Jag blir personligen uppriktigt ledsen av att läsa allt du skriver om autistiska. Jag har själv 3 barn inom spektrumet av olika grader allihopa och har själv AS vilket du vet. Ingen av oss är knäpp i huvudet eller behöver curlas!
Men då vet jag hur du tänker om oss
Jag hoppas du lider av tillfällig sinnesförvirring.

Det är ju tråkigt men jag vill inte behöva specialanpassa mig eller förklara självklarheter. Jag tycker inte ens om barn. Jag accepterar givetvis barn, men tycker inte de är det minsta söta. De snorar och skriker mest. Dessutom måste man lära dem en massa saker. Jag hatar inte barn, men vill inte ta på mig det besvär det innebär att ta hand om barn. Det är samma med utvecklingsstörda. De har rätt till ett bra liv, men jag vill inte ta hand om dem eftersom det är påfrestande för mig. Jag är helt enkelt ingen vårdande person, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Magiana det verkar som att du mår väldigt dåligt nu. Och många blir irriterade på dig. Det kanske är ett mönster du har, att stöta bort folk för att bekräfta för dig själv att Ingen vill vara nära dig?

Stay put om du kan, se om du kan tagga ner så att folk inte känner sig påhoppade pga diagnoser. Mönster går att bryta. Och vräk ur dig din ilska till psykologen. Kram.

Jag känner mig felbedömd och missförstådd.

Folk fattar inte ens vad jag skriver här utan blandar friskt. Men det är ganska typiskt.

@Magiana Jag är medveten om att det här är din dagbok och det är ju lite fel när det blir en diskussion här. Normalt brukar jag ju komma till ditt försvar... men nu blir jag lite ledsen av hur dömande du är mot personer med autism. Jag förstår att det egentligen är naturligt att sätta in det som "försvar" när man är i en situation man inte önskar, att du låter lite extra hård för att du har panik över tanken på att det kan röra just dig och inte riktigt ser hur nedlåtande det blir mot andra. Men det gör lite ont i hjärtat.

Det handlar ju bara om att jag inte vill specialanpassa mitt beteende mot andra och att jag inte vill att andra ska specialanpassa sitt beteende mot mig.

 

[EmmaBovary]

Det handlar ju bara om att jag inte vill specialanpassa mitt beteende mot andra och att jag inte vill att andra ska specialanpassa sitt beteende mot mig.

Fast jag tänker att det är lite det man gör i relationer med andra, oavsett om de är "normalfungerande" eller ej. Speciellt i närmare relationer så specialanpassar man.

 

[MM]

Men blanda då inte ihop dem.


Nej, vi har inte umgåtts särskilt mycket, men jag blev störd över att hon frågade om självklarheter när hon var här och att hon inte tog ansvar för det merarbete som hennes katter orsakade mig. Jag var nära väggen då, det syntes mycket tydligt, men ändå hjälpte hon inte till förrän jag uttryckligen frågade om hon kunde göra det. Den naturliga känslan för att hjälpa till fanns inte.


Men då är det väl någon som inte belastar andra då.


Jag har som sagt nog med mig själv och vill inte förklara självklarheter för henne. Hon är liksom vuxen och jag vill inte tänka åt henne.


Det är ju tråkigt men jag vill inte behöva specialanpassa mig eller förklara självklarheter. Jag tycker inte ens om barn. Jag accepterar givetvis barn, men tycker inte de är det minsta söta. De snorar och skriker mest. Dessutom måste man lära dem en massa saker. Jag hatar inte barn, men vill inte ta på mig det besvär det innebär att ta hand om barn. Det är samma med utvecklingsstörda. De har rätt till ett bra liv, men jag vill inte ta hand om dem eftersom det är påfrestande för mig. Jag är helt enkelt ingen vårdande person, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.


Jag känner mig felbedömd och missförstådd.

Folk fattar inte ens vad jag skriver här utan blandar friskt. Men det är ganska typiskt.


Det handlar ju bara om att jag inte vill specialanpassa mitt beteende mot andra och att jag inte vill att andra ska specialanpassa sitt beteende mot mig.

Du kan hata barn om du vill, MIG gör det ju inget så det är inget du behöver beklaga dig över. Vill du inte ha barn så skaffa inga. Simple as that! Det jag ställer mig frågande till är hur du kan ha sån här människosyn. Jag missförstår dig inte. Jag vet precis hur du menar och min åsikt om vad du tycker behöver jag inte uttrycka i ord.
Du kan inte förvänta dig att vi som läser här och råkar ha diagnoserna du nämner tänker gå tyst ut härifrån och inte säga något. Jag tänkte det först men nej. Det är rasistliknande tendenser på dina åsikter och då håller jag inte käften. Jag blev mörkrädd när jag läste din syn på autistiska.

Jag hoppas du mår bättre snart, kan tänka klarare och se livet ur en annan vinkel, även om det inte var den du planerat. Kram

(Finns på Messenger om du vill vräka ur dig. Jag är här om du behöver mig. Har sagt det innan och säger det igen)

 

[MiaMia]

Det handlar ju bara om att jag inte vill specialanpassa mitt beteende mot andra och att jag inte vill att andra ska specialanpassa sitt beteende mot mig.

ALL social interaktion med andra människor består av ett samspel där man läser av motparten och i olika utsträckning anpassar sig.
Om du inte i någon utsträckning gör det så kommer du inte kunna ha några fungerande relationer med personer i din omgivning.
Inte relaterat till någon diagnos, utan relaterat till ditt beteende.

 

[bettysmatte]

Fast jag tänker att det är lite det man gör i relationer med andra, oavsett om de är "normalfungerande" eller ej. Speciellt i närmare relationer så specialanpassar man.

ALL social interaktion med andra människor består av ett samspel där man läser av motparten och i olika utsträckning anpassar sig.
Om du inte i någon utsträckning gör det så kommer du inte kunna ha några fungerande relationer med personer i din omgivning.
Inte relaterat till någon diagnos, utan relaterat till ditt beteende.

Precis så. Man måste ju hela tiden läsa av humör, mående, dagsform, osv osv osv och anpassa sitt beteende därefter.

 

[Magiana]

Fast jag tänker att det är lite det man gör i relationer med andra, oavsett om de är "normalfungerande" eller ej. Speciellt i närmare relationer så specialanpassar man.

Jag har aldrig behövt specialanpassa mig. Eller jo, jag har försökt en gång, men utplånade nästan mig själv på kuppen. Det gör jag inte om. Mina anpassningar var aldrig bra nog och klagomålen fortsatte. (Jag gullade för mycket med min hund.) Sen satte jag ner foten och det har jag fortsatt att göra när folk försöker köra över mig.

Du kan hata barn om du vill, MIG gör det ju inget så det är inget du behöver beklaga dig över. Vill du inte ha barn så skaffa inga. Simple as that! Det jag ställer mig frågande till är hur du kan ha sån här människosyn. Jag missförstår dig inte. Jag vet precis hur du menar och min åsikt om vad du tycker behöver jag inte uttrycka i ord.
Du kan inte förvänta dig att vi som läser här och råkar ha diagnoserna du nämner tänker gå tyst ut härifrån och inte säga något. Jag tänkte det först men nej. Det är rasistliknande tendenser på dina åsikter och då håller jag inte käften. Jag blev mörkrädd när jag läste din syn på autistiska.

Jag hoppas du mår bättre snart, kan tänka klarare och se livet ur en annan vinkel, även om det inte var den du planerat. Kram

(Finns på Messenger om du vill vräka ur dig. Jag är här om du behöver mig. Har sagt det innan och säger det igen)

Jag sa inte att jag hatar barn (och jag hatar ingen annan heller utom min farsa).

Givetvis tänker jag inte skaffa barn. Det har jag vetat hela livet att jag inte ska ha. Det blir liksom bäst så för alla. Jag skulle bli en usel morsa då jag inte har något tålamod.

ALL social interaktion med andra människor består av ett samspel där man läser av motparten och i olika utsträckning anpassar sig.
Om du inte i någon utsträckning gör det så kommer du inte kunna ha några fungerande relationer med personer i din omgivning.
Inte relaterat till någon diagnos, utan relaterat till ditt beteende.

Vanlig social interaktion är ju en sak, men att tänka åt andra är en annan sak.

Jag har under ett antal år haft ett antal medryttarhästar. Det har fungerat väl i samtliga fall utom ett. I just undantagsfallet var det inte bara jag som hade bekymmer med den människan. Med från övriga 6 hästägare har jag inte fått några klagomål. De har i samtliga fall gett mig frihet under ansvar. Och gällande mitt jobb så ville inte chefen bli av med mig så jag fick ta jobbet med mig när jag flyttade. Så jag tror inte att folk tycker jag är omedgörlig och omöjlig.

 

[EmmaBovary]

Jag har aldrig behövt specialanpassa mig. Eller jo, jag har försökt en gång, men utplånade nästan mig själv på kuppen. Det gör jag inte om. Mina anpassningar var aldrig bra nog och klagomålen fortsatte. (Jag gullade för mycket med min hund.) Sen satte jag ner foten och det har jag fortsatt att göra när folk försöker köra över mig.

Fast känner du inte själv att det blir svårare att komma andra nära med det förhållningssättet? Och då menar jag inte som i att det blir svårt för andra just, utan för dig själv att knyta an. Visst, man ska inte låta sig bli överkörd. Men samtidigt öppen för att man ger och tar i en relation.