En dag till

Det är lördag. På något sätt har jag lyckats ta mig upp ur sängen trots att jag inte hade lust med det. Jag har ätit frukost också. Men nu då? Inget lockar. Jag är så sjukt omotiverad till precis allting.

Nästa månad är det meningen att jag ska upp på heltid. Jag ska nog be om tjänstledigt i stället. Jag pallar inte att jobba heltid.

Jag känner mig otålig över att jag inte lyckas vända den här negativa trenden. Jag gör tafatta försök att tänka positivt och känna tacksamhet, men sen kommer de negativa tankarna och kör över det och oron över tillvaron och livet i stort gnager och tär. Inte har jag särskilt mycket förtroende för psykologen heller. Jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det här eller ens hur lång tid jag ska ge det. Kanske vill jag mest bara fly från alltihop och kanske är det flykt jag har ägnat mig åt hela livet, bara det att allting har kommit ikapp nu.

 

[MiaMia]

Kan du inte fråga om när utredningen väntas bli då?
Ingen kan ju veta säkert innan den är klar.

 

[Magiana]

Kan du inte fråga om när utredningen väntas bli då?
Ingen kan ju veta säkert innan den är klar.

Jag gjorde det för några veckor sedan. Han visste inte då.

 

[tuaphua]

Han påstår sig vara kunnig på området. Psykologen menar att man gör bara en utredning och det finns en misstanke om att autism finns, inte för att utesluta det. Och jag är aktuell för en utredning.

Nej, jag mår inte bra alls av att fundera på det, men jag kan inte värja mig mot de tankarna. Jag känner mig skitstörd över det hela.

Ja, givetvis görs bara utredning om man tror det finns fog för det. Det vore ju väldigt kostsamt att göra det på folk som inte känns möjliga för npf sas.
Om han är duktig på det eller ej kan vi ju inte veta, du eller jag.

Varför känner du dig störd av det? Vad är det som gör att du återkommer till det och inte sas kan värja dig?

 

[Kilauea]

Hur har det gått att jobba idag?

 

[Magiana]

Varför känner du dig störd av det? Vad är det som gör att du återkommer till det och inte sas kan värja dig?

För att den diagnosen skapar obehagliga känslor. Jag vill inte riktigt redogöra för dem här.

Hur har det gått att jobba idag?

Det har funkat okej.

 

[Raderad medlem 120709]

För att den diagnosen skapar obehagliga känslor. Jag vill inte riktigt redogöra för dem här.

Inte för att vara den som är den, men jag hoppas att du är medveten om att autism är ett spektrum med stora variationer, inte någon slags dödsdom? När människor uttrycker obehag om diagnosen utan att specifiera varför så känns det som att de har dålig kunskap förutom de stereotyper som utmålas i media och de skräckhistorier som står att läsa på internet.

Det är liksom inte som att ens hela liv förändras bara för att man får en diagnos, man är ju fortfarande samma person som innan, bara att man förhoppningsvis har lite mer svar på varför man är på ett visst sätt. Man blir inte tvingad att bära en neonskylt där det står vad man har för diagnos, och man behöver inte tala om den för någon om man inte vill. Men man har rätt till vissa saker som man annars inte kan få utan diagnos, tack vare LSS-lagen. Och med tanke på vissa av dina inlägg så tror jag att just det är något som skulle kunna gagna dig.

Men är det så himla obehagligt att din psykolog ens funderar i de banorna, så säg det till honom. Men först och främst skulle jag råda dig att tänka en gång extra över varför bara tanken på en diagnos i autism-spektrat är så skrämmande.

/Mvh autistisk person som brukar få höra "hur normal" jag är, för att folk har så mycket inneboende fördomar...

 

[Magiana]

Inte för att vara den som är den, men jag hoppas att du är medveten om att autism är ett spektrum med stora variationer, inte någon slags dödsdom? När människor uttrycker obehag om diagnosen utan att specifiera varför så känns det som att de har dålig kunskap förutom de stereotyper som utmålas i media och de skräckhistorier som står att läsa på internet.

Det är liksom inte som att ens hela liv förändras bara för att man får en diagnos, man är ju fortfarande samma person som innan, bara att man förhoppningsvis har lite mer svar på varför man är på ett visst sätt. Man blir inte tvingad att bära en neonskylt där det står vad man har för diagnos, och man behöver inte tala om den för någon om man inte vill. Men man har rätt till vissa saker som man annars inte kan få utan diagnos, tack vare LSS-lagen. Och med tanke på vissa av dina inlägg så tror jag att just det är något som skulle kunna gagna dig.

Men är det så himla obehagligt att din psykolog ens funderar i de banorna, så säg det till honom. Men först och främst skulle jag råda dig att tänka en gång extra över varför bara tanken på en diagnos i autism-spektrat är så skrämmande.

/Mvh autistisk person som brukar få höra "hur normal" jag är, för att folk har så mycket inneboende fördomar...

Jag har de senaste månaderna läst massor om det. Det har inte minskat mitt obehag. Jag anser mig inte ha några symptom varken på bristande socialt samspel, begränsad beteenderepertoar eller kommunikationsproblem. Men det är obehagligt när sånt klistras på mig.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har de senaste månaderna läst massor om det. Det har inte minskat mitt obehag. Jag anser mig inte ha några symptom varken på bristande socialt samspel, begränsad beteenderepertoar eller kommunikationsproblem. Men det är obehagligt när sånt klistras på mig.

Konstigt att det då inte verkat ha fastnat att det är just ett spektrum och innefattar så mycket mer än de tre saker du radar upp. Och att man inte måste uppvisa allihop för att platsa i spektrumet, det är mycket bredare än så. Man kan ha mer av vissa drag och mindre, eller absolut noll, av andra. Det är slutsumman av hur många typiska drag man har som avgör om det blir diagnos eller inte. Och utredningarna brukar vara rätt djupgående, så jag tvivlar på att de lär smacka en diagnos på dig bara för att.

Jag tycker mig minnas att du beskrivit dina problem med andra människor, och att du tror att du kommer få vara ensam resten av livet pga det. Eller är det något som plötsligt inte finns längre för att det är för vidrigt för dig att tänka att det kanske beror på att din hjärna fungerar annorlunda än de flestas? Du verkar även ha lätt för att köra fast i att saker ska vara på ett bestämt vis, och det är standard för autistiska. "My way or the highway", typ.

Så tyvärr, i egenskap av en som lever med den här Mycket Obehagliga Diagnosen så måste jag säga att din psykolog kan ha en poäng. Jag vill tro att han faktiskt försöker hjälpa dig, om än på ett något klumpigt vis. Men du är så inne i tanken att "NEJ, ABSOLUT INTE" om det här så du slår ifrån dig istället för att ägna en tanke till att det kanske ligger något i det han säger.

 

[Magiana]

Konstigt att det då inte verkat ha fastnat att det är just ett spektrum och innefattar så mycket mer än de tre saker du radar upp. Och att man inte måste uppvisa allihop för att platsa i spektrumet, det är mycket bredare än så. Man kan ha mer av vissa drag och mindre, eller absolut noll, av andra. Det är slutsumman av hur många typiska drag man har som avgör om det blir diagnos eller inte. Och utredningarna brukar vara rätt djupgående, så jag tvivlar på att de lär smacka en diagnos på dig bara för att.

Jag tycker mig minnas att du beskrivit dina problem med andra människor, och att du tror att du kommer få vara ensam resten av livet pga det. Eller är det något som plötsligt inte finns längre för att det är för vidrigt för dig att tänka att det kanske beror på att din hjärna fungerar annorlunda än de flestas? Du verkar även ha lätt för att köra fast i att saker ska vara på ett bestämt vis, och det är standard för autistiska. "My way or the highway", typ.

Så tyvärr, i egenskap av en som lever med den här Mycket Obehagliga Diagnosen så måste jag säga att din psykolog kan ha en poäng. Jag vill tro att han faktiskt försöker hjälpa dig, om än på ett något klumpigt vis. Men du är så inne i tanken att "NEJ, ABSOLUT INTE" om det här så du slår ifrån dig istället för att ägna en tanke till att det kanske ligger något i det han säger.

Jag vet att det är ett spektrum, men just de tre sakerna jag radar upp är huvudkriterier och ska finnas. Övriga symptom som räknas upp är inte krav.

Jo, jag har sociala problem och det saknas ju inte orsaker till det precis. Och då menar jag miljömässiga faktorer.

Nej, jag anser inte att jag kör fast men vill inte anamma dåliga alternativ. Jag väljer bland de bättre alternativen.

 

[bettysmatte]

Jag vet att det är ett spektrum, men just de tre sakerna jag radar upp är huvudkriterier och ska finnas. Övriga symptom som räknas upp är inte krav.

Jo, jag har sociala problem och det saknas ju inte orsaker till det precis. Och då menar jag miljömässiga faktorer.

Nej, jag anser inte att jag kör fast men vill inte anamma dåliga alternativ. Jag väljer bland de bättre alternativen.

Med all respekt så tror jag att det kan vara väldigt svårt att själv bedöma om man har en diagnos eller inte, speciellt om man är rädd för att man har den.

 

[Magiana]

Det känns mest som om jag är utsatt för gaslighting just nu och jag har börjat utveckla en paranoia.

 

[Raderad medlem 120709]

Med all respekt så tror jag att det kan vara väldigt svårt att själv bedöma om man har en diagnos eller inte, speciellt om man är rädd för att man har den.

Ja, precis det här. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att man måste ha alla tre av de uppradade kriterierna för att kunna få en diagnos, och då har jag ändå haft min i många år nu. Jag hade en mycket påtaglig - sociala problem - och det var nog för att komma till utredning eftersom det var extremt mycket strul i skolan. Så endera har TS fått det om bakfoten eller så har de stramat åt kraven på senare år.

För övrigt så är min erfarenhet att de flesta resurser man kan googla fram om autism riktar sig till anhöriga, och därför håller informationen väldigt enkel istället för att pålysa att det finns stora variationer. Den är inte heller så aktuell alla gånger, det kan vara något lösryckt ur någon gammal bok eller tagit från en annan sida som också har gammal info...
Så min erfarenhet är att som autistisk (eller misstänkt sådan) person så blir man ofta sittande som ett frågetecken om man vill ha svar på saker och försöker googla sig till dem. Jag fick vända mig till engelskspråkiga sidor för att ens kunna hitta andra som upplevt samma saker som mig, och t o m där fick jag leta rätt ordentligt.

Min officiella diagnos är s k "högfungerande autism", även kallat Aspergers Syndrom, innan allting bakades ihop till ett enda spektrum (vilket jag för övrigt tycker är bra eftersom hela synen på oss som hög- vs. lågfungerande är funkofobisk i grunden).

Så är det alldeles för otäckt med "autism" som brett begrepp, sök mer på Aspergers och se om det stämmer bättre? Om nu inte det är för läskigt som koncept också. Du må tycka att det är obehagligt att någon misstänker diagnos hos dig, men att se hur du slår ifrån dig och luddigt verkar tycka att det är hemskt att spektrumet ens existerar... det gör faktiskt ont att läsa.

 

[Raderad medlem 120709]

Det känns mest som om jag är utsatt för gaslighting just nu och jag har börjat utveckla en paranoia.

Dags att byta psykolog isåfall. Kan du inte lita på honom så är det ju totalt meningslöst att gå dit.

 

[MiaMia]

Jag vet att det är ett spektrum, men just de tre sakerna jag radar upp är huvudkriterier och ska finnas. Övriga symptom som räknas upp är inte krav.

Jo, jag har sociala problem och det saknas ju inte orsaker till det precis. Och då menar jag miljömässiga faktorer.

Nej, jag anser inte att jag kör fast men vill inte anamma dåliga alternativ. Jag väljer bland de bättre alternativen.

Du VET att det ENBART är miljömässiga orsaker. Att det omöjligen kan finnas flera orsaker som bidrar.

 

[Magiana]

Ja, precis det här. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att man måste ha alla tre av de uppradade kriterierna för att kunna få en diagnos, och då har jag ändå haft min i många år nu. Jag hade en mycket påtaglig - sociala problem - och det var nog för att komma till utredning eftersom det var extremt mycket strul i skolan. Så endera har TS fått det om bakfoten eller så har de stramat åt kraven på senare år.

För övrigt så är min erfarenhet att de flesta resurser man kan googla fram om autism riktar sig till anhöriga, och därför håller informationen väldigt enkel istället för att pålysa att det finns stora variationer. Den är inte heller så aktuell alla gånger, det kan vara något lösryckt ur någon gammal bok eller tagit från en annan sida som också har gammal info...
Så min erfarenhet är att som autistisk (eller misstänkt sådan) person så blir man ofta sittande som ett frågetecken om man vill ha svar på saker och försöker googla sig till dem. Jag fick vända mig till engelskspråkiga sidor för att ens kunna hitta andra som upplevt samma saker som mig, och t o m där fick jag leta rätt ordentligt.

Min officiella diagnos är s k "högfungerande autism", även kallat Aspergers Syndrom, innan allting bakades ihop till ett enda spektrum (vilket jag för övrigt tycker är bra eftersom hela synen på oss som hög- vs. lågfungerande är funkofobisk i grunden).

Så är det alldeles för otäckt med "autism" som brett begrepp, sök mer på Aspergers och se om det stämmer bättre? Om nu inte det är för läskigt som koncept också. Du må tycka att det är obehagligt att någon misstänker diagnos hos dig, men att se hur du slår ifrån dig och luddigt verkar tycka att det är hemskt att spektrumet ens existerar... det gör faktiskt ont att läsa.

I hela mitt liv har jag undrat om det står Idiot i pannan på mig. Skulle jag ha en diagnos så ger det folk en ännu större anledning att inte lyssna på mina åsikter, att köra över mig, att bete sig respektlöst, för allt jag gör eller säger har ju då bara med diagnosen att göra. Det blir då så lätt att avfärda mig som person. Jag som person har för övrigt aldrig varit viktig för någon. Allt har hela tiden handlat om vad jag gör. Det är min prestation som varit viktig. Jag ser bara hur jag kommer att råka illa ut med en diagnos. Jag kommer vara lika jämbördig med människor i min omgivning som unga kvinnor är jämbördiga med äldre män, d.v.s. inte alls. Andra kommer att tala om för mig vad som är bäst för mig och de kommer helt att skita i vad jag tycker.

Jag har f.ö. även läst om asperger. Och mitt ena syskon har atypisk autism, men jag har ingen aning om hur det yttrar sig. Hon är i alla fall klassad som 50% icke arbetsför på hela arbetsmarknaden för resten av sitt liv.

Du VET att det ENBART är miljömässiga orsaker. Att det omöjligen kan finnas flera orsaker som bidrar.

Jag säger inte att jag vet men alla utom jag räknar bort de externa faktorerna. Det stör mig. Jag ska liksom till vilket pris som helst packas in i en mall som andra har bestämt att jag ska in i.

 

[MiaMia]

Det känns mest som om jag är utsatt för gaslighting just nu och jag har börjat utveckla en paranoia.

Menar du här eller hos psykologen?
Folk ger sin bild av hur de uppfattar saker i syfte att ge bredare perspektiv.
Det är ganska långt ifrån att medvetet undergräva någons tillit till sina egna upplevelser.

Men om du har svårt att se skillnaden på det förstår jag att diskussionerna om hur du fungerar och vad omvärlden upplever av hur du interagerar blir skrämmande.
Då blir ju andras bilder automatiskt ifrågasättande av din egen. Du kan inte se att båda perspektiven kan vara lika relevanta och välgrundade?

 

[Kilauea]

I hela mitt liv har jag undrat om det står Idiot i pannan på mig. Skulle jag ha en diagnos så ger det folk en ännu större anledning att inte lyssna på mina åsikter, att köra över mig, att bete sig respektlöst, för allt jag gör eller säger har ju då bara med diagnosen att göra. Det blir då så lätt att avfärda mig som person. Jag som person har för övrigt aldrig varit viktig för någon. Allt har hela tiden handlat om vad jag gör. Det är min prestation som varit viktig. Jag ser bara hur jag kommer att råka illa ut med en diagnos. Jag kommer vara lika jämbördig med människor i min omgivning som unga kvinnor är jämbördiga med äldre män, d.v.s. inte alls. Andra kommer att tala om för mig vad som är bäst för mig och de kommer helt att skita i vad jag tycker.

Jag har f.ö. även läst om asperger. Och mitt ena syskon har atypisk autism, men jag har ingen aning om hur det yttrar sig. Hon är i alla fall klassad som 50% icke arbetsför på hela arbetsmarknaden för resten av sitt liv.


Jag säger inte att jag vet men alla utom jag räknar bort de externa faktorerna. Det stör mig. Jag ska liksom till vilket pris som helst packas in i en mall som andra har bestämt att jag ska in i.

Varför skulle folk veta om ifall du får en diagnos? Det är inget du behöver presentera dig med. Du är ju fortfarande Magiana, du är ju inte en diagnos även om du skulle ha en.

 

[Raderad medlem 120709]

Alltså jag ger upp, det här blir mitt sista inlägg i tråden för jag mår helt ärligt dåligt av dina förutfattade meningar om hur livet ter sig med AST.

Jag fick diagnos när jag var 14 (blir 30 i år) och har aldrig upplevt något av det du befarar. Man måste inte berätta för någon att man har en diagnos, det har jag redan sagt tidigare i tråden. Vill folk bete sig respektlöst så kommer de att göra det, oavsett om du har diagnos eller inte, jag tycker du borde insett det redan eftersom det redan har gått dåligt för dig i livet på olika vis.

Men vill du måla fan på väggen så finns det inget jag kan säga eller göra för att förändra det. Jag vill bara poängtera att jag har haft diagnos länge och inte upplevt något av det du säger dig vara rädd för.

För övrigt heter det inte att man har autism, det heter att man är autistisk. "Person-first language" är något de flesta autistiska starkt vänder sig emot.
Dessutom finns det saker i livet som är viktigare än att kunna jobba tills man stupar. Det har ju uppenbarligen inte fungerat så bra för dig hittills, eftersom du är där du är nu. Att ha all fokus på att ens värde ligger i det man presterar... tja, kör du vidare på det spåret som du gjort hittills så kommer du att fortsätta gå in i väggen tills det inte finns en spillra kvar.

 

[Raderad medlem 6459]

Skulle jag ha en diagnos så ger det folk en ännu större anledning att inte lyssna på mina åsikter, att köra över mig, att bete sig respektlöst, för allt jag gör eller säger har ju då bara med diagnosen att göra. Det blir då så lätt att avfärda mig som person.

Men Magiana, det kommer inte stå i pannan på dig att du har en diagnos om du har en diagnos. Du är du, med diagnos eller utan. Du väljer vem som ska veta något om dig och du väljer - faktiskt - hur du ska låta eventuell diagnos styra och påverka ditt liv.

Du vägrar lyssna på någon annannär det gäller att se den här eventuella diagnosen som en dödsdom och det gör dig ingenting gott.

 

[Magiana]

Menar du här eller hos psykologen?
Folk ger sin bild av hur de uppfattar saker i syfte att ge bredare perspektiv.
Det är ganska långt ifrån att medvetet undergräva någons tillit till sina egna upplevelser.

Men om du har svårt att se skillnaden på det förstår jag att diskussionerna om hur du fungerar och vad omvärlden upplever av hur du interagerar blir skrämmande.
Då blir ju andras bilder automatiskt ifrågasättande av din egen. Du kan inte se att båda perspektiven kan vara lika relevanta och välgrundade?

Rent generellt faktiskt, både hos psykologen och här. Andras perspektiv är fel för det beskriver inte alls hur jag fungerar. Ingen vet ju faktiskt utan alla spekulerar som om de sitter med sanningen. Jag har börjat ifrågasätta min identitet, mina åsikter, min vilja o.s.v. och jag mår inte alls bra av det. Jag anses ju t.ex. vara rigid för att jag har en åsikt om hur jag vill bo och inte kan tänka mig ett boende där jag vantrivs. Rigid = fel.

Jag skulle nog helst av allt vilja isolera mig. Jag är liksom bara ett stort fel oavsett vad jag säger. Allt vänds emot mig.

Varför skulle folk veta om ifall du får en diagnos? Det är inget du behöver presentera dig med. Du är ju fortfarande Magiana, du är ju inte en diagnos även om du skulle ha en.

Nej, men en diagnos blir väl som en självuppfyllande profetia. Jag kommer inte agera som mig själv längre. Jag kommer att ifrågasätta "vad är diagnos" och vad är "jag" i allt jag gör eller tänker. Just nu känns det som om det inte spelar någon roll vad jag gör, oavsett om jag säger ifrån att bli överkörd eller tillåter mig att bli överkörd av någon, så är det fel.

Dessutom finns det saker i livet som är viktigare än att kunna jobba tills man stupar. Det har ju uppenbarligen inte fungerat så bra för dig hittills, eftersom du är där du är nu. Att ha all fokus på att ens värde ligger i det man presterar... tja, kör du vidare på det spåret som du gjort hittills så kommer du att fortsätta gå in i väggen tills det inte finns en spillra kvar.

Det vet jag väl. Men det är fan min omgivning som pressar. Inte jag. Alla ska jobba heltid. Punkt.

Att jag är där jag är beror för det första på det obefintliga sociala stödet jag har irl. Det andra är att jag har svårt att prioritera. That´s it.

Men Magiana, det kommer inte stå i pannan på dig att du har en diagnos om du har en diagnos. Du är du, med diagnos eller utan. Du väljer vem som ska veta något om dig och du väljer - faktiskt - hur du ska låta eventuell diagnos styra och påverka ditt liv.

Du vägrar lyssna på någon annan när det gäller att se den här eventuella diagnosen som en dödsdom och det gör dig ingenting gott.

Min morsa har alltid behandlat mig som omyndig. Hon kommer att göra det i ännu större utsträckning om hon får veta. I dagsläget har jag stängt ute henne ur mitt liv.

Hon är nog inte den enda som kan tänka sig att behandla mig som om jag vore omyndig.