Jamen exakt. Problemet är ju att Socialdemokraterna i Sverige haft en historiskt stark ställning som det största och enda statsbärande partiet. Det finns inget annat land utom Norge möjligen där S har haft en lika stark ställning. Så alliansen bildades som en möjlighet att på allvar hota S, och de gjorde de ju med framgång under Reinfeldts tid. Han förmådde hålla ihop gänget - vara en tydlig ledare utan övertoner - , men Kristersson är ju verkligen inte rätt person för det uppdraget. Det har visat sig med all önskvärd tydlighet den senaste tiden, han ångar ju på som en sämre svettig mobiltelefonförsäljare där han ska köra ända in i sitt kakel. (priset måste ju ha tagits när han publicerar JAKTbilder på sociala medier dagen innan han kastar in handduken för regeringsbildningen, va fasicken sliter han inte hårdare än så för att få till en regering typ?)Jag som Alliansröstare (inte moderat denna gång dock, jag har inte förlåtit dem för Anna Kinberg-Batra) tycker att det finns en poäng med det @Kattennizze skriver.
Jag tycker att de skulle lämnat det här skitläget till Löfven att reda ut och kommit ännu starkare om fyra år när den regeringen haft en tuff mandatperiod.
Man kan ju tänka att jag som vänster enbart är glad för detta, men det är jag inte, eftersom SD kommer att öka om inte det finns bra och dugliga och kompetenta politiker som faktiskt kan bedriva någon slags opposition mot socialdemokratin. Jag är på riktigt bekymrad. Om politiken faktiskt kunde börja handla om vilka värderingar och ideologier som faktiskt styr partierna skulle ju SD:s stöd minska. Samtidigt om de borgerliga kunde enas om någon slags linje och förhålla sig till den, så skulle ju också SD:s mandat minska. Om jag hade varit Kristersson hade jag skitit i de här 4 åren (spela roll S kommer ju ändå genomföra borgarnas politik i princip) och jobba som fasen för att valet 2022 skulle bli alliansens stora återkomst.