Dömd pga yrke?

[Krystalline]

Jag har ett jobb, men det är inte en anställning, alltså får jag heller ingen lön. Jag jobbar inte heller så många dagar/vecka, och tycker det är fett jobbigt att få frågor om det. Även när jag jobbar får jag frågor av kunder och andra om vad jag gör de dagar jag inte jobbar där. Brukar svara att jag är hemma med min bebis, vilket iofs är sant, men inte hela sanningen.

Någon gång har jag sagt som det är, när det har grävts ordentligt, och då blir man som i ett trollslag Ingen Alls. Konversationen dör ut och sen ser de på mig som om jag är dum eller mindre värd.
Innan den frågan kanske de frågar mig om jag kan hjälpa till att passa in ett kandar eller ta hand om en sårskada de hittat på nån häst.
När de känner till min situation går det oftast över till typ "Tycker du att hästar är gulliga då?".

Det gör mig ledsen. Önskar att mitt jobb kunde vara värt något också. Jag kanske inte tjänar några pengar på det, och lär inte göra karriär, men för mig är det oerhört värdefullt och något jag är stolt över.

 

[BernT]

Det tror jag inte. Utan mer om idén att eftersom personen är PA så är hen inte ambitiös etc. Dvs att man lägger in väldigt mycket i vad personen valt för yrke. Att det inte är fint nog, inte intellektuellt eller karriärigt nog. Eller liknande.

Dvs inte att så mycket att man väljer bort någon pga som varför man gör det.

Fast nä så var det väl inte. Utan mer att han verkade nöjd med sin tillvaro och inte strävade efter ”mer”? Eller @Zinfernia

Så tolkade iaf jag det. Och jag hade inte heller trivts med någon som är liksom nöjd med att bo i typ biskop. Jag ska ha en egenritad (nåja med arkitekthjälp) villa vid havet inom fem år, jag hade inte passat med killen i biskop, för vi hade velat ha så olika saker i livet. Sen skulle jag ALDRIG se ner på någon som vill annat än jag i livet, alla vill vi olika saker och det är fint.

 

[mandalaki]

Fast nä så var det väl inte. Utan mer att han verkade nöjd med sin tillvaro och inte strävade efter ”mer”? Eller @Zinfernia

Så tolkade iaf jag det. Och jag hade inte heller trivts med någon som är liksom nöjd med att bo i typ biskop. Jag ska ha en egenritad (nåja med arkitekthjälp) villa vid havet inom fem år, jag hade inte passat med killen i biskop, för vi hade velat ha så olika saker i livet. Sen skulle jag ALDRIG se ner på någon som vill annat än jag i livet, alla vill vi olika saker och det är fint.

Jag har en kollega som bor i Biskop. Och han har inte mindre ambitioner i livet än de av våra kollegor som bor på gräddhyllan på Eriksberg. Han är heller inte mindre välbetald. Det är helt sjukt att tro att man vill ”mindre” i livet för att man inte har en flådig adress. Så otroligt ytligt att lägga vikt vid sånt.

 

[Red_Chili]

Jag blir absolut dömd pga mitt yrkesval ibland, eller åtminstone får frågor/kommentarer som tyder på att de tar för givet att jag ogillar mitt jobb (och det är när jag förklarar att jag trivs som det ibland blir konstiga reaktioner hos folk).

Men, det hade utan tvekan kunnat vara värre. En i min bekantskapskrets har en mor som ljuger om hens yrke m.m. för släktingar, just för att det inte anses "fint nog" och hen kan nu inte ha riktig kontakt med de släktingarna för att inte "förstöra allt" för dem. Det känns helt bedrövligt när jag ens försöker föreställa mig hur det är att ha det så.

 

[Enya]

Jag upplever att jag blir lite dömd ibland. lokalvårdare verkar vara ett sådant där yrke som folk tror att man har som fas i väntan på ett "riktigt jobb" (vad det nu är?) men i verkligheten är det ett av få yrken som funkar för mig som ensamstående och mina hundar, och det är det Absolut viktigaste för mig.
Att jag sedan har sköna arbetstider, slipper sitta stilla och kan lyssna på ljudböcker under tiden är inte fel heller.

Det som dock stör mig ännu mer än andra personers domar är mitt eget sätt att be om ursäkt. "Jag jobbar på hotell, men Bara som städerska." hinner ofta ur munnen innan jag ens kommer på tanken att hindra mig själv, och jag blir lika glad varje gång någon fräser tillbaka; "Vadå BARA?!"

Jag hade mitt städjobb i väntan på något annat! Min mormor var lokalvårdare, min mamma var det och jag vet att jag som barn sa "aldrig lokalvårdare". Det blev så ändå eftersom ett jobb är ett jobb och det gav mig möjlighet att plugga samtidigt och slutligen pga det så kunde jag plugga till det jag har nu. Inte alls fy skam i sig att vara lokalvårdare, men för min egen del var det aldrig ett jobb jag vill ha hela livet eftersom det inte var utvecklande nog för min hjärna. Ibland kan jag sakna det nu. På riktigt.

Men jag har aldrig sett ner på lokalvårdare, för mig är det inget "bara" jobb, för jag vet vilket hårt slit det är och hur lite man märks så länge det är bra, men när något inte är bra så.... Dock skulle jag inte må bra av att gå tillbaka till det, inte egentligen.

KL

Försöker att inte döma pga någons jobb, men tror att man kan göra det ibland. Jag väljer inte bort någon pga jobbet egentligen, men jag nog tänka att ett jobb speglar hur någon är som person och vissa jobb kräver vissa personlighetstyper. Man passar inte ihop med alla personlighetstyper så om någon jobbar inom modebranschen, på bank, mäklare och liknande så skulle jag kanske hellre tacka nej till en dejt än tacka ja. Tror inte vi skulle ha så mycket gemensamt. Men är det verkligen att döma någon?

Men vården, McDonalds, butiksjobb, chaufför, järnvägen, kontorsarbete osv det skulle inte få mig att fundera något vidare. Om en person jobbar på ett visst ställe skulle jag dock definitivt tacka nej till en dejt, jag känner att vi skulle dels inte passa ihop och dels skulle det vara "för nära" vad jag umgås med inom familjen.

 

[Petruska]

Det tror jag inte. Utan mer om idén att eftersom personen är PA så är hen inte ambitiös etc. Dvs att man lägger in väldigt mycket i vad personen valt för yrke. Att det inte är fint nog, inte intellektuellt eller karriärigt nog. Eller liknande.

Dvs inte att så mycket att man väljer bort någon pga som varför man gör det.

Jag är med på vad du menar.

Lite är det kanske ett par olika spår? Dels att en del personer lägger in mycket i andra personers yrke, dels vad man lägger in?

Själv lägger jag nog inte in något alls i just PA. Alltså kan personen vara vem som helst, allt från hopplös till underbar.

 

[escodobe]

Jag har en kollega som bor i Biskop. Och han har inte mindre ambitioner i livet än de av våra kollegor som bor på gräddhyllan på Eriksberg. Han är heller inte mindre välbetald. Det är helt sjukt att tro att man vill ”mindre” i livet för att man inte har en flådig adress. Så otroligt ytligt att lägga vikt vid sånt.

Tvärtom till och med kanske?
Jag hade tvingats göra betydligt mindre i livet om jag skulle bo på gräddhyllan istället för förorten..

 

[Freazer]

Jag jobbar som konsult och egenföretagare i ett mansdominerat område och blir ofta dömd av gubbiga mansgrisar med lilla gumman attityd. Många män tror alltid att de vet bättre. Dömmer inte andras yrken men är förundrad över vilka yrken vissa väljer att ha.

 

[gul_zebra]

Jag har ju inte ens ett yrke, och blir absolut dömd för det. Förtidspensionär och jobbar i daglig verksamhet, det är mycket klappa på huvudet och sakta backa undan på det. Brukar inte vilja ta upp det så fort men jobbfrågan är tamefan ofelbart alltid bland det första folk vill veta om en så det finns inte en chans att visa vem jag är innan det.

De som fortsätter prata med mig brukar märka att jag inte är helt bakom flötet iaf, men de är ju inte jättemånga om vi säger så - och antalet som är intresserade av att dejta är, ptja, försumbart.

 

[Sel]

Jag hade mitt städjobb i väntan på något annat! Min mormor var lokalvårdare, min mamma var det och jag vet att jag som barn sa "aldrig lokalvårdare". Det blev så ändå eftersom ett jobb är ett jobb och det gav mig möjlighet att plugga samtidigt och slutligen pga det så kunde jag plugga till det jag har nu. Inte alls fy skam i sig att vara lokalvårdare, men för min egen del var det aldrig ett jobb jag vill ha hela livet eftersom det inte var utvecklande nog för min hjärna. Ibland kan jag sakna det nu. På riktigt.

Men jag har aldrig sett ner på lokalvårdare, för mig är det inget "bara" jobb, för jag vet vilket hårt slit det är och hur lite man märks så länge det är bra, men när något inte är bra så.... Dock skulle jag inte må bra av att gå tillbaka till det, inte egentligen.

KL

Försöker att inte döma pga någons jobb, men tror att man kan göra det ibland. Jag väljer inte bort någon pga jobbet egentligen, men jag nog tänka att ett jobb speglar hur någon är som person och vissa jobb kräver vissa personlighetstyper. Man passar inte ihop med alla personlighetstyper så om någon jobbar inom modebranschen, på bank, mäklare och liknande så skulle jag kanske hellre tacka nej till en dejt än tacka ja. Tror inte vi skulle ha så mycket gemensamt. Men är det verkligen att döma någon?

Men vården, McDonalds, butiksjobb, chaufför, järnvägen, kontorsarbete osv det skulle inte få mig att fundera något vidare. Om en person jobbar på ett visst ställe skulle jag dock definitivt tacka nej till en dejt, jag känner att vi skulle dels inte passa ihop och dels skulle det vara "för nära" vad jag umgås med inom familjen.

Jag menar givetvis inte att det inte Kan vara ett övergångsjobb, det är det ju för jättemånga! Särskilt unga människor har det som förstajobb sas, för att klara sig genom studierna till exempel som du tog upp men det betyder ju inte att det kan vara mer än så för andra.
Jag tänker i och för sig inte särskilt mycket på vadjag vill göra i framtiden, men eftersom jag är ensamstående med hund får jag ta det jag kan som passar i de timmar jag är villig att lämna dem ensamma, och lokalvård passar så himla bra!

Och det är som du säger - när lokalvården funkar märks den inte. Men hujedamig om den Inte gör det!
Minimalt med kundkontakt, man sköter sig själv, det är skitstressigt ibland (vilket jag gillar) och passen är korta men jag kan istället jobba sju dagar i veckan om det behövs!

 

[Sel]

Vill själv gärna tro att jag inte dömer någon på grund av yrke, men det gör jag säkert någonstans.

 

[Enya]

Jag menar givetvis inte att det inte Kan vara ett övergångsjobb, det är det ju för jättemånga! Särskilt unga människor har det som förstajobb sas, för att klara sig genom studierna till exempel som du tog upp men det betyder ju inte att det kan vara mer än så för andra.
Jag tänker i och för sig inte särskilt mycket på vadjag vill göra i framtiden, men eftersom jag är ensamstående med hund får jag ta det jag kan som passar i de timmar jag är villig att lämna dem ensamma, och lokalvård passar så himla bra!

Och det är som du säger - när lokalvården funkar märks den inte. Men hujedamig om den Inte gör det!
Minimalt med kundkontakt, man sköter sig själv, det är skitstressigt ibland (vilket jag gillar) och passen är korta men jag kan istället jobba sju dagar i veckan om det behövs!

Jo, du har helt rätt i att det kan vara ett övergångsjobb, men inte behöver vara det, jag kände mig bara lite träffad där

Jag jobbade ju på skola, dagis och fritids och där var det omöjligt att göra som alla ville även om jag följde överenskommelsen som vi hade, folk lärde sig aldrig när vi skulle damma och när vi inte skulle och de var snabba med att rynka på näsan tills man försynt fick påpeka att kolla schemat....

 

[tuaphua]

Jag är uppfostrad med att alla är lika värda. Både min familj och sen jag själv har en väldigt blandad vänskapskrets. Fokus är på att folk är sköna, roliga, intelligenta etc inte vad de jobbar med.
Sen tycker jag det är kul med folk som brinner för något,är bra på ngt etc. Om det är deras yrke eller hobby etc är skitsamma. Det är intressant med folks intressen.

Jag har dejtat it-snubbar, säljare, pr-snubbar, musiker, modeller, idrottare, dj, bartender, elektriker, kiropraktor etc. Skiter fullständigt i deras jobb.

Jag var långtidssjukskriven som ung. Då upplevde jag ibland att folk dömde mig. Jag mörkade hur kasst jag mådde för de flesta. Så en del trodde jag bara körde "pappa betalar" och latade mig. Då fick jag ju en trams-stämpel av vissa.

Som tränare upplever jag att icke hästfolk får svårt att placera en. De vet inte hur dagarna ser ut, arbetstider, vad man tjänar, hur man mäter framgång etc.
Som säljare av hästprylar så blir det mer likt icke-häst-kontorsjobb etc och allt är mer mätbart och enklare att greppa.
Men jag kan inte minnas att jag nedvärderats för mitt jobb. Tvärtom brukar folk, som inte är hästfolk, bli nyfikna iom att det är lite annorlunda.
Och hästfolk kan stämpla en som en tillgång. Vissa tycker man ska råda dem och så att säga jobba gratis på fritiden. Många fattar inte att deras hobby är mitt yrke.

 

[Aliide]

Jag tycker alla jobb är precis lika bra, sysselsättning är viktigt både för samhället och individen. Sen har vissa människor sitt ”drömjobb”, vad det än må vara, sen är det vi andra som jobbar för rik fritid

Inom mitt jobb som hundförare i bevakningsbranschen blir jag ofta dömd, speciellt av män. Men där blir det mer en känsla av lilla-gumman. ”Men oj! Jobbar du natt i förorten? Känner du dig inte rädd? Men vaddå, går du ensam i mörkret? Är du inte mörkrädd?” Hade jag varit mörkrädd så hade jag knappast jobbat 12 timmar med att gå runt i källare, förråd, mörka gränder och allmänt konstiga platser. Dessutom har jag tidigare dejtat män som per automatik blivit svartsjuka pga mitt mansdominerande yrke. Tanken på att man då har så många vältränade, tatuerade och heta män i sin direkta närhet

Sen finns det fortfarande en liten ångest kring att jag faktiskt borde pluggat. Använt mig av alla fina betyg och gjort något annat, kanske mer ”stimulerande”, samhällsnyttigt eller intressant. Men eftersom jag fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor får det vara tills vidare.

Mitt jobb ger mig härliga kollegor, mycket ledig tid, bra lön och mina hundar är med på jobbet. Det finns mycket fördelar kring bevakningsbranschen!

 

[mysboll]

Jag jobbar på donken så ja..

 

[westernsuzie]

Jag tycker det är jätteintressant att höra om vad folk jobbar med! Jag tycker yrkesvalet kan säga en del om personen, men jag inser att en del av det är mina fördomar och förutfattade meningar, så jag försöker ha ett öppet sinne så att säga (lyckas dock inte alltid, vilket ni kommer bli varse om ifall ni läser resten av inlägget )

Jag tycker tvärtom att det kan vara rätt fascinerande och nyttigt att bli dömd för sitt yrkesval. Då snackar jag inte om mossiga gubbar som diskriminerar en på jobbet utan om vilka olika världar man kommer ifrån och hur otroligt olika synsätt man kan ha. Jag fick t.ex. en gång frågan om hur det kändes att jobba med något som inte betyder något för mänskligheten. Vilken jäkla näsbränna! Jag hade lite svårt att smälta det faktiskt. Jag hade liksom gått runt och inbillat mig att jag gör något Viktigt om dagarna. (jobbar som projektledare inom trafikplanering) Frågeställaren var musiker och om jag ska vara ärlig hade jag nästan, om jag velat vara riktigt otrevlig, kunnat fråga honom nästan samma sak fast ändå inte, för jag gillar ju musik och tror att det är en sån där viktig sak som går över kultur- och nationsgränser och binder samman folk, får folk att må bra, och så vidare. Samtidigt är jag glad över frågan eftersom det fick mig att fundera lite över folk inom vitt skilda branscher som verkligen brinner för sina jobb och stoltheten många känner för sitt arbete. Jag blev ännu en gång påmind om att det liksom inte bara är jag och mina kollegor som gör det, så klart. Verkligen nyttigt, för om man bara umgås med folk som är lika en själv kan man ju börja inbilla sig att hela världen ser ut så.

Samtidigt som det finns folk som hatar sina jobb också och som resonerar på helt annat sätt. Också rätt fascinerande på sitt sätt.

En annan sak jag tycker är lite intressant är folk som skriver i den här tråden att de inte dömer och sedan friskt dömer folk som valt välbetalda jobb/högstatusjobb (vad det nu är).

 

[Araminta]

Jag har helt slutat fråga efter folks arbeten (och deras ålder) just för att frågan ofta säger rätt lite om personen i fråga. Fritidsintressen är ofta mycket mer intressant än det personen råkar tjäna pengar på. Eller som för någon helg sedan då jag förde ihop två kompisar. Vi pratar annat och flera timmar senare när kompis A gått hem så frågar B vad A jobbar med. Jag svarar och B reflekterar "åh, det skulle man inte kunna tro". Nä. Hur ofta uppfyller människor sterotyperna av sina yrkestitlar? Väldigt sällan.

Själv har jag ett "intressant" yrke och jag får i stort sett bara positiv respons (när jag väl förklarat vad en logoped gör). Jag är också väldigt glad i mitt jobb och sprider gärna kunskap vidare. Men! Jag undviker ändå ämnet med nya bekantskaper för jag tycker sällan att samtalet blir bra. Det blir ensidigt och jag har med nya bekantskaper svårt att avgöra om frågorna grundar sig i genuint intresse eller är en del av småprats-checklistan (ålder, yrke, hemort) som många verkar dra igenom bara för att. Det blir också fort tjatigt med kommentarer som "jaha, lär du barn säga R då?" eller "åh då kan du lära mig att prata utan dialekt!".

 

[_Taggis_]

Jag har en kollega som bor i Biskop. Och han har inte mindre ambitioner i livet än de av våra kollegor som bor på gräddhyllan på Eriksberg. Han är heller inte mindre välbetald. Det är helt sjukt att tro att man vill ”mindre” i livet för att man inte har en flådig adress. Så otroligt ytligt att lägga vikt vid sånt.

Fast jag tolkade @BernT på ett helt annat vis än du verkar ha gjort? Jag läser inlägget som att en inte passar ihop med nån som vill nåt helt annat, inte att det har nån betydelse med stadsdel utan mer principen... Tex att en inte heller kanske vill dela liv med en som vill ha 5 barn om en inte vill ha barn själv.

 

[_Taggis_]

Försöker att inte döma pga någons jobb, men tror att man kan göra det ibland. Jag väljer inte bort någon pga jobbet egentligen, men jag nog tänka att ett jobb speglar hur någon är som person och vissa jobb kräver vissa personlighetstyper. Man passar inte ihop med alla personlighetstyper så om någon jobbar inom modebranschen, på bank, mäklare och liknande så skulle jag kanske hellre tacka nej till en dejt än tacka ja. Tror inte vi skulle ha så mycket gemensamt. Men är det verkligen att döma någon?

Fast det är väl precis det som är att döma? En förutsätter att någon inte har perspnlighetsdrag en uppskattar pga sitt yrke, dvs en har redan satt upp en mall för hur tex en mäklare är som person och väljer bort hen utan att ta reda på hur just den mäklaren är som person? Om det inte är att döma så vad är då att döma?

 

[Nepenthe]

Tyckte att ämnet i Dejtingtråden var så intressant att jag kände för att starta en egen tråd i ämnet!

Dömer du, eller blir du dömd på grund utav ditt yrke?

Jag har en vän till mig som snudd på blir stressad över vad jag väljer att göra med mitt liv. Hon tjänar ungefär tre gånger mer än mig i månaden, eller ja, nu är det nog snudd på fyra då jag bara får ut ungefär 50% av CSN just nu, och det stör henne så otroligt. Hon förstår inte varför jag utbildar mig, varför jag arbetar på studentkår eller något annat jag gör med mitt liv då jag "kan tjäna så mycket mer pengar någon annan stans". Jag blir nästan mer stressad över hennes stress än min egen, haha!
Jag trivs bra med mitt "yrkesval", de två åren som heltidare på studentkår har gjort att jag fått gå på riksdagens öppnande, skakat tass med talmannen, träffat världsledande forskare, deltagit på konferenser runt omkring i Sverige och utomlands, fått lära känna vänner för livet. Och deltagit på nästan alla festivaler och event som min vän. Nu tjänar jag väldigt dåligt och bor hemma hos min mor, men jag får läsa min drömutbildning.
Fine, jag kanske borde "kommit längre" med mina 27 år, men jäklar vad roligt jag haft och planerar att ha!

Du gör helt rätt! Viktigast är att trivas och göra det man vill.
Jag har ett välbetalt jobb och det har varit viktigt för mig pga min fritid.. så det är bara därför. Känner dock att det tar enormt mycket energi att jobba med nått jag inte alls brinner för och där jag inte trivs, tyvärr.