Sv: Dobermann eller ytterligare en hundrasväljartråd?
Dock kan jag väl säga att själv skulle jag nog inte köpa en svenskuppfödd dobbis,utan skulle chansa på en import,men som tidigare sagt jag kan linjerna och vet vad jag ska leta efter.
Det är en person som du som ts skall ta kontakt med innan köp och inte lyssna på alla andra förståsigpåare.
Lite OT
Jag älskar rasen och drömmer om att en dag ha en dobermann. Nu har inte min livssituation tillåtit det och jag har istället haft drömmar om en schnauzer.
Precis som ts så fungerar jag alltid bäst med lite nerviga hästar. Det är som om hästen och jag skapar ett band av förståelse, tillit och tydlig kommunikation. Ju mer trygghet hästen behöver, desto mer samlar jag mig och blir precis så där lugn som krävs.
Jag har gjort samma reflektion som ts - en dobermann skulle passa mig utifrån hundens temperament. Jag tycker om självständigheten, känsligheten och utmaningen i att jobba med hundens integritet och samtidigt visa lojalitet. Jag kanske har fel, men jag har fått för mig att jag skulle passa med dobermann då den på många vis verkar vara hundarnas fullblod. Det jag ryggar för är dock jaktlusten. Det känns jobbigt...
Nu skall jag inte pracka på ts en annan ras, för jag tycker du skall satsa på din favoritras om det är det du vill. Att ta hjälp är a och o, så använd tiden väl till research.
Jag har gjort samma sak med min nuvarande ras. Efter rottweilern insåg jag att dobermann inte var något alternativ. Istället fastnade jag för schnauzern tack vare att jag träffade Granas tik.
Schnauzern uppfattar jag inte som nervig så som jag ibland ser dobermannen, men det är en signalkänslig hund som också har stark integritet.
Efter år av intresse för rasen (faktiskt sju år!), googlande och frågande och nyfikenhet så skaffade jag till sist min schnauzer. Det blev hur bra som helst, till en del tur, till en del skicklighet, tror jag.
Så, TS - följ ditt hjärta. Klart du skall ha en dobermann! Kanske tar jag råd av dig i framtiden! En dag vill jag också ha en...
PS. Min pappa hade dobermann och hunden var gammal när jag föddes, men ingen talar så väl om rasen som min pappa. Hunden blev 14 år och min pappa säger att han kan aldrig få en hund som den igen. Pappa fick hunden av farmor när han fyllt 14 - en helt värdelös start, men det fungerade.
Pappa har alltid sagt att en dobermann är en enmanshund. Hans hund gillade absolut min mamma och mig som liten, men det var pappa och han. Alltid pappa och hunden som ett team.
När jag växte upp så skaffade mins föräldrar en rottweiler och hon var en härlig hund på många vis, men pappa sade alltid att hon var mer lojal med maten än med familjen.
(vilket förmodligen var sant)
Hans syn på sin dobermann var säkert färgad av att han fick hunden mitt under brinnande tonårstid osv, så jag kan ta hans "sanningar" med en nypa salt, men även mamma säger samma sak. Hunden valde alltid pappa främst, alltid.
De var som Emil och Alfred. "Du och jag Emil, du och jag Alfred" i Emil i Lönneberga