I många år hade jag en väldig massa krav på mig från min familj. En del helt knäppa. Och då inte någon outtalad känsla av att folk är missnöjda, utan helt klara befallningar om vad jag ska och inte ska göra.
Ganska konstigt egentligen, som barn kände jag inte att de hade några krav på mig, det fick nu gå som det gick med betyg och skolarbete, och eftersom jag klarade mig ganska bra, så var det knappt någon som ens kommenterade det. Att jag inte hade några vänner var det ingen som reflekterade över, eller att jag gick omkring klädd som en trashank.
Men då jag var på väg att bli vuxen, och hade blivit vuxen, blev min familj som förbytt. Jag fick inte köra bil (för farligt), de tyckte att de skulle välja pojkvän åt mig (jag hade tydligen dålig smak och förstod inte det här med samhälsklasser), var jag skulle studera var tydligen uttänkt, utan att jag var tillfrågad, osv.
Då jag gjorde tvärtemot allt och flyttade, jobbade jämnte studierna, träffade en pojkvän, osv, har de haft otroligt svårt att bara vara glada för att jag lever mitt liv, utan åsikterna har fortsatt hagla in. Allt från mina barns namn till var jag jobbar. Att säga emot det här människorna fungerar inte, de blir galna. Bäst att humma lite och fortsätta köra sitt eget race.
Nu närmar jag mig sakta men säkert 50
och de flesta har faktiskt lugnat ner sig rejält de senaste åren. Men jag jan ju bara anta att de fortfarande tycker att jag borde ha gjort andra val gällande det mesta.
Visst händer det att jag ibland funderar om livet varit lättare om jag hade gått med strömmen och levt som det var tänkt. Men jag tror egentligen inte det. Trots att en massa saker varit för jäkliga, så är jag helt säker på att hur jag än levt så hade jag råkat ut för elände av ett eller annat slag vid diverse tidpunkter i livet.
Dock är det inte endast privat finansierat av Duke of Derbyshire utan de har en fond plus diverse kommersiella aktiviteter knutna till dig tex hotell, museum, inträde till trädgård osv
