Sv: Det hemska med att skaffa barn?
Jag trodde i min enfald att det bara var så unga mammor som jag som fick höra sådana dumheter, inte sådana som skaffar barn i "normal" ålder.
Jag blev gravid som sjuttonåring, fick barn fem dagar innan jag fyllde arton och det var exakt det jag ville.
Alla sa till mej att jag inte visste vad jag gav mej in på, att jag aldrig skulle klara av det, att det skulle gå åt helvete alltihop
Visst ändrar det livet att få barn, det är ju en omställning som är svår att inse vidden av innan man är där precis som det är svårt att inse vad det innebär att ha häst innan man är hästägare.
Jag valde att lägga hästeriet åt sidan när mina barn var små. Jag var så enormt uppslukad av att jag kunde producera något så underbart
att jag kunde föda barnet med min kropp och att den enda de egentligen behövde var mej och den andra människan jag älskade mest.
Jag gick på gymnasiet när jag väntade min son och alla sa att jag skulle ju inte få någon utbildning och att jag skulle ha en framtid som socialbidragstagare... När jag sa att mitt barn har en pappa och han ska vara hemma med honom medans jag går klart skolan så fick jag istället veta att jag var en usel mamma som skulle lämna och svika mitt barn
Sonen föddes i maj, jag fick dispens den sista månaden av terminen och sedan började jag skolan igen i augusti. Då var sonen med tills han var fem månader och pappan började vara hemma med honom. Jag hade en pump hos skolsköterskan så jag gick och pumpade på lunchen och pappan värmde enkelt mjölken nästa dag.
Folk tyckte att jag var hemsk som lämnade bort mitt barn och de tyckte att pappan var så enormt duktig som tog hand om sitt barn
När jag tog studenten var sonen tretton månader och en stoltare studentfirare fick man nog leta efter
Det märkliga var att även med barn nr två fick jag höra så hemska saker att jag inte ens klarar av att skriva dem
De menade att vi borde leva livet istället för att skaffa en till. Då var sonen 18 månader och jag var gravid i tredje månaden. För mej var det ju att leva livet att få leva med dessa underbara barn och jag funderade mycket på hur dessa människor hade upplevt det att ha framförallt små barn.
Jag valde att avsluta förhållandet med barnens pappa efter sju år så lite fick ju olyckskorparna rätt. Vårt förhållande höll inte men det berodde inte på barnen utan på att vi utvecklades åt olika håll.
Jag tog upp hästeriet på allvar när barnen var sex och åtta år. Då kände jag att jag ville satsa på mej själv också. Visst saknade jag hästarna under åren men för mej var det så viktigt att få vara med barnen varje ledig stund att det var viktigare än hästarna.
Alla är ju olika och ska få vara olika.
Jag är glad över de val jag gjorde och skulle inte vilja göra något annorlunda om jag hade fått välja om.
Mina barn är idag arton och tjugo år och jag har njutit av dem varje ledig stund. De har blivit välartade, ordentliga, ansvarstagande unga vuxna trots att jag var ung, i mångas ögon alltför ung.
Visst har det varit tufft många gånger och sonen sov inte hela natten förren han var 16 månader medans dottern sov hela natten från att hon var tio dagar. Men, det underbara, roliga, häftiga och helt fantastiska jag har fått uppleva med mina barn och genom deras ögon har väl överskuggat allt som har varit jobbigt.
När jag blev mamma så blev jag också vuxen på alla sätt och vis men för mej var det inget negativt alls utan enbart positivt.
Jag var ung och inte låst i tankar att man skulle göra si eller så utan uppfostrade mina barn efter mina egna tankar och övertygelser och jag kan säga att resultatet blev fantastiskt bra
