Det här med egen säng

[ako]

By the way, när någon frågar oss om inte barnen borde sova själva brukar jag skratta och säga att jag inte är så bekymrad över det, för det är ändå så väldigt få (inga) som vill sova med sina päron när de börjar gymnasiet . Det växer liksom bort.
Vår äldsta samsov alltid tills han var 9 och kommer ibland fortfarande, nu 10,5, ”för att han vill ha goset” men han har glatt både åkt på läger utan förälder och sovit över hos kompisar sen han var typ 7-8, så det har liksom inte med otrygghet att göra utan mer med mys .

 

[Ja88]

By the way, när någon frågar oss om inte barnen borde sova själva brukar jag skratta och säga att jag inte är så bekymrad över det, för det är ändå så väldigt få (inga) som vill sova med sina päron när de börjar gymnasiet . Det växer liksom bort.
Vår äldsta samsov alltid tills han var 9 och kommer ibland fortfarande, nu 10,5, ”för att han vill ha goset” men han har glatt både åkt på läger utan förälder och sovit över hos kompisar sen han var typ 7-8, så det har liksom inte med otrygghet att göra utan mer med mys .

Ja det finns ju liksom ingen koppling mellan att erbjuda närhet och att barnet blir osjälvständigt och otryggt (snarare tvärtom skulle jag tro)... men den seglivade myten hänger i känns det som. Alltså att barn måste läras att bli självständiga och härdas på något sätt, att de minsann inte ska "skämmas bort" med närhet och vuxna som är för lyhörda för deras signaler. det är ganska cyniska tankebanor som framträder när man börjar dissekera alla påståenden om att barn måste läras ditt och datt (somna själva, sova i eget rum osv) så tidigt som möjligt.

 

[Linn-Nora]

Åh, jag känner igen mig så mycket!
Framförallt farmor pikar min man VARJE gång de pratar i telefon, skicka "sover hon i sin säng nu?". Har god lust att hiva dotterns säng så behöver de inte tjata mer!
För mig får lillan gärna sova i vår säng.
Det enda som är jobbigt är att hon inte vill sova ensam. Men jag tror det går över.
Usch vad grinig jag blev nu när jag läser om alla andra som också får gliringar av familj och släkt. Kommer explodera en dag. Känns verkligen mest som att de kritiserar vårt föräldraskap

 

[Honungshumlan]

Treåringen sover oftast i egen säng sedan i somras när lillasyster föddes. Han vaknar nästan varje natt och då går sambon till honom och de sover vidare där. Sambon hade kunnat gå tillbaka till vår säng, men han somnar oftast om före sonen.
Jag vill helst inte ha treåringen i vår säng för han kan sätta sig upp i sömnen och kasta sig åt sidan. Sparkas och lever rövare. Jag är rädd att han mosar bebisen.

 

[Lindon]

Vi har faktiskt klarat oss utan pikar angående samsovandet med barnet. Med hunden dock har man ju fått höra ett och annat... Sen finns det (främst äldre män) som antytt att jag daltar för mycket med min son. Som om han gör illa sig,då ska han inte få sitta i famnen och gråta. Eller att vi kramas och pussas mycket. Han är känslig och visar mycket känslor men hos vissa är det ju inte manligt nog. Det gör mig galen

 

[Ray]

Äldsta barnet började nattas i egen säng när hon var två men det var nog ingen stadig rutin förrän i sexårsåldern.
Sen den lille kom får vi inga nattliga besök heller. Och han är 1.5 och sover och nattas i dubbelsängen och alla sover just nu bra
Finns ingen plan för när han ska flytta ut...

 

[lilleknodd2]

Dottern har i princip sovit i egen säng sen hon föddes. Sen 1,5 år tillbaka sover hon även i eget rum.
Sambon har velat Samsova några gånger med henne i vår säng men det slutar nästan alltid med att han är den enda som sover.
Vi måste ligga bredvid vid nattning och när hon sen vaknar till på natten är det oftast jag som går in till henne. Kan ju gå tillbaka till vårat rum sen men ligger oftast kvar då jag antingen somnar eller inte orkar riskera att bli väckt igen.

Hon har väldigt svårt att komma till ro och somna själv, funkar i princip bara i sin egen vagn på förskolan.

Har aldrig fått höra något om att hon skulle daltas med osv. Hon har behovet av att ha någon nära för att komma till ro (och har alltid varit sån) och då får hon det. Jag skulle aldrig frånta henne en lugn stund innan hon somnar och byta det mot skrik och panik för att folk tycker hon ska kunna somna ensam. Det kommer en tid för det också.

 

[et_flickan]

Åh, jag känner igen mig så mycket!
Framförallt farmor pikar min man VARJE gång de pratar i telefon, skicka "sover hon i sin säng nu?". Har god lust att hiva dotterns säng så behöver de inte tjata mer!
För mig får lillan gärna sova i vår säng.
Det enda som är jobbigt är att hon inte vill sova ensam. Men jag tror det går över.
Usch vad grinig jag blev nu när jag läser om alla andra som också får gliringar av familj och släkt. Kommer explodera en dag. Känns verkligen mest som att de kritiserar vårt föräldraskap

Tack och lov kan våran dotter sova ensam men inte somna ensam. När hon väl somnat behövs det nog extremt mycket för att väcka henne.

Jag lider med dig. Svärmor har kritiserat oss sen vi blev föräldrar. Jag som dessutom åkte på en förlossningsdepression tog allt väldigt hårt. Senast var det att dottern blev sjuk för att vi har dålig hygienen hemma. Då fick jag sitta på händerna för att inte bli skicka ett argt sms.

 

[et_flickan]

Vi har faktiskt klarat oss utan pikar angående samsovandet med barnet. Med hunden dock har man ju fått höra ett och annat... Sen finns det (främst äldre män) som antytt att jag daltar för mycket med min son. Som om han gör illa sig,då ska han inte få sitta i famnen och gråta. Eller att vi kramas och pussas mycket. Han är känslig och visar mycket känslor men hos vissa är det ju inte manligt nog. Det gör mig galen

Men gud. Alla ska få visa känslor och bli tröstade där efter speciellt små barn. Ingen blir ju trygg att bli avvisad, speciellt inte om man gör sig illa

 

[TygerTyger]

(Jag har inga barn.) En bekant skrev vid något tillfälle på Facebook att hon samsov med sin son tills han var 16. Det hade jag trott vore outhärdligt, men tydligen inte för dem.

 

[SpanskaLoppan]

Först samsov vi med sonen i ett babynest tills han var 4 månader. Vi hade sen en bedside crib tills sonen var 6 månader och började dra sig upp i sittande och luta sig över kanterna på den. Då fick han flytta över i spjälsäng som ställdes precis brevid vår säng. Nattades i den direkt från början men lyftes över till oss om han vaknade på natten.
Tror han var 9-10 månader när vi började "räkna med" att han skulle sova i spjälsängen, dvs det hade blivit det mest vanliga.
Strax efter sin tvåårsdag fick han eget rum och en mysig växa säng, 90 cm bred vilket var bra då vi kunde ligga(hyfsat bekvämt)där med honom tills han somnat. Sydde en sovorm som täcker huvudänden+hälften av långsidorna så sängen inte känns stor när sonen ligger ensam.
Det blev mycket bra, alla hade då sovit halvbra i samma rum en längre period. Sonen störs lätt av ljud när han sover och både jag och pappan snarkar och pratar i sömnen. Nu kunde han sova ostört med dörren på glänt och vi kunde snarka på utan att behöva få sonen att somna om.

Nu fyller lille son snart 3 år och nattningen är 9 av 10 gånger en barnlek. Vi läser lite, har kramkalas och säger natti natti med massa pussar sen går den vuxne ut och sonen somnar själv. Vissa veckor kommer han över till oss på nätterna varje natt, andra veckor sover han sig genom natten eller somnar om själv.
Jag måste erkänna att jag nog är den som saknar samsovningen mest och att jag är rätt lycklig när jag får gosa ner näsan i hans nacke och somna med honom i famnen igen

 

[westernsuzie]

Jag lider med dig. Svärmor har kritiserat oss sen vi blev föräldrar. Jag som dessutom åkte på en förlossningsdepression tog allt väldigt hårt. Senast var det att dottern blev sjuk för att vi har dålig hygienen hemma. Då fick jag sitta på händerna för att inte bli skicka ett argt sms.

Men herregud! Jag som tycker att vi får lite märkliga kommentarer och råd ibland, men det är ingenting mot det där!

 

[westernsuzie]

Vi har faktiskt klarat oss utan pikar angående samsovandet med barnet. Med hunden dock har man ju fått höra ett och annat... Sen finns det (främst äldre män) som antytt att jag daltar för mycket med min son. Som om han gör illa sig,då ska han inte få sitta i famnen och gråta. Eller att vi kramas och pussas mycket. Han är känslig och visar mycket känslor men hos vissa är det ju inte manligt nog. Det gör mig galen

Folk alltså! Fick också någon liknande kommentar när vi fick sonen, att en pojke ska ha riktigt ”hård och tuff uppfostran” Jag kräktes lite inombords. Har fortfarande inte märkt någon större skillnad på att ha en son eller dotter, däremot har våra barn väldigt olika personligheter (som faktiskt är rätt tvärtom mot hur en tjej och kille ”ska” vara) och så blir de tyvärr ofta väldigt olika bemötta av omgivningen.

 

[Flixon]

Först samsov vi med sonen i ett babynest tills han var 4 månader. Vi hade sen en bedside crib tills sonen var 6 månader och började dra sig upp i sittande och luta sig över kanterna på den. Då fick han flytta över i spjälsäng som ställdes precis brevid vår säng. Nattades i den direkt från början men lyftes över till oss om han vaknade på natten.
Tror han var 9-10 månader när vi började "räkna med" att han skulle sova i spjälsängen, dvs det hade blivit det mest vanliga.
Strax efter sin tvåårsdag fick han eget rum och en mysig växa säng, 90 cm bred vilket var bra då vi kunde ligga(hyfsat bekvämt)där med honom tills han somnat. Sydde en sovorm som täcker huvudänden+hälften av långsidorna så sängen inte känns stor när sonen ligger ensam.
Det blev mycket bra, alla hade då sovit halvbra i samma rum en längre period. Sonen störs lätt av ljud när han sover och både jag och pappan snarkar och pratar i sömnen. Nu kunde han sova ostört med dörren på glänt och vi kunde snarka på utan att behöva få sonen att somna om.

Nu fyller lille son snart 3 år och nattningen är 9 av 10 gånger en barnlek. Vi läser lite, har kramkalas och säger natti natti med massa pussar sen går den vuxne ut och sonen somnar själv. Vissa veckor kommer han över till oss på nätterna varje natt, andra veckor sover han sig genom natten eller somnar om själv.
Jag måste erkänna att jag nog är den som saknar samsovningen mest och att jag är rätt lycklig när jag får gosa ner näsan i hans nacke och somna med honom i famnen igen

Känslan när det kommer en liten sovvarm knatte och kryper ner intill en det är svårslaget!

 

[et_flickan]

Men herregud! Jag som tycker att vi får lite märkliga kommentarer och råd ibland, men det är ingenting mot det där!

Jag tänkte mig väl inte för och svarade på en kommentar på fb att jag skulle låta barnet vara hemma från förskolan till april eller att fått influensa i januari/februari vilket svärmor tog väldigt illa vid sig då hon jobbar på den förskolan. Det var mer riktad som en lite rolig kommentar. Och gensvaret blev inte riktigt vad jag tänkt

 

[Is]

Vår son är snart 2.5. Vi har valt att lägga honom i egen säng egentligen sedan han föddes men han har fått kommit över till oss när han vakna på natten. I perioder har han fått somna i vår säng också så har vi lyft över honom när han sover, men jag har nån teori om att det skulle göra honom mer otrygg i sin egen säng dvs att han alltid vaknade någon annanstans än där han somnade så jag har helst velat att han somnat i sin egen säng för att sedan komma över när/om han vaknar på natten.
Av rädsla för att han ska ramla ur vår säng har vi inte velat att han sover i vår säng ensam.
Jag tycker att det är väldigt mysigt att ha sonen hos oss på natten och han vill gärna krams hela natten så jag har alltid gärna haft honom i vår säng men nu låter han oss inte sova längre (ligger och pillar, knåpar och klöser på oss) så provar få honom att sova längre i sin egen säng. Så köpte en sådan där klocka som visar stjärnor och som liksom räknar ner tills det är morgon, vi har ställt den på att det är morgon kl 5 och sedan har vi provat sagt att han helst ska vara kvar i sin säng tills "solen går upp" på hans klocka. Då hinner vi ändå krams innan det är dags att kliva upp.
Vaknar han och gråter bråkar vi dock inte om att han ska ligga kvar i sin säng utan då får han komma direkt.

Vi har det också så bra att vårt sovrum har en liten sovalkov så han har liksom sitt eget sovrum i vårt sovrum. Så han är bara ett par steg bort men behöver inte störas av oss.

 

[ako]

Vår son är snart 2.5. Vi har valt att lägga honom i egen säng egentligen sedan han föddes men han har fått kommit över till oss när han vakna på natten. I perioder har han fått somna i vår säng också så har vi lyft över honom när han sover, men jag har nån teori om att det skulle göra honom mer otrygg i sin egen säng dvs att han alltid vaknade någon annanstans än där han somnade så jag har helst velat att han somnat i sin egen säng för att sedan komma över när/om han vaknar på natten.
Av rädsla för att han ska ramla ur vår säng har vi inte velat att han sover i vår säng ensam.
Jag tycker att det är väldigt mysigt att ha sonen hos oss på natten och han vill gärna krams hela natten så jag har alltid gärna haft honom i vår säng men nu låter han oss inte sova längre (ligger och pillar, knåpar och klöser på oss) så provar få honom att sova längre i sin egen säng. Så köpte en sådan där klocka som visar stjärnor och som liksom räknar ner tills det är morgon, vi har ställt den på att det är morgon kl 5 och sedan har vi provat sagt att han helst ska vara kvar i sin säng tills "solen går upp" på hans klocka. Då hinner vi ändå krams innan det är dags att kliva upp.
Vaknar han och gråter bråkar vi dock inte om att han ska ligga kvar i sin säng utan då får han komma direkt.

Vi har det också så bra att vårt sovrum har en liten sovalkov så han har liksom sitt eget sovrum i vårt sovrum. Så han är bara ett par steg bort men behöver inte störas av oss.

Raderat 1234578

 

[Yrja]

Vad har släkten med det att göra? Att man sover i varsin säng är ett modernt påfund, det är tryggt att sova ihop. Minskar även risken för psd.

Vi samsov länge, min dotter fick egen säng vid 2 år men den stog vid våran dom förlägning, anledningen var att hon fick en lillebror dom ju då låg i vår säng med.

De sov sen en period på madrass inne hos oss med och egna sängar i eget gemensamt rum en period. Nu har de varsitt rum men sover med varandra i den enes säng för tillfället, sonen kommer ifta in till oss på natten. De är 7 och 8. Dottern är den sorten som tidigt ville sova i egen säng, sonen tvärt om. Barn är olika. Vi samsov tills det blev naturligt för barnet att göra nåt annat. Vill du ha barnet hos dig så ska du ha det.

En släkting till mig som förlorat sin son sa till mig en gång att om det var nåt han ångrade så vsr det att han inte lät barnen få sova hos honom när de var små. De kommer inte att göra det när de är 15 oavsett. Ha barne nära så länge du och dom vill, och tala om för släkten att dom är oförskämda som frågar om såna saker.

 

[giovanna]

Våran dotter är två år. Har sen dag ett sovit med mig i sängen. Någon natt i sin spjälsäng när hon var mycket liten.

Nu har släkten börjat fråga om hon inte ska sova i egen säng snart. Jag har dock lite svårt att släppa taget. Vill ha henne i min säng ett tag till då hon troligtvis är mitt första och enda barn. Hon verkar inte ha bråttom att sova i sin egen säng hon heller. För mig är hon fortfarande liten och behöver trygghet. Sen har hon i perioder mycket nattskräck och jag hade aldrig orkat springa upp och ner till hennes rum flera gånger per natt när det är som värst. Är bekväm också

När började era barn sova i egen säng och framförallt eget rum?

Om du och hon tycker att det är mysigt att sova tillsammans tycker jag att ni ska göra det, skit i andras kommentarer .
Vår son började sova i egen säng ( bredvid vår stora säng) när han var ca tre år och dottern när hon var 2,5 år ungefär. Men hon sover i samma rum som oss fortfarande och hon sover inte hela nätter utan vaknar och vill komma över efter några timmar i egen säng.
Jättemysigt tycker jag, de blir stora så fort och jag njuter av att få gosa med den här lilla underbara människan så länge hon vill själv

 

[et_flickan]

Om du och hon tycker att det är mysigt att sova tillsammans tycker jag att ni ska göra det, skit i andras kommentarer .
Vår son började sova i egen säng ( bredvid vår stora säng) när han var ca tre år och dottern när hon var 2,5 år ungefär. Men hon sover i samma rum som oss fortfarande och hon sover inte hela nätter utan vaknar och vill komma över efter några timmar i egen säng.
Jättemysigt tycker jag, de blir stora så fort och jag njuter av att få gosa med den här lilla underbara människan så länge hon vill själv

Det är så lite så jag tänker också. Vips säger det så har ungen blivit 15 och vägrar mysa