Det här med att vara gravid....

[Mitrolle]

Jag har varit ungefär som vanligt under hela graviditeten och kunnat gjort nästan allt jag brukar ända tills det bara varit några veckor kvar. Red till v 35-36 då jag började få lite foglossning. Nu borde barnet komma i princip närsomhelst och idag har jag handtvättat bilen och handlat.
Vissa dagar är dock tyngre än andra, men jag tycker det har gått bra att vara gravid. Jag är inte speciellt stor och är relativt smidig fortfarande.

 

[Gnist]

För vissa. Inte för alla.

Du mfl kan ju inte påstå att majoriteten av alla gravida kvinnor mår skit och blir handikappade kollin som knappt kan röra sig och efteråt har en helt förstörd kropp pga en graviditet?

Majoriteten av graviditeter är faktiskt inte fysiskt handikappande i så stor utsträckning som visa i teorin tror att de är innan de ens blivit gravida.

Givetvis pratar jag inte heller om ytterligheter åt något håll utan om vad som är mest vanligt förekommande. Dvs majoriteten av gravida kvinnor blir faktiskt inte ett kolli som enbart kan ligga/sitta still i 9 månader med horribla smärtor och horribla 24/7 illamående eller för den delen får en totalförstörd kropp efter barnafödande.

 

[em-pirre]

Du mfl kan ju inte påstå att majoriteten av alla gravida kvinnor mår skit och blir handikappade kollin som knappt kan röra sig och efteråt har en helt förstörd kropp pga en graviditet?

Majoriteten av graviditeter är faktiskt inte fysiskt handikappande i så stor utsträckning som visa i teorin tror att de är innan de ens blivit gravida.

Givetvis pratar jag inte heller om ytterligheter åt något håll utan om vad som är mest vanligt förekommande. Dvs majoriteten av gravida kvinnor blir faktiskt inte ett kolli som enbart kan ligga/sitta still i 9 månader med horribla smärtor och horribla 24/7 illamående eller för den delen får en totalförstörd kropp efter barnafödande.

Men jag har då inte pratat om några förstörda kroppar eller någon majoritet? Du överdriver litegrann tycker jag då du väljer ord som totalförstörd, horribla smärtor och sitta still i nio månader... Tycker du inte?

Du påstod:

Ja alltså att vara gravid är inte en sjukdom och man blir inte ett totalhandikappat kolli direkt, så det går alldeles utmärkt att fortsätta träna om än kanske inte lika tungt/hårt/länge allt eftersom graviditeten fortskrider.

Och det är ju inte sant. Vissa kan inte alls träna. Alls. Det är ingen majoritet, nej, men alla klarar faktiskt inte av att träna. Vissa har väldigt ont, vissa är dödströtta, vissa mår väldigt illa. Sånt händer. Men ja, många kan träna, många mår bra. Men absolut inte alla.

 

[Milosari]

Jag är i v 25 nu och kan ju säga att det här med att vara gravid är ingen hit. Jag har haft problem med magen hela tiden (förstoppning och magknip) och haft smärtor av foglossning sedan v 15 ungefär men värst av allt är att min blåsa inte fixar trycket. Jag är konstant kissnödig. Just kissnödigheten är det som får mig att avstå från all ansträngande idrott. Det känns inte som om jag kan hålla tätt (fixar inte att nysa t ex) och blåsan känns som om den ska sprängas. Foglossningssmärtan kommer än så länge mest EFTER aktivitet. Så jag är ute rätt mycket i skogen med hundarna fortfarande och om jag stannar och kissar med jämna mellanrum kan jag fortfarande promenera någon mil under en förmiddag. Sedan blir jag ett soffliggande kolli när jag kommer hem men det är det lätt värt.

Jag har gått upp mycket och kommer nog landa på +20 kg. En del är nog mina svullna tarmar, men mycket är tröstätande. När jag har fastnat där i soffan så har jag inte så mycket självdisciplin kvar längre.

MEN jag tänker som så att det är några få månader av mitt liv. Jag behöver inte göra om det om jag inte vill (just nu känns ett barn väldigt lagom, då kan jag fortfarande leva som tidigare) och vissa grejer är rätt häftiga. Som nu när jag känt de första sparkarna, det kommer min sambo aldrig få uppleva. Alla andra verkar tycka att det är värt det, även de som har haft hemska förlossningar. Så då tänker jag att så kommer det nog bli för mig också

När det gäller sambon så gör han vad han kan. Han sköter all städning, diskning och rastar mina hundar om jag inte orkar/kan. Han hade väldigt svårt att hantera mina humörsvängningar i början dock, jag blir väldigt påverkad av hormoner och eftersom jag blev gravid rätt fort efter att jag tagit ut spiralen så har han inte hunnit uppleva hur jag är när jag har PMS. Nu hade jag några veckor med PMS-liknande besvär och det slet rätt hårt på vår relation.

 

[Flixon]

Jag är i v 25 nu och kan ju säga att det här med att vara gravid är ingen hit. Jag har haft problem med magen hela tiden (förstoppning och magknip) och haft smärtor av foglossning sedan v 15 ungefär men värst av allt är att min blåsa inte fixar trycket. Jag är konstant kissnödig. Just kissnödigheten är det som får mig att avstå från all ansträngande idrott. Det känns inte som om jag kan hålla tätt (fixar inte att nysa t ex) och blåsan känns som om den ska sprängas. Foglossningssmärtan kommer än så länge mest EFTER aktivitet. Så jag är ute rätt mycket i skogen med hundarna fortfarande och om jag stannar och kissar med jämna mellanrum kan jag fortfarande promenera någon mil under en förmiddag. Sedan blir jag ett soffliggande kolli när jag kommer hem men det är det lätt värt.

Jag har gått upp mycket och kommer nog landa på +20 kg. En del är nog mina svullna tarmar, men mycket är tröstätande. När jag har fastnat där i soffan så har jag inte så mycket självdisciplin kvar längre.

MEN jag tänker som så att det är några få månader av mitt liv. Jag behöver inte göra om det om jag inte vill (just nu känns ett barn väldigt lagom, då kan jag fortfarande leva som tidigare) och vissa grejer är rätt häftiga. Som nu när jag känt de första sparkarna, det kommer min sambo aldrig få uppleva. Alla andra verkar tycka att det är värt det, även de som har haft hemska förlossningar. Så då tänker jag att så kommer det nog bli för mig också

När det gäller sambon så gör han vad han kan. Han sköter all städning, diskning och rastar mina hundar om jag inte orkar/kan. Han hade väldigt svårt att hantera mina humörsvängningar i början dock, jag blir väldigt påverkad av hormoner och eftersom jag blev gravid rätt fort efter att jag tagit ut spiralen så har han inte hunnit uppleva hur jag är när jag har PMS. Nu hade jag några veckor med PMS-liknande besvär och det slet rätt hårt på vår relation.

Har du något foglossningsbälte? Annars kan du få låna mitt!

 

[Milosari]

Har du något foglossningsbälte? Annars kan du få låna mitt!

Så snäll du är! Men jag har ett bälte. Det hjälper faktiskt!

 

[Calazirya]

Hej alla kompetenta och aktiva bukemammor.

Jag har ett litet bryderi som jag gärna skulle vilja ha er input kring. Jag och min sambo kommer antagligen börja klura lite på det här med barn nästa år. Eller ja, försöka bli gravida helt enkelt. Problemet med det här är väl just att man säger "VI vill bli gravida" när det i praktiken är JAG som måste upplåta min kropp till barnalstrande i minst nio månader, förmodligen mer. Jag kan inte släppa att jag är rätt bitter över detta faktum. Om vi säger så här: det blir inga barn gjorda förrän tidigast efter augusti, för då ska vi båda springa ett fjällmaraton.... Han kommer kunna träna och röra sig obehindrat under en eventuell graviditet, medan jag kanske kommer vara ett kolli. Jag ser liksom inget positivt med att behöva förstöra (som jag ser det...) min kropp för att bära fram en unge, däremot vill jag ju bli förälder. Att bli pappa hade varit helt perfekt, faktiskt!

Samtidigt känner jag inte att jag skulle vilja t.ex. adoptera i första hand, utan jag föreställer mig ändå att det är något speciellt med en individ som är 50 % mig och 50 % honom. Jag hade velat vara man helt enkelt!

Är det någon som känner igen mina tankar och som har varit gravid? Hur hanterade ni det? Och hur snabbt återhämtade sig era kroppar? Jag vet ju att det finns många mammor som t.ex. elitidrottar men jag är ändå rädd för att inte kunna använda min kropp som jag är van vid. Var det väldigt jobbigt för er psykiskt eller landade ni i situationen när kroppen förändrades?

Jag har en trasig kropp sedan innan, krossad ryggrad som jag sakta med säkert byggt upp igen. 2016 skulle bli mitt "lopp-år". Jag skulle köra halvvasan, cykla tjejvättern + halvvättern, simma Vansbro och eventuellt t.o.m. våga mig på att springa några mil-lopp.

Så blev jag totalt oplanerat gravid och alla planer blev lagda på hyllan. Till min stora sorg, för jag har visserligen forts träna, men det är inte alls samma sak. Jag är trött, har igen energi, blodbrist och en mage i vägen. Jag mår inte tipp topp av att se kroppen förändras och bli tyngre, tilläggas att jag kanske eg inte ska klaga då jag knappt ökat i vikt. Men jag känner ju förändringen .

Nu har jag ändå förlikat mig med tanken att 2017 får bli mitt år, det är rätt mysig att känna sparkar trots allt. Men visst, jag ska inte sticka under stolen med att jag är sjukt avundsjuk på min sambo som kan träna inför alla roliga lopp när jag bara kan stå på sidan av och coacha/peppa.

 

[mamman]

Svenskar överlag är inte särskilt generösa med platser. Minns att jag stod på tunnelbanan en gång och krampaktigt höll i en sån stång och det gick ryckigt framåt. Alla rörelser var lika med smärta. Kompletterar pensionärerna med invandrare. Längs blå linjen, där jag bodde innan, blev jag ofta erbjuden plats. Sen var der ett tillfälle när en kille i kanske 25-30årsåldern så ifrån till alla som sagt på rumpan att här är minsann en höggravid kvinna som behöver platsen bättre än dem först då reste sig någon.

Detta var min erfarenhet för 20+ år sedan. Blå linjen (tyvärr var röd "min" linje)