Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Sonic76]

Måste då ställa en väldigt privat fråga, du behöver inte svara.
Hur kan det "bara bli"? Preventivmedel som inte fungerade?
För helt utan skydd vet väl de flesta vuxna vad som kan hända.

Ja jag åt en medicin just då som påverkade p pillret vilket jag inte hade en tanke på.

 

[sthu]

Ja jag åt en medicin just då som påverkade p pillret vilket jag inte hade en tanke på.

Aha, ja så kan det ju också vara. Tack för svar

 

[TygerTyger]

En till sak: Jag tycker också att det är värt att väga in worst case-scenarier. Vill du t.ex. ha barnet om du av en eller annan anledning blir singel?

 

[Migo]

Som svar på att många i tråden säger att "när barnen väl kommer ut så älskar man dem"...

Jag som är frivilligt barnlös blir ofta ventil åt frustrerade föräldrar som inte kan öppna sig för andra. Föräldrar som djupt ångrar att de valde att skaffa barn. Några som inte alls älskar sina barn, men tar hand om dem av pliktkänsla. Och jag har vänner som inte var älskade, omhändertagna som barn.

"Det kan bli bra" men det kan också bli ett fruktansvärt trauma för alla inblandade. Eller bara för barnen.

 

[Hippocampus]

Ja men precis.

För min del är det mycket en evolutionär grej. Något slags.. "vill inte vara ensam när jag blir gammal" kanske. Måste också skaffa barn två, riskspridning ifall något skulle hända.

Och det för mig är det mest egoistiska man kan tänka, det är för mig fullständigt otroligt att ens man kan tänka så. "skaffar barn för att inte vara ensam", snacka om att sätta press på stackars barnet.

 

[Bison]

Som svar på att många i tråden säger att "när barnen väl kommer ut så älskar man dem"...

Jag som är frivilligt barnlös blir ofta ventil åt frustrerade föräldrar som inte kan öppna sig för andra. Föräldrar som djupt ångrar att de valde att skaffa barn. Några som inte alls älskar sina barn, men tar hand om dem av pliktkänsla. Och jag har vänner som inte var älskade, omhändertagna som barn.

"Det kan bli bra" men det kan också bli ett fruktansvärt trauma för alla inblandade. Eller bara för barnen.

Ja, jag vill bara skrika rakt ut när jag läser den typen av inlägg.
Är man osäker, låt bli. Det är en människa vi pratar om, ingen sak man bara kan sälja på blocket om det inte blev som förväntat.

 

[TinyWiny]

Det torde vara sällsynt att man inte älskar barnet när det väl finns.

Numera har vi preventivmedel. När de inte fanns blev man med barn utan aktiv vilja.
När barnet fötts var de i allmänhet högt älskade.

Nej. Det är inte sällsynt och det händer även de som verkligen verkligen längtade efter barn. Det där att man älskar de barn man får är en äckligt seglivad myt som vi verkligen måste ta död på. Barn var verkligen inte och är inte i allmänhet högt älskade. Hade det varit så hade världen inte haft de problem den har för hatet hade inte varit så utbrett. Så snälla, läs på om det här innan du skriver så någon mer gång. Det är ändå normal allmänbildning numera att veta att det inte är så enkelt som att alla barn är älskade. Har du inte lust att läsa på, håll då dina åsikter om det här för dig själv så att ingen råkar läsa och mår än sämre.

 

[Blyger]

Och det för mig är det mest egoistiska man kan tänka, det är för mig fullständigt otroligt att ens man kan tänka så. "skaffar barn för att inte vara ensam", snacka om att sätta press på stackars barnet.

Tack för din åsikt.

Verkar som om några här dragit lite väl stora växlar på det jag skrivit, men må så vara.
Orkar nog inte utveckla resonemanget heller.

De flesta skaffar väl barn av egoistiska skäl? Dvs att man vill ha barn, och allt vad det innebär - även om långt ifrån allt går att förutspå.

 

[TinyWiny]

Tack för din åsikt.

Verkar som om några här dragit lite väl stora växlar på det jag skrivit, men må så vara.
Orkar nog inte utveckla resonemanget heller.

De flesta skaffar väl barn av egoistiska skäl? Dvs att man vill ha barn, och allt vad det innebär - även om långt ifrån allt går att förutspå.

Ja förhoppningsvis skaffar man barn av egoistiska skäl och samma sekund som man får veta att man är gravid får den egoismen upphöra totalt för då är det barnet som är det viktiga, inte en själv eller vad en själv har för några drömmar om att barnet ska göra.

 

[Voeux]

En till sak: Jag tycker också att det är värt att väga in worst case-scenarier. Vill du t.ex. ha barnet om du av en eller annan anledning blir singel?

Eller sjukdom, hjärnskador mm. som gör att det blir ett barn med omfattande behov av extra vård och stöd.

Sanningen är ju att ingen i förväg vet hur bra föräldrar vi blir eller om vi blir lyckliga eller inte. Man får gå på det som man tror, utifrån det lilla vi vet.

 

[Marita73]

Som svar på att många i tråden säger att "när barnen väl kommer ut så älskar man dem"...

Jag som är frivilligt barnlös blir ofta ventil åt frustrerade föräldrar som inte kan öppna sig för andra. Föräldrar som djupt ångrar att de valde att skaffa barn. Några som inte alls älskar sina barn, men tar hand om dem av pliktkänsla. Och jag har vänner som inte var älskade, omhändertagna som barn.

"Det kan bli bra" men det kan också bli ett fruktansvärt trauma för alla inblandade. Eller bara för barnen.

Du satte ord på vad jag försökte skriva förut men raderade. Barnfri jag med.

 

[Voeux]

Ja förhoppningsvis skaffar man barn av egoistiska skäl och samma sekund som man får veta att man är gravid får den egoismen upphöra totalt för då är det barnet som är det viktiga, inte en själv eller vad en själv har för några drömmar om att barnet ska göra.

Jag tror att alla som skaffar barn har någon idé, eller förhoppning, om hur det ska bli. Om tanken om livet med barn skulle vara ett blankt papper för oss så ser jag inte varför vi skulle vilja det. Själv ser jag framför mig hur vi badar och äter glass på somrarna, bakar tårta när hon fyller år, pyntar granen tillsammans vid jul. Att hon gillar mig, och ja, att hon kommer att gilla mig även när jag blir gammal. Det kanske inte blir något av det där, alls, och jag förväntar mig ingenting av henne. Att vilja ha barn för att inte vara ensam när man blir gammal blir såklart skevt av flera anledningar. Men att önska en god relation med familjemedlemmar även på ålderns höst ser jag inget fel i. Att förvänta sig det är en helt annan sak.

 

[Milosari]

Jag tror att det är ordet "uppoffring" som är problemet. Känner du verkligen att du offrade någonting?

Jag var helt övertygad om att jag skulle känna så, men hormonerna fixade första tiden och ungen resten. Det enda jag ångrar är att jag inte skaffade barn tidigare. Men jag har 1) en bra pappa till barnet, vi separerade när ungen var 5 månader men han är kanon som pappa och andra förälder och 2) ett socialt umgänge som funkar med barn.

Bara för man är mamma behöver inte det betyda att man har huvudansvaret för barnet eller att livet är slut. Men ja har man extrem otur får man ett barn med svåra funktionsnedsättningar och då är man rätt körd.

 

[Ems]

Ja förhoppningsvis skaffar man barn av egoistiska skäl och samma sekund som man får veta att man är gravid får den egoismen upphöra totalt för då är det barnet som är det viktiga, inte en själv eller vad en själv har för några drömmar om att barnet ska göra.

Alltså jag vet inte jag.

Hela min kropp protesterar när folk pratar om barn på ett sätt som handlar om förverkligande för föräldrarna, ner på nivån att jag tycker det är obehagligt med den ganska vanliga frasen att man längtar efter att bli mamma/pappa eftersom jag tycker att det är ett skevt fokus på den egna personen (till skillnad från längtan efter att få ett barn, där fokus är på den nya individen).

MEN.

Det måste väl ändå finnas utrymme för egoism även efter att man fått barn? Om inte annat så tycker jag att det känns väldigt viktigt att visa mina barn att jag tar mina egna känslor och behov på allvar, eftersom jag önskar att de ska göra detsamma med sina?

Eller missförstår jag dig?

 

[Fruentimber]

Fast med miljön i åtanke borde jag göra mig av med bil, djur och hus och bo i en koja i skogen och leva på granskott och mygg.

(OBS, inte helt seriöst inlägg)

Men mitt inlägg var seriöst - är man inte säker på att man vill ha barn, så kan man gott avstå. För miljöns skull.

 

[Snurrfian]

Som svar på att många i tråden säger att "när barnen väl kommer ut så älskar man dem"...

Jag som är frivilligt barnlös blir ofta ventil åt frustrerade föräldrar som inte kan öppna sig för andra. Föräldrar som djupt ångrar att de valde att skaffa barn. Några som inte alls älskar sina barn, men tar hand om dem av pliktkänsla. Och jag har vänner som inte var älskade, omhändertagna som barn.

"Det kan bli bra" men det kan också bli ett fruktansvärt trauma för alla inblandade. Eller bara för barnen.

Eller föräldrar som älskar sina barn och gör allt för att vara omhändertagande men börjar bli helt slutkörda som människor. För barn kan vara otroligt krävande och köra totalslut på sina föräldrar oavsett hur efterlängtad och älskad man är.

 

[Milosari]

Och jag menar att jag tycker det är fel att skaffa barn utan att verkligen vilja. Märk väl att jag inte tycker att alla som gjort det ändå är på något sätt automatiskt dåliga föräldrar.

Du vet att du inte behöver ta mina råd? Det är bara att skita i det om det passar bättre

Men det funkar inte så för alla. Hur kan du tycka att det är fel utan djupare insikt i frågan? Jag känner en enda som verkligen ville ha det första barnet och hen är på intet vis en bättre förälder än jag och de andra veliga som inte hade någon bestämd åsikt i förväg.

Barnlängtan finns inte hos alla. Barnlängtan har nog också rätt lite att göra med om man är en duglig förälder eller ångrar sina barn.

 

[Migo]

Eller föräldrar som älskar sina barn och gör allt för att vara omhändertagande men börjar bli helt slutkörda som människor. För barn kan vara otroligt krävande och köra totalslut på sina föräldrar oavsett hur efterlängtad och älskad man är.

Och, hur mycket kärlek man än känner, så finns det kanske andra egenskaper som krävs för att vara en bra förälder.

 

[_Taggis_]

Som svar på att många i tråden säger att "när barnen väl kommer ut så älskar man dem"...

Jag som är frivilligt barnlös blir ofta ventil åt frustrerade föräldrar som inte kan öppna sig för andra. Föräldrar som djupt ångrar att de valde att skaffa barn. Några som inte alls älskar sina barn, men tar hand om dem av pliktkänsla. Och jag har vänner som inte var älskade, omhändertagna som barn.

"Det kan bli bra" men det kan också bli ett fruktansvärt trauma för alla inblandade. Eller bara för barnen.

Word.

Skulle allting alltid lösa sig till det bästa så skulle inte sociala myndigheter vara överhopade med jobb. Och det skulle inte finnas dysfunktionella familjer eller traumatiserade vuxna fd barn i dysfunktionella familjer.

 

[Nahar]

Men det funkar inte så för alla. Hur kan du tycka att det är fel utan djupare insikt i frågan? Jag känner en enda som verkligen ville ha det första barnet och hen är på intet vis en bättre förälder än jag och de andra veliga som inte hade någon bestämd åsikt i förväg.

Barnlängtan finns inte hos alla. Barnlängtan har nog också rätt lite att göra med om man är en duglig förälder eller ångrar sina barn.

Hur vet du att jag inte har någon djupare insikt?

Jag menar att frågan om det är rätt eller fel för en person att skaffa barn är avhängigt av så mycket mer än ens förmåga som förälder. Som jag skrev i inlägget du citerar menar jag inte heller att viljan behöver ha något samband med kvaliteten på föräldraskapet.