Det här med att skaffa/inte skaffa barn

En sambo som spelar wow hela tiden, låter som en drömpappa 🙄😅
Just det här.
@sthu Om jag inte har helt fel har du flera gånger uttryckt frustration över din mans spelande. För egen del hade jag funderat på om han verkligen hade varit beredd att ta halva ansvaret för barnet eller om han hade fortsatt spela, du hade fortsatt vara frustrerad och relationen kanske hade prövats ytterligare av småbarnslivet.

Personligen hade jag inte skaffat barn i en relation där den typen av problematik redan finns, jag hade sett det som en alltför stor risk att jag hade fått dra ett alldeles för tungt lass på egen hand.
 
Just det här.
@sthu Om jag inte har helt fel har du flera gånger uttryckt frustration över din mans spelande. För egen del hade jag funderat på om han verkligen hade varit beredd att ta halva ansvaret för barnet eller om han hade fortsatt spela, du hade fortsatt vara frustrerad och relationen kanske hade prövats ytterligare av småbarnslivet.

Personligen hade jag inte skaffat barn i en relation där den typen av problematik redan finns, jag hade sett det som en alltför stor risk att jag hade fått dra ett alldeles för tungt lass på egen hand.

Precis.
Klart det händer att män tar tag i sitt liv och går all in i föräldraskapet men det är verkligen inget jag skulle räkna med. Vad du ser är vad du får.
Himla lätt för en man att säga att han vill ha barn men att sen faktiskt ta halva ansvaret och göra avkall på sitt eget (behöver absolut inte bara handla om spelande) är inte lika festligt. Sen sitter kvinnan i fällan med två bebisar att ta hand om 🤮

Jag har en jättebra, jämställd och väl fungerande relation men skulle aldrig vilja skaffa barn med min sambo ens om jag velat ha barn. Vi är båda två alldeles för självupptagna och fokuserade på våra intressen.
 
För mig var det absolut jobbigare att få barn än vad jag föreställde mig, vilket jag ändå är lite förvånad över för innan jag blev gravid tyckte jag att det enda jag hörde om att ha barn var hur jobbigt det är, tillslut frågade jag min systers man om det verkligen är värt det och då tittade han på mig som om jag var dum i huvudet och sa ”SJÄLVKLART är det värt det??”. Nånstans tänkte jag väl ändå att jag var så väl rustad för föräldraskapet och såg mig som en förälder som skulle älska att vara hemma med min bebis, aldrig förlora tålamodet (hallå, jag har jobbat i socialtjänsten i nio år, mitt tålamod är enormt!) och alltid vara konsekvent (!! 😂). Sen fick jag barn och det var så mycket tuffare än jag trott. Jag var beredd på att sova lite, att barnen skulle skrika på nätterna, att jag inte skulle få dricka varmt kaffe på ett år men inget av detta visade sig vara nåt problem. Mina pojkar är inga särskilt krävande barn mer än att de är två och kom samtidigt, sömnbristen har jag tagit bättre än jag trodde och de har aldrig skrikit så värst mycket och jag har druckit varmt kaffe både en, två och tre gånger per dag. Däremot var jag så oförberedd på känslostormen, på den avgrundsdjupa ångesten när jag inte fick dem att äta, på oron, på rädslan att jag inte ger dem tillräckligt. Under deras första två månader kände jag mig nästan deprimerad. Jag och min sambo var hemma tillsammans och delade på allt, han tyckte att allt var enkelt och jag tyckte allt var svårt och tungt. Det blev också svårt att vi hade så olika uppfattningar av samma situation.

Hursomhelst visade det sig att jag inte alls tyckte det var mysigt att vara hemma, jag kände mig isolerad (pandemi osv), otillräcklig och uttråkad samtidigt som jag var stressad konstant. För mig svängde det när de började närma sig ett år, jag började jobba och min sambo gick hem. Nu är de som sagt drygt ett och ett halvt och jag är föräldraledig på halvtid och det är så roligt! Nu blir de roligare och roligare att vara med för varje dag.
 
Just det här.
@sthu Om jag inte har helt fel har du flera gånger uttryckt frustration över din mans spelande. För egen del hade jag funderat på om han verkligen hade varit beredd att ta halva ansvaret för barnet eller om han hade fortsatt spela, du hade fortsatt vara frustrerad och relationen kanske hade prövats ytterligare av småbarnslivet.

Personligen hade jag inte skaffat barn i en relation där den typen av problematik redan finns, jag hade sett det som en alltför stor risk att jag hade fått dra ett alldeles för tungt lass på egen hand.
Ja, det här är en jätteviktig aspekt. Det är nog alla gånger lättare att vara ensamstående med barn än att ha barn med en oengagerad medförälder.
 
Jo det tycker jag. För mig blev det en nyttig påminnelse om att barn kostar pengar. Dels utlägg, dels minskad inkomst i och med föräldraledighet och VAB. Och precis - att de inte är något som världen behöver.

Alltså det är ju få förunnat att hålla på med saker som uppfyller alla de fyra kriterierna. Men om något är t ex vad världen behöver och man är bra på det så kanske man står ut med att betala och inte älska sysselsättningen. Jag tycker att det är användbart att fundera på alla de fyra aspekterna och vad de betyder för en själv.
Om man tänker affärsmässigt så är det bra att ha i åtanke men jag ser fortfarande inte relevansen till att skaffa barn.
De kommer alltid att kosta och de lär aldrig generera några pengar (och hur missar man att barn kostar..?).
Detsamma med att världen inte "behöver" fler barn, att skaffa barn är alltid egoistiskt och jag har svårt att se hur man kan komma ifrån det.
Har svårt att se hur dessa två punkterna kommer hamna någon annanstans än på minus listan, även om man skaffar barn.
 
Om man tänker affärsmässigt så är det bra att ha i åtanke men jag ser fortfarande inte relevansen till att skaffa barn.
De kommer alltid att kosta och de lär aldrig generera några pengar (och hur missar man att barn kostar..?).
Detsamma med att världen inte "behöver" fler barn, att skaffa barn är alltid egoistiskt och jag har svårt att se hur man kan komma ifrån det.
Har svårt att se hur dessa två punkterna kommer hamna någon annanstans än på minus listan, även om man skaffar barn.
Det som är självklart är bara klart för en själv? Jag tyckte att det var ett bra verktyg för att få med fler aspekter på en gång. Sen finns det väl också platser där kalkylen ser annorlunda ut och man skaffar barn eftersom det inte finns något pensionssystem eller möjlighet att spara. Och om ekonomisk kostnad och egoism alltid sorteras som minus, är det en anledning att automatiskt bortse från dem? Nu raljerar jag och ber om ursäkt på förhand, men "jag är intresserad av alla infallsvinklar så länge de är till fördel för ena sidan"?
 
Jag testade den där appen @Nahar tipsade om.
Den är säkert jättebra för andra, men för mig är den totalt värdelös. Jag hade en terapeut som jobbade mycket med den typen av meditation. Det funkar inte för mig. De enda tankarna som går genom mitt huvud är i stil med "hur tråkigt får något vara?".

Jag gjorde nåt test också i appen. Självmedkänsla. Fick höga poäng så jag antar att jag inte har problem med det. Klart att man alltid kan bli bättre, det är inte det jag säger.

Den typen av reflektion fungerar inte alls för mig. Men jag tror att min man hade gillat det. Och jag är säker på att andra har hjälp av det
 
Det som är självklart är bara klart för en själv? Jag tyckte att det var ett bra verktyg för att få med fler aspekter på en gång. Sen finns det väl också platser där kalkylen ser annorlunda ut och man skaffar barn eftersom det inte finns något pensionssystem eller möjlighet att spara. Och om ekonomisk kostnad och egoism alltid sorteras som minus, är det en anledning att automatiskt bortse från dem? Nu raljerar jag och ber om ursäkt på förhand, men "jag är intresserad av alla infallsvinklar så länge de är till fördel för ena sidan"?
Inte alls och jag känner att jag inte alls får fram det jag menar iheller. 🙃

Jag skyller på feberhjärna som inte alls samarbetar och släpper det. 🙂
 
Jag testade den där appen @Nahar tipsade om.
Den är säkert jättebra för andra, men för mig är den totalt värdelös. Jag hade en terapeut som jobbade mycket med den typen av meditation. Det funkar inte för mig. De enda tankarna som går genom mitt huvud är i stil med "hur tråkigt får något vara?".

Jag gjorde nåt test också i appen. Självmedkänsla. Fick höga poäng så jag antar att jag inte har problem med det. Klart att man alltid kan bli bättre, det är inte det jag säger.

Den typen av reflektion fungerar inte alls för mig. Men jag tror att min man hade gillat det. Och jag är säker på att andra har hjälp av det
Tänkte mer på kurserna än meditationen men ja, inte för alla kanske :)
 
Ah. Ja, jag har bara appen på engelska, sorry!
Det fanns en motsvarande på svenska, om du menar den när man ska skriva brev till sig själv osv.

Det är alldeles för flummigt för mig. I klass med att skicka energier till varandra på yoga.
 

Liknande trådar

Relationer Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
7 415
Senast: Roheryn
·
Hästmänniskan Fy vilken jobbig sits jag har satt mig i. För två år sedan köpte jag en unghäst då min andra häst var skadad och det verkade inte som...
Svar
16
· Visningar
2 076
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
50
· Visningar
6 284
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
23 428
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp