Det blir bättre

[veteranix]

Sv: Det blir bättre

Jag får kämpa hårt för att inte hela tiden kontakta honom om allt möjligt. Jag försöker skapa distans trots att jag egentligen saknar honom grymt mycket.

 

[veteranix]

Sv: Det blir bättre

Usch, dottern vill så gärna att jag föjler med på tävlingen, men jag är minst sagt tveksam till om det är något som jag ska göra. Hon känner sig övergiven av mig om jag inte är med under dagen, men jag vet ju hur dåligt jag mådde förra gången när han sen lämnade mig efter att vi hade träffats under en hel dag. Det gjorde så ont. Att se honom åka iväg till sin nya familj var mer än jag klarade av den gången och jag fick en fruktansvärd dödsångest. Jag hade ingen att prata med så ångesten var mycket svår. Det var i mitten av november när han precis hade lämnat oss och jag fortfarande var i total chock och förnekelse. Nu har det gått lite mer tid, men jag vet ärligt talat inte om jag kan klara av det. För dotterns skull bör jag (?), men klarar jag av det?

Nu känner jag mest förakt för honom trots att jag ändå saknar honom grymt mycket så det går kanske bättre? Ska i så fall se till att inte vara nära honom. Det är dags att folket i klubben får veta att vi inte längre är ett par...

 

[tanten]

Sv: Det blir bättre

Tyvärr kan man inte alltid stryka sina barn medhårs och se till att de inte drabbas av någon som helst smärta. Det går inte att skydda dem från själva livet.

Ni har separerat och dotter kan tyvärr inte trolla ihop familjen igen - hur gärna hon än skulle vilja. Hon blir nog tvungen att inse att antingen är pappa med eller så är mamma med. Inte bägge.

Stanna hemma och följ med på nästa tävling istället. Den tävlingen då han stannar hemma.

Det kommer säkert en dag när ni kan åka på samma tävling - men den tiden har inte kommit än, om jag läser dina inlägg rätt.

Räta på ryggen och stå stark. Du ÄR stark.

/tanten - viftar med pompomsen

 

[veteranix]

Sv: Det blir bättre

Stanna hemma och följ med på nästa tävling istället. Den tävlingen då han stannar hemma.

Det kommer säkert en dag när ni kan åka på samma tävling - men den tiden har inte kommit än, om jag läser dina inlägg rätt.

Räta på ryggen och stå stark. Du ÄR stark.

/tanten - viftar med pompomsen

Ja, jag vill ju inte ens se karln. Alls. Han har gjort oss så illa och han tycks tro att allt kan rulla på som tidigare "bara" att han bor i en ny familj...Jag vill inte prata i telefon med honom heller. Vill inte höra hans röst och veta att han älskar en ny kvinna. Det gör så gräsligt ont.

 

[veteranix]

Sv: Det blir bättre

Har inte fått något jobb sen före jul och det börjar tära ordentligt på mig. Jag behöver ha ett jobb att gå till! Jag behöver ha vuxna människor runt mig, jag behöver ha kravet på att hinna klara av arbetet. Nu är jag tyvärr nere ordentligt när jag inte har arbetet som driver på.

Jag ligger sömnlös och tänker tänker på vad som har hänt och vad som har sagts. På den tiden när vi fortfarande kunde prata med varandra och jag i min enfald trodde att han aldrig skulle lämna oss. Redan i somras hade jag fruktansvärda ångestattacker när jag låg i ett låst badrum och hyperventilerade. Han visste hur jag skulle reagera om han gick, och ändå gick han. Han har bara inte vågat gå tidigare, trots att det var det som han ville. Just eftersom han visste att jag skulle må så fruktansvärt dåligt. Min stora skräck tidigare var att vara ensam med dottern. Tyckte ju att det var gräsligt att vara ensam med henne när han var bortrest med jobbet eller med sin hobby. Och nu är jag ensam med henne på heltid. Jag är så rädd att något ska hända med mig eller henne...

Jag tjatar (tyvärr) på att han ska träffa dottern. Nu har han inte träffat henne på länge eftersom jag inte har haft ett jobb att gå till och då har det "inte behövts" enligt honom. Men hans dotter behöver honom! Men han fattar inte det? Trots att dottern ofta skriver till honom att hon längtar efter honom och att hon saknar honom. Han tycks vara sur på henne för att hon inte ville komma hem till exets nya och hennes barn. Han ser inte hennes behov, han är en fullblodsegoist tyvärr. Ska de träffas så ska inte den nya familjen vara med. Det kräver jag och han har svårt för det kravet. Det passar inte in i hans liv. Han vill helst träffa dottern hemma hos den nya, men där säjer dottern nej, trots att hon längtar efter sin pappa. Han skadar sitt barn och han fattar det inte ens. Jag lever ju med henne och jag ser ju vad som pågår...Och när jag försöker få honom att öppna ögonen så "är det taktik" från min sida. Jag vill bara att dottern ska må bra. Och jag vill att hon ska ha sin pappa. Den nya kvinnans barn träffar honom mer än vad han träffar sitt eget barn. Och han ogillar dessa barn starkt.

Jag känner mig så otroligt sårbar i detta. Det finns ingen trygghet i mitt liv. Och exet förstår inte min oro? Trots att han vet hur dålig jag är på att hantera stress och nya saker efter min utbrändhet.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Det blir bättre

Jag känner mig så otroligt sårbar i detta. Det finns ingen trygghet i mitt liv. Och exet förstår inte min oro? Trots att han vet hur dålig jag är på att hantera stress och nya saker efter min utbrändhet.

Jag tror att det är viktigt att du jobbar med ditt sätt att tänka. Du kan inte förvänta dig att han ska ta ansvar för hur du mår. Ta hänsyn till hur du reagerar på beslut han tar i sitt liv.

Ni är inte ett par nu. Han har valt att leva med en annan kvinna.

Jag kan relatera till förhållanden jag gått ifrån. Även om vi inte har barn ihop så har jag ju lämnat det vi hade, och han får själv rådda sitt liv. Jag har ju brutit relationen.

Vid ett bra uppbrott finns fortfarande hänsyn kvar, men jag är inte helt säker på att att det du pratar om i ditt eget fall (din oro etc) är något som han ska/bör/kan ta ansvar för i sin nya relation. DU måste ta ansvar för DITT mående. Ingen anna kan göra det jobbet åt dig.

Det är tråkigt att han prioriterar bort sin dotter, men inget du kan påverka. Särskilt inte genom att försöka ta ansvar för deras relation. Vill han inte, så vill han inte. Tråkigt, men kanske bra för dottern att se vem hennes pappa verkligen är. En uppdiktad bild gör mer ont.

 

[veteranix]

Sv: Det blir bättre

Tyvärr kan man inte alltid stryka sina barn medhårs och se till att de inte drabbas av någon som helst smärta. Det går inte att skydda dem från själva livet.

Ni har separerat och dotter kan tyvärr inte trolla ihop familjen igen - hur gärna hon än skulle vilja. Hon blir nog tvungen att inse att antingen är pappa med eller så är mamma med. Inte bägge.

Stanna hemma och följ med på nästa tävling istället. Den tävlingen då han stannar hemma.

Det kommer säkert en dag när ni kan åka på samma tävling - men den tiden har inte kommit än, om jag läser dina inlägg rätt.

Räta på ryggen och stå stark. Du ÄR stark.

/tanten - viftar med pompomsen

Jag terroriserar mitt nätverk och jag jobbar på att utöka nätverket. Alla som jag har haft kontakt med är viktiga. Vissa kontakter (läs några släktingar, har visat sig från en mindre trevlig sida, men då vet jag ju var de står. Tyvärr.) Bara för att man är släkt behöver ju inte behöva att man står beredd att lyssna eller att hjälpa.

Nästa tävling ska jag åka på med dottern. Om två veckor. Exet är upptagen p.g.a. hobbyn hela helgen.

 

[Petruska]

Sv: Det blir bättre

Ska de träffas så ska inte den nya familjen vara med. Det kräver jag och han har svårt för det kravet.

Varför ställer du det kravet? Jag ser inga som helst problem med om din dotter ställer ett sådant krav, barn har rätt att ställa krav på sina föräldrar. Men jag förstår inte varför du tycker dig ha rätt att villkora hans föräldraskap.

Man kan väl antagligen inte heller veta varför din dotter inte vill träffa honom i hans nya hem. Det kan vara av lojalitet mot dig, tex. Eller en konsekvens av att ni båda har varit så otydliga mot henne kring vad som gäller ifråga om er separation. Där skulle jag försöka stötta min dotter lite, i dina kläder.

Sen är det ju skittrist att han inte är mer angelägen att träffa sin dotter, det tycker jag verkligen.

Det vanliga efter separationer är ju dock att föräldrarna träffar barnet i respektive hem. Det verkar ju inte vara något större succé att han kommer hem till er för att umgås med dottern (när du är hemma).

 

[veteranix]

Sv: Det blir bättre

Jag kräver det eftersom dottern inte vill träffa den nya och henens barn. Hade dottern tyckt att det var ok så hade det ju inte varit något problem men nu är det ju inte så. Hon vill inte vara i det hemmet.

 

[tanten]

Sv: Det blir bättre

Jag ligger sömnlös och tänker tänker på vad som har hänt och vad som har sagts. På den tiden när vi fortfarande kunde prata med varandra och jag i min enfald trodde att han aldrig skulle lämna oss. Redan i somras hade jag fruktansvärda ångestattacker när jag låg i ett låst badrum och hyperventilerade. Han visste hur jag skulle reagera om han gick, och ändå gick han. Han har bara inte vågat gå tidigare, trots att det var det som han ville. Just eftersom han visste att jag skulle må så fruktansvärt dåligt. Min stora skräck tidigare var att vara ensam med dottern. Tyckte ju att det var gräsligt att vara ensam med henne när han var bortrest med jobbet eller med sin hobby. Och nu är jag ensam med henne på heltid. Jag är så rädd att något ska hända med mig eller henne...
....
Jag känner mig så otroligt sårbar i detta. Det finns ingen trygghet i mitt liv. Och exet förstår inte min oro? Trots att han vet hur dålig jag är på att hantera stress och nya saker efter min utbrändhet.

Det jag fetat är intressant.
du är kvar i ett tankemönster som inte är sunt.

Du har flera gånger skrivit om hur HAN skulle tänkt på dig. Det är inget normalt förhållande. Två personer som lever tillsammans tänker på varann.
Du har inga omsorger om hans mående men han ska ha det om ditt?

Sanningen är ju att ni inte har någon relation längre och era respektive måenden angår definitivt inte den andre längre. Ni är två (bokstavligen)skilda personer.

Varför skulle han engagera sig i ditt mående nu? Ni är inte familj. Ni är ju inte ens vänner längre.

Stå på egna ben. Han är ingen - och borde aldrig varit - krycka att stödja sig på.

Jag hejar på dig, det vet du.

 

[TinyWiny]

Sv: Det blir bättre

Jag tycker att det är bra att du är öppen och pratar för då har människor en chans att hjälpa dig men tänk efter lite också innan du pratar för det är ju inte bra att häva ur sig till fel person eller helt enkelt för mycket. Andra människor ska inte behöva ta så mycket så att de riskerar att försvinna ifrån dig istället för att det blir för jobbigt för dem. Du måste inse att du måste stå på dina egna ben oavsett hur skrämmande det är. Andra människor kan stötta och hjälpa dig men du måste stå på dina egna ben. Det fungerar inte om andra behöver hålla dig under armarna och ge dig konstgjord andning. Under en kort period ja men inte under flera månader. Människor orkar tyvärr inte det. Du klarar ju det här. Du är lika stark som vem som helst. Om du bara slutar se ned på dig själv och börjar plocka fram alla positiva sidor du har så ska du se att du visst är tillräckligt bra även i dina egna ögon. För det är i dina egna ögon du måste duga. Vad andra tycker spelar egentligen ingen roll utan det viktiga är vad du tycker och du måste tycka att du är tillräckligt bra. Du duger som du är och du kommer klara det här. Det är tufft att vara ensamstående men försök se det positiva i det. Du kan prata med henne och umgås med henne all er lediga tid och du kan få en alldeles särskilt fin relation med henne. Du slipper dela din tid med en partner och kan istället fokusera på dig och din dotter och era behov.

Jag tycker att du ska uppmuntra henne att träffa sin pappa i hans nya hem för oavsett vad du tycker så är det hans nya hem och det är där som han kommer träffa dottern hädanefter. Om du visste vad många timmar jag har försökt övertyga mina barn om deras pappas partners förträfflighet och varenda litet positivt ord som kom ur mina barns munnar kom jag ihåg och tog upp det när det var negativt igen för att de skulle se att det faktiskt fanns positiva saker med henne också. Flera gånger sa de rakt ut till sin pappa att han fick välja mellan henne och dem och han valde henne framför sina barn varje gång. Mina barn var små då men de avskydde henne verkligen. Inte pga att hon tog min plats på något sätt för vi hade varit isär så länge redan då så de tänkte inte så utan för hennes personlighet och för hur hon bar sig åt. Det var verkligen inte enkelt för mig att peppa mina barn till att försöka tycka om henne när hon bar sig åt som hon gjorde både mot mig och mot barnen men jag gjorde det för att jag visste att annars skulle de inte ha någon relation med sin pappa alls och jag ville verkligen att de skulle ha det. Idag har hon mognat och de har fått en extra person i sitt liv som bryr sig om dem.

Det är bara så att när man har gått isär oavsett varför och oavsett om man själv tog initiativet eller inte så får man bara acceptera att ens fd partner har en ny. Så är det bara och det är inget man kan göra något åt. Du är i en beklaglig situation och jag förstår verkligen att du mår fruktansvärt dåligt men inget blir bättre för att du inte accepterar situationen eller för att din dotter inte träffar sin pappa hemma hos honom. Förmodligen vill hon inte det både av lojalitetskänsla till dig och pga sina egna känslor men om du stöttar och peppar henne så kan du hjälpa henne att komma över den tröskeln och vi föräldrar finns ju där för våra barn just för att stötta och hjälpa dem. Det är ju våran uppgift.

Du har kommit enormt långt ifrån ditt första inlägg och jag är stolt över dig trots att jag aldrig har träffat dig och nu är det dags att gå vidare till nästa fas. Den fasen då du kan fokusera på din dotter och dina egna känslor börjar svalna för att till sist bli likgiltiga inför honom. Att enda orsaken till att du har någon som helst kontakt med honom är din dotter och inget annat och att du inte ens vill ha någon kontakt av andra orsaker heller. Du behöver inte honom. Du behöver din självkänsla som han har förstört väldigt effektivt genom att trycka ner dig. Ta tillbaka den. Bygg upp den igen och var den starka människan du faktiskt är. Det är helt okej att vackla ibland. Det gör alla människor men du måste börja tro på dig själv igen.

 

[Lejonelle]

Sv: Det blir bättre

Han visste hur jag skulle reagera om han gick, och ändå gick han. Han har bara inte vågat gå tidigare, trots att det var det som han ville. Just eftersom han visste att jag skulle må så fruktansvärt dåligt.

Ja. Han visste att han skulle göra dig illa och ändå gick han. Det är hårt men det är sanningen. Att du är ledsen, arg, besviken och sårad över detta är inget konstigt, och det är bra att du kan uttrycka det du känner. Hopp: du kommer inte alltid att känna såhär. Det kommer att bli bättre.

Han tycks vara sur på henne för att hon inte ville komma hem till exets nya och hennes barn. Han ser inte hennes behov, han är en fullblodsegoist tyvärr. Ska de träffas så ska inte den nya familjen vara med. Det kräver jag och han har svårt för det kravet. Det passar inte in i hans liv. Han vill helst träffa dottern hemma hos den nya, men där säjer dottern nej, trots att hon längtar efter sin pappa.

Det är väldigt svårt att acceptera men hur deras relation ska fungera i framtiden är något de måste reda ut med varandra, inte genom dig. För ditt ex är den nya en känd och självklar del av livet och det är det inte för dottern. De går i otakt. Men med tiden kommer din dotter att behöva acceptera att pappa nu har en ny partner och ett nytt hem och det är där de träffas. Att pappas nya och hennes barn nu på något sätt är en del av hennes utökade familj även om det inte är något hon har valt. Även du kanske med tiden får en ny partner. Ska pappa och dotter diktera villkoren den dagen?

Jag känner mig så otroligt sårbar i detta. Det finns ingen trygghet i mitt liv. Och exet förstår inte min oro? Trots att han vet hur dålig jag är på att hantera stress och nya saker efter min utbrändhet.

[/QUOTE]

Bra att du vet vad du känner men lägg inte ansvaret för ditt mående på honom. Med tiden kommer du att kunna ge dig själv vad du behöver och inte känna dig lika sårbar som nu.

 

[Asa_S]

Sv: Det blir bättre

Har läst ikapp och wow, vad långt du har kommit! Nu är du nere i en svacka och det kan nog ligga en del i att du behöver något att göra. Hur har det gått med planerna på busskortet? Att du varit utbränd behöver inte alls påverka din förmåga att köra buss, själv har jag varit utbränd som högstadielärare men har nu ett stundtals både stressigt och ledsamt jobb som visst påverkar mig men som inte innehåller just de faktorer som tog mig över kanten. Så det beror helt på vad det var som gjorde dig sårbar då.

Att bryta livsmönster är en påfrestande process och det kommer tidpunkter när det känns lättare att falla tillbaka i ett gammalt mönster än att kliva över tröskeln och gå vidare. Jag tror att du kommit så långt att du innerst inne vet detta och att det du känner nu egentligen inte behöver hålla dig tillbaka utan mer är ett "test" inför dig själv.

Jag hejar på dig! Det finns många steg framåt åt olika håll och en del kommer visa sig vara fel men då kommer nya möjligheter att öppna sig istället och det är inget fel i att ta ett steg tillbaka bara man då kliver ett annat steg framåt. Att misslyckas är inte att dö och gör en inte till en värdelös person, tvärtom gör det en till en som utökat sin klokhet!

 

[Calazirya]

Sv: Det blir bättre

Jag kräver det eftersom dottern inte vill träffa den nya och henens barn. Hade dottern tyckt att det var ok så hade det ju inte varit något problem men nu är det ju inte så. Hon vill inte vara i det hemmet.

Varför vill inte dottern det egentligen?

Jag tror att det eventuellt kan vara av lojalitet till dig. Har du pratat med din dotter om hennes pappas nya? Har pappan försökt prata med sin dotter om hans nya?

 

[tanten]

Sv: Det blir bättre

Varför vill inte dottern det egentligen?

Jag tror att det eventuellt kan vara av lojalitet till dig. Har du pratat med din dotter om hennes pappas nya? Har pappan försökt prata med sin dotter om hans nya?

Mina föräldrar skilde sig i mina tonår. Jag upplevde det som att min mor krävde absolut lojalitet av mig. Hon sa inget, men klagade rätt ofta på min far. Det framgick med all önskvärd tydlighet att hon avskydde honom.

Om jag gjorde något som kunde tolkas som positivt gentemot min far så visste jag att det inte gillades av henne alls.
Jag tassade på tå för att inte få ogillande från någon av dem.

Barn är smarta och uppfattar känslor och stämningar oerhört väl.

Att TS gråtit mycket vet barnet. Barnet vet också en hel del annat om separationen. Barnet bor hos mamma.

Det vore KONSTIGT om inte barnet kände mer lojalitet med mamma än med pappas nya familj. Hon ser ju vad pappas uppbrott inneburit för mamma.

Som flera andra tror jag att det klokaste är att uppmuntra till kontakt med pappa och uppmuntra till besök i pappas hem.

 

[netia]

Sv: Det blir bättre

Fast jag tycker att dottern kunde få komma på besök till pappan under de veckor som de andra barnen inte är där. Borde ju kännas lättare för henne att umgås med bara pappan och hans nya, än med hela den nya familjen.

 

[Petruska]

Sv: Det blir bättre

Poängen är att det är upp till pappan att sköta relationen med dottern. Det är inte upp till TS att regissera hur umgänget bör se ut, utifrån sina egna sårade känslor.

Jag är precis som tanten lite bekymrad över att dottern nog har hamnat i lojalitetskonflikt här.

Dottern tycks ha varit mycket nära sin mamma i mammans sorg över separationen. Bara det att TS skriver om hur exet har behandlat "dem" - det vill säga dottern och henne - känns lite problematiskt för mig. Han har bevisligen lämnat TS, vilket jag har all förståelse för att TS sörjer. Men har han verkligen lämnat sin dotter? Dvs, har han lämnat "dem"?

 

[Meggan]

Sv: Det blir bättre

Har sträckläst hela tråden, föll känslomässigt 8 år tillbaka i tiden då jag var i samma sits alla känslor av svek förnedring sorg ensamhet litenhet och bottenlös sorg sköljde över mig igen. För en stund upplevde jag detta fasansfulla igen det var inte trevligt men skakade av mig känslan och vill bara lova dig att du kommer ut igen. Ärren kommer finnas där vägen kommer vara skumpig och ta oväntade vändningar många gånger men du kommer vara lycklig rofylld och tillfreds igen, Men har man vart där så finns känslominnet kvar i hjärtat hjärnan och själen. Du glömmer aldrig men du går vidare.

Ta hand om dig och lycka till

 

[Calazirya]

Sv: Det blir bättre

Håller fullständigt med.

Jag frågade om vem som pratat om den nya med dottern, jag anser att det är pappans bit och absolut inte TS.

 

[veteranix]

Sv: Det blir bättre

Jag avskyr honom inte. Jag drömmer om att ha honom tillbaka och det säjer jag till dottern. Jag vill ha honom som partner och det vet dottern. Jag har fortfarande känslor för honom.