Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag har aldrig drabbats av någon sådan insikt. Att situationer i livet suger vansinnigt, och att livet är oförutsägbart, orättvist och stundtals helt orimligt har jag känt i varierande intensitet flera gånger i mitt liv, särskilt i situationer av sorg/katastrofer. Vet inte när första starka sådana känslan var dock.Visste inte riktigt vart jag skulle lägga den här tråden, moderator får gärna flytta om den har hamnat fel. Lyssnade på Söndagsinterjun i P1 med Jonatan Unge för ett tag sen där han pratade en del om sin relation till dottern som är typ 10 år. Han sa då nånting i stil med att det är svårare att vara förälder nu när hon blir äldre, eftersom att problemen som uppstår är mer komplexa och svårlösta. Att han har identifierat att vissa saker "är bara så som livet är", pun intended; Livet är jävligt jobbigt. Man blir sviken, förväntas prestera på alla möjliga sätt och vis, leva upp till omgivningens och sina egna förväntningar. Man förväntar sig också saker av andra, som man kanske inte alltid får. Som barn har man ju inte jättemycket inflytande över sitt eget liv heller och bara detta föder ju enormt mycket frustration.
Ser att den här insikten även börjar drabba mitt eget barn som är 7 år i år, och det känns så jävla sorgligt på något sätt. Ett sätt att oskuldsfullt betrakta världen börjar nu att gå över i nånting annat, mörkare. Detta fick mig givet att börja fundera på när jag själv drabbades av denna insikt, dvs att livet är jävligt. Jag tror att det var när mina föräldrar annonserade sin skilsmässa och då var jag runt 5-6 år. Jag minns att jag hade förutspått vad samtalet skulle komma att handla om när dom ropade in mig i vardagsrummet för att "prata". Och fastän jag inte fattade vad som hade föranlett denna ödesdigra stund som skulle komma att förändra hela min barndom, så fattade jag ju liksom att det låg utanför min kontroll. Många kompisar på dagis hade föräldrar som var skilda, och man försökte trycka på det positiva med att ha "2 rum!" eller föräldrar som överkompenserade sitt dåliga samvete med materiella ting. Ändå så fattade man ju att detta var den korta stickan.
Så Buke, nu är jag nyfiken på när denna insikt drabbade er? Kommer ni ihåg när ni upptäckte att livet, många gånger faktiskt suger röv?
Mitt tips till alla, bryt ihop och gå vidare.
Gillar du inte ditt jobb, byt.
Gillar du inte någon, bryt.
Känner du dig fast, flytta.