"Det är bara så som livet är"

[Dorinda]

Jag tror inte att tiden läker alla sår, jag tror bara att man lär sig hantera sorg och motgångar på ett annat sätt med mognad och erfarenhet. Jag är helt övertygad om att för att växa måste man gå igenom kriser. Ur kriser kommer utveckling och ur utvecklingen kommer mognad och självständighet. Man blir helt enkelt en bättre och smartare människa om man lär sig hantera sina motgångar på ett bra sätt.

De som inte får verktygen att hantera motgångarna är de som gräver ner sig och skyller allting i sitt liv på en och samma grej. Det är de som aldrig tar sig ur 2sin misär" utan alltid bara fortsätter i samma fotspår och mår lika kasst som alltid.

Men nä, jag tror det går alldeles utmärkt att växa och utvecklas utan kriser!
Jag lever tämligen krisfritt. Jag har en sambo jag är kär i, vi har en baby som mår bra, friska familjer, bor bra, roliga jobb.
Skulle jag då inte växa och utvecklas?

 

[startpompe]

Men nä, jag tror det går alldeles utmärkt att växa och utvecklas utan kriser!
Jag lever tämligen krisfritt. Jag har en sambo jag är kär i, vi har en baby som mår bra, friska familjer, bor bra, roliga jobb.
Skulle jag då inte växa och utvecklas?

Det beror väl på hur man är som person, om man är öppen för att se hur andra har det till exempel eller om man går med skygglappar genom livet i sin lilla rosa bubbla.

 

[_Taggis_]

Så Buke, nu är jag nyfiken på när denna insikt drabbade er? Kommer ni ihåg när ni upptäckte att livet, många gånger faktiskt suger röv?

Ja, det var när jag var 9-10 år som insikten började komma. Innan jag gick ut mellanstadiet var den känslan och insikten befäst. Sedan dess har jag insett att så är det verkligen, det går aldrig över om än det i vissa väldigt korta perioder är mindre svart. Överlag är det dock ett elände.

 

[Ray]

Oj.
Allvarligt.
Jag har i nte gått runt och tyckt livet varit plättlätt. Men ändå haft en grundtanke att det blir vas man gör det till. Alltså Att det är upp till mig att lyckas och går det inte som man vill försökte man inte nog.
Sen begravde jag mitt barn när jag var 37. Då insåg jag att livet är fullkomligt opålitligt. Det skiter I oss precis som det skiter I myror. Och man får liksom inse att det handlar om att lösa det man ställs framför. Det är livet. Inga garantier mer än att man inte kommer undan levande.
Jag tycker i princip ändå inte livet är skit. Men jag har släppt visionen om ett lyckligt liv.

 

[Ray]

Med tillägg att istället för att tänka att livet ska bli lyckligt så försöker jag hitta de lyckliga stunderna i livet. Vara lycklig i det lilla.

 

[Raderad medlem 120709]

Däremot har jag fortfarande problem socialt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, för på typ utvecklingssamtal på jobbet får jag ofta beröm för att vara duktig på att samarbeta med flera olika typer av människor och tror inte någon av mina nuvarande kollegor tycker illa om mig eller uppfattar mig som jobbig. Men jag kan verkligen inte komma människor nära och upplever aldrig att någon liksom…. Vill välja mig att komma närmare? Utan väljer alltid någon annan? Det hade varit lättare om någon hade sagt ”det här kanske du ska tänka på…”, ”ibland kan du upplevas som x” eller liknande men när man får beröm för att vara bra på sociala sammanhang och ändå bli bortvald konstant blir svårt att se vad jag skulle kunna göra annorlunda. Eller om jag bara är en person som kommer få leva ensam.

Inte för att jag försöker spåra ur tråden eller ställa diagnos på dig, men minns jag rätt så har du väl haft lite funderingar tidigare om eventuellt NPF? Det där problemet har jag också och jag är säker på att det i mitt fall är pga att jag är autistisk och därför har ett helt annat språk än folk i allmänhet. Det var troligen därför jag blev så hårt utsatt som barn och ungdom, det har alltid märkts att jag är annorlunda även om de inte kunnat sätta fingret på hur.

Jag kan överleva många sociala sammanhang genom väl inövad artighet och kallas ofta trevlig av de som träffar mig irl men helt klart saknar jag Det som gör att andra vill ha mig i sin närhet. Skickar jag ut några vibbar om att jag vill vara ifred så är det till 99% omedvetet. Men alla gör vi ju snabba bedömningar och jobbar man inte på exakt samma våglängd så sållas man ofta bort illa kvickt.

En intressant (och samtidigt deprimerande) studie på ämnet: https://www.nature.com/articles/srep40700

Så näe, jag köper verkligen inte tankesättet att allt handlar om attityd och vilka vibbar man sänder ut. Ibland så är det bara väl inarbetade förutfattade meningar som gör att det inte funkar oavsett hur man bär sig åt.

/slut på OT

 

[Tranan]

Oj.
Allvarligt.
Jag har i nte gått runt och tyckt livet varit plättlätt. Men ändå haft en grundtanke att det blir vas man gör det till. Alltså Att det är upp till mig att lyckas och går det inte som man vill försökte man inte nog.
Sen begravde jag mitt barn när jag var 37. Då insåg jag att livet är fullkomligt opålitligt. Det skiter I oss precis som det skiter I myror. Och man får liksom inse att det handlar om att lösa det man ställs framför. Det är livet. Inga garantier mer än att man inte kommer undan levande.
Jag tycker i princip ändå inte livet är skit. Men jag har släppt visionen om ett lyckligt liv.

Jag förstår dig, jag begravde min första sån när jag var 26.
efter alla år av mobbning och utsatthet med isolering och mycket som inte blev omhändertaget i tid.
Så träffar din slut mening som en blixt. ja så är det. jag tror inte längre att jag kan få ett lyckligt liv.

 

[Sel]

Jag har nog aldrig reflekterat över att ”det är som det är” är synonymt med att livet suger. Jag har nog mera tänkt det som något neutralt. Jag har i perioder mått dåligt, haft det tufft i skolan pga diagnos och kan vid situationer känna ”men varför just jag”. Jag har däremot aldrig känt att livet är piss och suger utan det är bara som det är. Ibland går det upp och ibland går det ner.

Jag tänker inte heller att det är ett uttryck som innebär att livet suger, men definitivt på den negativa skalan i andemeningen att det är rätt meningslöst. En kliver upp, jobbar, kommer hem, går ut med hunden, sover, kliver upp, jobbar... och varför? Lite så.
När kommer poängen?

 

[Ray]

Jag förstår dig, jag begravde min första sån när jag var 26.
efter alla år av mobbning och utsatthet med isolering och mycket som inte blev omhändertaget i tid.
Så träffar din slut mening som en blixt. ja så är det. jag tror inte längre att jag kan få ett lyckligt liv.

Fast kanske ändå vara lycklig ibland?

 

[Tranan]

Fast kanske ändå vara lycklig ibland?

Klart att man är det,

 

[TisseTass]

Ska väl tillägga efter mitt inlägg igår att det finns väldigt mycket i mitt liv som är bra också. Det var några fruktansvärt jobbiga år när jag var arbetslös och kände att jag bara satt fast och då hatade jag allt med mig. Men efter 2018 har mycket vänt och faktiskt blivit bra också. Jag kan oftast se livet från den ljusa sidan.

Däremot har jag fortfarande problem socialt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, för på typ utvecklingssamtal på jobbet får jag ofta beröm för att vara duktig på att samarbeta med flera olika typer av människor och tror inte någon av mina nuvarande kollegor tycker illa om mig eller uppfattar mig som jobbig. Men jag kan verkligen inte komma människor nära och upplever aldrig att någon liksom…. Vill välja mig att komma närmare? Utan väljer alltid någon annan? Det hade varit lättare om någon hade sagt ”det här kanske du ska tänka på…”, ”ibland kan du upplevas som x” eller liknande men när man får beröm för att vara bra på sociala sammanhang och ändå bli bortvald konstant blir svårt att se vad jag skulle kunna göra annorlunda. Eller om jag bara är en person som kommer få leva ensam.

Inte för att jag försöker spåra ur tråden eller ställa diagnos på dig, men minns jag rätt så har du väl haft lite funderingar tidigare om eventuellt NPF? Det där problemet har jag också och jag är säker på att det i mitt fall är pga att jag är autistisk och därför har ett helt annat språk än folk i allmänhet. Det var troligen därför jag blev så hårt utsatt som barn och ungdom, det har alltid märkts att jag är annorlunda även om de inte kunnat sätta fingret på hur.

Jag kan överleva många sociala sammanhang genom väl inövad artighet och kallas ofta trevlig av de som träffar mig irl men helt klart saknar jag Det som gör att andra vill ha mig i sin närhet. Skickar jag ut några vibbar om att jag vill vara ifred så är det till 99% omedvetet. Men alla gör vi ju snabba bedömningar och jobbar man inte på exakt samma våglängd så sållas man ofta bort illa kvickt.

En intressant (och samtidigt deprimerande) studie på ämnet: https://www.nature.com/articles/srep40700

Så näe, jag köper verkligen inte tankesättet att allt handlar om attityd och vilka vibbar man sänder ut. Ibland så är det bara väl inarbetade förutfattade meningar som gör att det inte funkar oavsett hur man bär sig åt.

/slut på OT

Ber om ursäkt för att jag spinner vidare på OT här. Ville bara säga att just de sociala problemen som du nämner @Kiwifrukt är samma som fick mig att på allvar börja fundera ifall jag hade NPF själv. Jag undrade vad det var för "signaler" jag sände ut som verkade stöta bort folk, särskilt som jag inte ville göra det. Att umgås med mig i skola/på arbetsplats gick bra, men aldrig att någon ville umgås med mig på fritiden typ. Blev mer och mer uttalat ju äldre jag blev.

Precis som @Invicta så visade det sig att jag mycket riktigt är autistisk och även om det yttrar sig annorlunda för personer inom spektrumet, så fann jag det lite lustigt att det verkar finnas i alla fall två personer med ungefär samma problematik. Det kan alltså vara så att du har NPF, men bara en utredning kan fastställa det.

 

[karamelldrottningen]

Jag var åtta och det är en livslång process att bearbeta men som tur är att ju längre man lever desto mer avlägset känns barndomen

Jag har många fina minnen också men just 8 år sticker ut då det blev helt kaos.

 

[Ramona]

Men nä, jag tror det går alldeles utmärkt att växa och utvecklas utan kriser!
Jag lever tämligen krisfritt. Jag har en sambo jag är kär i, vi har en baby som mår bra, friska familjer, bor bra, roliga jobb.
Skulle jag då inte växa och utvecklas?

Nej, jag tror ärligt inte det. Inte på den nivån jag menar. Det måste till lite kaos i livet för att man ska tänka till och växa som människa. Om man bara flyter med på räkmackan så bygger det inte verktygen att hantera kaos. Det är först när man begraver sina nära och kära, man blir själv, man separerar, man förlorar jobbet eller liknande som man funderar på vad man vill och hur man hanterar saker. Man växer som människa medan man "kämpar" med att komma ut på andra sidan liksom. För nu snackar vi inte utveckling som att man lär sig mer på jobbet, eller att man blir en bättre ryttare. Utan riktiga emotionella kriser.

Men du får gärna återkomma efter att du genomlevt en kris så får vi se om det är någon ändring. För det är ju ändå min egna teori. Jag hade aldrig blivit den jag är idag om det inte varit för att jag tvingats genomgå både praktisk och emotionell tumult. Jag är tämligen priviligierad och jag vet om det. Jag har ett stort socioekonomiskt nätverk runt mig som är mycket stabilt och tryggt. Min kvarvarande släkt är tight och jag har bra vänner. Men jag hade ändå inte varit där jag är utvecklingsmässigt ifall det inte varit för kriserna i livet. Jag uppskattar det lilla i livet betydligt mer än många andra i västvärlden och framför allt Sverige. Jag är mycket mer tillfreds idag, även om det givetvis finns massor kvar att lära.

 

[RedQueen]

Tror jag insåg att livet är bra orättvist redan som 6-åring men att livet med jämna mellanrum bara är skit är något som jag insåg senare, runt 12-13 års ålder.

Däremot hände det något när jag fyllt 30, helt plötsligt kände jag mest att jag var trött på att gå omkring och känna sorg, ilska och hopplöshet, det tog så mycket energi och hade tagit så stor del av mitt liv redan. Den dagen insåg jag att oavsett hur jävligt livet än är, så går det vidare. Och det liv jag har är något jag ska råda och bestämma över, vilket också innebär att jag också bestämmer vad i livet som ska få min tid, energi och mina känslor. Livet är för kort, helt enkelt, och då ska inte någon få chansen att få mig att må dåligt någonsin igen.

 

[athena_arabians]

Tror jag insåg att livet är bra orättvist redan som 6-åring men att livet med jämna mellanrum bara är skit är något som jag insåg senare, runt 12-13 års ålder.

Däremot hände det något när jag fyllt 30, helt plötsligt kände jag mest att jag var trött på att gå omkring och känna sorg, ilska och hopplöshet, det tog så mycket energi och hade tagit så stor del av mitt liv redan. Den dagen insåg jag att oavsett hur jävligt livet än är, så går det vidare. Och det liv jag har är något jag ska råda och bestämma över, vilket också innebär att jag också bestämmer vad i livet som ska få min tid, energi och mina känslor. Livet är för kort, helt enkelt, och då ska inte någon få chansen att få mig att må dåligt någonsin igen.

För mig tog det lite mer än 30 år samt en lite otrevlig sjukdomsdiagnos att inse att jag verkligen vill leva. Helt galet att det var det som krävdes.

Men samtidigt, all skit jag varit med om har gjort att jag vet att jag inte kommer att gå sönder. Något stål längst inne i mig viker sig aldrig. Det är faktiskt en trygghet.

 

[Amha]

Men nä, jag tror det går alldeles utmärkt att växa och utvecklas utan kriser!
Jag lever tämligen krisfritt. Jag har en sambo jag är kär i, vi har en baby som mår bra, friska familjer, bor bra, roliga jobb.
Skulle jag då inte växa och utvecklas?

Självklart måste man kunna växa och utvecklas ändå men kriser osv kan ju vara positivt sett till att man får nya erfarenheter som utvecklar en både vad gäller sätt att tänka men även sätt att hantera olika situationer. Man lär sig om både sig själv och andra. Framförallt upplever jag, genom mina kriser och trauman, att jag ser livet på ett annat sätt.

Lycka är inte självklart för mig utan något jag är väldigt glad och tacksam över att jag får känna vilket gör att jag blir extra tacksam över att känslan dyker upp (dvs dubbel lycka). Jag trodde t.ex aldrig varken i min tonår, tidig 20-årsålder eller ens för 3 år sedan att jag skulle stå här nu med familj, en man jag älskar och som älskar mig, hygglig ork, jag har börjat plugga trots att jag under flera år inte kunde läsa böcker pga sjukdom, god ekonomi trots studier och en bra boendesituation i ett län där typ allt kostar skjortan och lite till om man ska äga sin bostad. Det känns som att jag är i himmelriket, kommit över ett jättehinder. Jag har utvecklats på många plan av kriserna på ett sätt jag inte hade utvecklats utan dem och jag vill inte vara utan erfarenheterna men jag vill inte heller tillbaka till dem.

Med det sagt betyder det inte att man inte kan utvecklas när livet går ganska smärtfritt.

 

[Sonic76]

Jag är inte lycklig.
Har nog aldrig varit.
Däremot kan jag känna glädje över mitt jobb, mitt barn och mina djur.
Jag har tagit mig genom otaliga kriser och elände i mitt liv.
Det som nu trycker ner mig är mina skulder.
Som jag aldrig kommer bli av med och hindrar mig från att ta körkort.
Annars har jag ett bra liv
Jag har dock blivit sviken och bedragen så många gånger så jag litar inte på nån numer
Kommer nog aldrig att göra det igen.
Tråkigt men så är livet

 

[Ramona]

Det som nu trycker ner mig är mina skulder.
Som jag aldrig kommer bli av med och hindrar mig från att ta körkort.

Kan du inte få skuldsanering?

 

[Sonic76]

Kan du inte få skuldsanering?

Nej

 

[Hermelin]

Jag tyckte att det var jobbiga år när jag växte upp. I alla fall till viss del. Mobbing var förstås en stor del av det. Och tyckte verkligen att livet var rätt kass. Men sen har jag växt upp. Och visst händer det fortfarande dåliga saker. Man mister människor man tycker om. Ekonomin var under många år total katastrof och en del annat. Men livet är inte kass för det. Livet suger inte!

Så jag har landat i det motsatta. Jag minns inte när jag kom på att livet suger röv. Jag minns när jag insåg att det inte gör det.