"Det är bara så som livet är"

[Enya]

Jag tycker det där sista kommer upp lite väl ofta hela vägen från barnsben och egentligen har liten relevans i hur en upplever sitt eget liv. Det blir ett evigt upprepande av: "Tycker du inte om maten? Tänk på barnen i Afrika!" Som om jag skulle må bättre av att veta att det finns folk som har det sämre, eller som om de skulle må bättre ifall jag uppskattade min privilegiade tillvaro mer.

För mig leder sådana kommentarer bara till att jag mår ännu sämre för att jag mår dåligt, eftersom om man sätter det i relation till sådant, hur andra har det i andra länder, så har jag ju inget att må dåligt för. Alltså borde jag skämmas över att må dåligt, blir känslan.

 

[Sel]

För mig leder sådana kommentarer bara till att jag mår ännu sämre för att jag mår dåligt, eftersom om man sätter det i relation till sådant, hur andra har det i andra länder, så har jag ju inget att må dåligt för. Alltså borde jag skämmas över att må dåligt, blir känslan.

Det är väl det som är poängen från början, att skuldbelägga så att folk ska "skärpa sig" och uppskatta det de har, det är det som gör mig så irriterad på fenomenet. Lägga skuld på folk för något de inte kan påverka leder sällan tilll någonting positivt. Att jag är tacksam för en bakad potatis med krämig räkfyllning gör inte barnen i Afrika mindre hungriga.

Och .

 

[Enya]

Det är väl det som är poängen från början, att skuldbelägga så att folk ska "skärpa sig" och uppskatta det de har, det är det som gör mig så irriterad på fenomenet. Lägga skuld på folk för något de inte kan påverka leder sällan tilll någonting positivt. Att jag är tacksam för en bakad potatis med krämig räkfyllning gör inte barnen i Afrika mindre hungriga.

Och .

Ja precis, man kan ju uppskatta det man har, men ändå må dåligt över att livet liksom suger. Över sina motgångar. För man lever ju trots allt inte på ett ställe där det är sämre, eller man har det inte på ett sämre vis i "vanliga fall".

 

[Voeux]

Jag kan inte minnas att jag någonsin tänkt så, jag har nog snarare alltid tänkt att livet i grunden är fantastiskt men ibland händer det saker som gör att det inte känns så just nu. Men det går över. Så är det härligt igen. Sen händer det nåt nytt som kan vara jobbigt en tid osv. men det är alltid enskilda saker som suger. Inte livet i sig.

Att livet kan vara hårt vet jag inte när jag insåg. Det var nog inte en plötslig insikt utan nåt jag lärt mig successivt från väldigt ung ålder. Allt från när man inte fick glass i butiken som barn, att hamstern dog eller farmor dog. Tills vuxenlivet och svårare perioder. Men jag har alltid sett ljus i tunneln, att man faller men kommer resa sig igen. Att tiden läker alla sår är något som jag genuint tror på. Vissa blir kvar som komplicerade ärrbildningar men inget lämnas som ett öppet sår som ständigt gör lika ont.

 

[Monimaker]

Jag har haft den känslan så länge jag kan minnas – när psykologen pratade med lärare/pedagoger så tidigt som från förskolan vittnade de om ett barn som var ständigt väldigt allvarligt och olyckligt. Jag måste dock ha varit duktig på att maskera det hemma, eftersom deras erfarenhet inte stämde överens med mina föräldrars särskilt väl. "Det märktes att något inte stod rätt till, men det var inget som man som lärare reagerade på under den tiden", sade läraren i intervjun med psykologen. Jag var en snäll och tyst elev utan några egentligen bristande kunskaper så, vilket gjorde att jag hamnade mellan stolarna. Så många läkare som har frågat varför jag inte varit i kontakt med BUP under barn-och ungdomsåren men den frågan kan nog ingen svara på

Började självskada innan tonåren och den depressionen har nog enbart släppt i perioder sedan dess, på högstadiet försökte lärarna agera eftersom jag var uppenbart suicid, men jag ville inte ha hjälp. Lever idag på antidepressiv medicin och dubbla neuroleptika/antipsykotiska läkemedel och försöker bara hålla det tunga huvudet över självmordsytan utan att orka så mycket mer. Tycker väl att livet är skit överlag och vill egentligen inte vara med mera, men här är man ändå för att inte göra andra besvikna.

 

[Ramona]

Att tiden läker alla sår är något som jag genuint tror på. Vissa blir kvar som komplicerade ärrbildningar men inget lämnas som ett öppet sår som ständigt gör lika ont.

Jag tror inte att tiden läker alla sår, jag tror bara att man lär sig hantera sorg och motgångar på ett annat sätt med mognad och erfarenhet. Jag är helt övertygad om att för att växa måste man gå igenom kriser. Ur kriser kommer utveckling och ur utvecklingen kommer mognad och självständighet. Man blir helt enkelt en bättre och smartare människa om man lär sig hantera sina motgångar på ett bra sätt.

De som inte får verktygen att hantera motgångarna är de som gräver ner sig och skyller allting i sitt liv på en och samma grej. Det är de som aldrig tar sig ur 2sin misär" utan alltid bara fortsätter i samma fotspår och mår lika kasst som alltid.

 

[the_connemara]

Har nog inte gjort det än. Kanske slipper.

Fast jag tror egentligen på att det mest handlar om att jag aldrig haft några stora förväntningar på att något ska vara på ett visst vis eller att man ska ha makt över allt som kan inträffa. Att det trots att det inträffar en sjuhelvetes massa skit i perioder, också finns saker att glädja sig åt och förundras över, och vara nyfiken på. Och så det självklara då förstås, att man lever i ett land där saker och ting gör att jag betraktar mig som privilegierad på många sätt i förhållande till människor på andra geografiska platser.

Känner väldigt mycket igen mig i det!

Jag tycker det där sista kommer upp lite väl ofta hela vägen från barnsben och egentligen har liten relevans i hur en upplever sitt eget liv. Det blir ett evigt upprepande av: "Tycker du inte om maten? Tänk på barnen i Afrika!" Som om jag skulle må bättre av att veta att det finns folk som har det sämre, eller som om de skulle må bättre ifall jag uppskattade min privilegiade tillvaro mer.

För mig leder det tankesättet (även om jag tycker de kommentarerna är helt pantade) till att jag faktiskt ägnar mig åt lite eftertanke och ser ännu mer positiva saker i min tillvaro. Men jag ÄR en jävla positiv person innerst inne, och jag är djupt tacksam och glad för det. För jag tror det i sig är ett privilegium som gör att en lättare står ut med allt som är jobbigt. För det är en massa skit som är jobbigt också. Jag slutar bara aldrig se det positiva med (även om det i princip dagligen får mig att gråta pga för mkt känslor och är jobbigt åt det hållet med).

 

[Voeux]

Jag tror inte att tiden läker alla sår, jag tror bara att man lär sig hantera sorg och motgångar på ett annat sätt med mognad och erfarenhet. Jag är helt övertygad om att för att växa måste man gå igenom kriser. Ur kriser kommer utveckling och ur utvecklingen kommer mognad och självständighet. Man blir helt enkelt en bättre och smartare människa om man lär sig hantera sina motgångar på ett bra sätt.

De som inte får verktygen att hantera motgångarna är de som gräver ner sig och skyller allting i sitt liv på en och samma grej. Det är de som aldrig tar sig ur 2sin misär" utan alltid bara fortsätter i samma fotspår och mår lika kasst som alltid.

Är inte det samma sak då, fast med andra ord? Det här med att tiden läker alla sår är ju ett talesätt men det handlar väl just om att hantera och få distans till händelser. Jag tror de allra flesta har en naturlig drivkraft att göra det, även om vissa är sämre på det så upplever jag att det är sällan det står helt stilla även för dem.

 

[sjoberga]

Jag tycker det där sista kommer upp lite väl ofta hela vägen från barnsben och egentligen har liten relevans i hur en upplever sitt eget liv. Det blir ett evigt upprepande av: "Tycker du inte om maten? Tänk på barnen i Afrika!" Som om jag skulle må bättre av att veta att det finns folk som har det sämre, eller som om de skulle må bättre ifall jag uppskattade min privilegiade tillvaro mer.

För mig är det nog mer en känsla av att det jag upplever som motigt är på en helt annan skala. Och då lättare att ta itu med. Annars är det väl snarare så att andra har det sämre ger en större känsla av att livet suger på många sätt.

 

[Red_Chili]

Samma här. Jag avskydde hela konceptet att vara barn, mitt liv har bara blivit bättre med stigande ålder.

Samma för mig.

Mina sämsta dagar nu är fortfarande bättre än hur mina bästa dagar var förut. Och visst fanns det ljusglimtar i tillvaron även som barn, men jag minns också hur jag tyckte att allt var fruktansvärt jobbigt, mycket pga förskola + grundskola som av förklarliga skäl är en stor del av ens liv då. Jag mådde uselt bland andra människor och herregud så skönt livet blev den dag jag insåg att man kunde skolka. Inga negativa konsekvenser av skolken blev någonsin värre än känslan av att vara i skolan.

Även nu tänker jag dock nästan dagligen att livet är uselt och framförallt meningslöst. Men nu är det mer som ett konstaterande än något som gör mig deppig eller på annat sätt får mig att må dåligt. Det är mer "Godmorgon. Världen är kass. Livet är meningslöst. Nu tar jag och äter frukost och ger mig ut på långpromenad med hundarna".

Men som någon annan nämnde, jag har verkligen blivit bättre på att uppskatta sådant som ändå är bra här i livet. Samtidigt skulle jag aldrig ens gå upp ur sängen på morgonen om det inte vore för hundarna.

 

[sjoberga]

Det är väl det som är poängen från början, att skuldbelägga så att folk ska "skärpa sig" och uppskatta det de har, det är det som gör mig så irriterad på fenomenet. Lägga skuld på folk för något de inte kan påverka leder sällan tilll någonting positivt. Att jag är tacksam för en bakad potatis med krämig räkfyllning gör inte barnen i Afrika mindre hungriga.

Och .

Fast det är milsvid skillnad på att jag känner mig privilegierad och därmed värderar storleken på motgångar och utmaningar annorlunda och att uttala det högt till någon annan och förvänta sig att de ska känna samma sak.

 

[Sasse]

När jag var runt 9 år. Framförallt är det traumatiska händelser av flerårig mobbing och våld i relation som gör att jag tycker livet är kasst. Jag har utvecklats till en tystlåten person som knappt säger halv sju, och som tappat tilliten och intresset för människor. Lite har min talförmåga förbättrats år efter år, men det är nog något jag får jobba med för resten av livet och det är inte så motiverande.

Jag önskar jag kunde säga att jag lärt mig att uppskatta bra saker i livet, som vissa i tråden säger. Men istället har det blivit åt andra hållet att jag håller mig likgiltig. Visst kan saker och ting vara roliga och något jag ser fram emot, men det finns ändå en känsla av likgiltighet där.

 

[starcraft]

Sen jag var typ 10. Därefter har jag haft perioder där jag har tyckt att livet är fantastiskt eller delar av livet är fantastiskt, men jag oftare tycker livet är meningslöst. Jag hade nog inte överlevt tonåren om det inte vore för hästen. Mitt bottnar nog mycket i att jag väldigt sällan känner att jag passar in och att jag duger som jag är. Jag är en positiv människa i grunden och ser glaset som halvfullt, men det hindrar inte att det också känns jävligt motigt. För mig är det möjligt för de två känslorna att samexistera, jag har möjlighet att uppskatta positiva saker i vardagen, även när jag var väldigt deprimerad.

 

[Sel]

Fast det är milsvid skillnad på att jag känner mig privilegierad och därmed värderar storleken på motgångar och utmaningar annorlunda och att uttala det högt till någon annan och förvänta sig att de ska känna samma sak.

Sant!

 

[athena_arabians]

Jag är ännu en av de med mobbing i bagaget från skolan och anorexin var säkert till viss del orsakad av den.

Jag insåg nog tidigt att det finns begränsningar för mig men det är inget jag kommer ihåg som negativt, det var bara ett faktum (tex var inte utlandssemestrar något som fanns i min värld, det fanns inte pengar). Men trots min tidiga insikt att jag kan inte göra allt så var min barndom utanför skolan lycklig på det stora hela.

Fortfarande så förväntar jag mig inte att det ska finnas någon "rättvisa" i tillvaron (om en ens kan prata om det, jag tror inte på karma) utan jag tittar på det jag har (och då menar jag inte bara materiella saker) och gör det bästa jag kan av dem. Ibland suger allt men det är bara att bita ihop och köra på. Sedan kan det komma en soluppgång som är helt magiskt fantastisk när en jobbat hela natten så en måste stanna bilen och fota den. Dvs att även om rätt mycket är skit så får en stanna och bekräfta (i brist på bättre ord) att det fortfarande finns saker en kan förundras över.

Jag har nog alltid sett mig själv som en rätt negativ människa men har insett att jag nog tillhör "halva glaset fullt"-falangen. Jag är inte peppigt lagd (jag har helt ärligt svårt för överdrivet peppiga människor... ) men landar väl någonstans i en cynisk optimism kryddad med en ordentlig dos självironi

Jag håller också med @Voeux nedan:

Jag kan inte minnas att jag någonsin tänkt så, jag har nog snarare alltid tänkt att livet i grunden är fantastiskt men ibland händer det saker som gör att det inte känns så just nu. Men det går över. Så är det härligt igen. Sen händer det nåt nytt som kan vara jobbigt en tid osv. men det är alltid enskilda saker som suger. Inte livet i sig.

Att livet kan vara hårt vet jag inte när jag insåg. Det var nog inte en plötslig insikt utan nåt jag lärt mig successivt från väldigt ung ålder. Allt från när man inte fick glass i butiken som barn, att hamstern dog eller farmor dog. Tills vuxenlivet och svårare perioder. Men jag har alltid sett ljus i tunneln, att man faller men kommer resa sig igen. Att tiden läker alla sår är något som jag genuint tror på. Vissa blir kvar som komplicerade ärrbildningar men inget lämnas som ett öppet sår som ständigt gör lika ont.

Det funkar inte att grotta ner sig i all skit en varit med om. Det var vidrigt när vi fick ta bort mina hästar, katterna och när pappa och mamma dog men för mig är smärtan jag känner i sådana situationer bara ett bevis för att de var högt älskade och det är priset jag betalar för att älska. Livet skulle vara så outhärdligt om jag inte kände saker väldigt starkt, även sorg. Sedan vet jag att det är ett släktdrag att känna lite för mycket sas så ibland måste jag tvinga mig att vrida ner känselspröten.

 

[pepp]

Jag var nog i mitten av 20 års åldern. Minns inte min barndom så kan inte säga om det kom tidigare.
Funderar fortfarande om det här verkligen är allt, är det såhär det ska vara fram tills att man dör? Då känns det rätt bortkastat.

Känner inte så hela tiden, men det kommer och går.

 

[escodobe]

Det känns lite som att jag alltid vetat om att livet är väldigt orättvist. Kommer i alla fall inte ihåg att jag kommit till någon insikt vid något tillfälle, utan det har alltid funnits. Men det var nog inte förrän jag började jobba heltid som jag insåg att det är sådär livet ser ut - och det suger! Att aldrig vara fri, att alltid ha någonting hängande över sig, att inte få komma och gå som man själv behagar.

Tänk att jag känner mig ungefär tvärtom.
Som barn behövde jag vara i skolan med andra barn, som jag till största delen inte kom överens med, man har inga pengar, väldigt lite makt - folk bestämmer över en hela tiden, att man ska gå till skolan, vad man ska äta till middag, när man ska komma hem på kvällarna osv vilket jag ogillar av princip. Världen är lite obegriplig och man har helt enkelt inte lärt sig tillräckligt om allt.

Visst, jag är låst till vardagarna med mitt jobb, men det är för att jag gillar det och pengarna - jag har VALET att ta något nattjobb istället om jag hellre vill det, jag skulle kunna plugga ett par år till om jag vill, jag skulle kunna flytta utomlands jobba för typ mat och husrum som divemaster eller hästskötare. Rent teoretiskt skulle jag kunna maska mig runt på akassa ett par år utan att anstränga mig särskilt om för att få ett arbete om jag hade velat...

Men jag är bekväm av mig och gillar genuint jobbet så jag får leva med att det är på kontorstid.
Men jag kan vara uppe hela nätterna, äta ostbågar till frukost, ha hur mycket grejer på golvet jag vill och om jag medvetet misshandlar mina knivar så att de blir slöa så är det bara jag som kommer svära åt det senare. INGEN bestämmer saker över mig annat än möjligen polisen

 

[Kiwifrukt]

Ska väl tillägga efter mitt inlägg igår att det finns väldigt mycket i mitt liv som är bra också. Det var några fruktansvärt jobbiga år när jag var arbetslös och kände att jag bara satt fast och då hatade jag allt med mig. Men efter 2018 har mycket vänt och faktiskt blivit bra också. Jag kan oftast se livet från den ljusa sidan.

Däremot har jag fortfarande problem socialt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, för på typ utvecklingssamtal på jobbet får jag ofta beröm för att vara duktig på att samarbeta med flera olika typer av människor och tror inte någon av mina nuvarande kollegor tycker illa om mig eller uppfattar mig som jobbig. Men jag kan verkligen inte komma människor nära och upplever aldrig att någon liksom…. Vill välja mig att komma närmare? Utan väljer alltid någon annan? Det hade varit lättare om någon hade sagt ”det här kanske du ska tänka på…”, ”ibland kan du upplevas som x” eller liknande men när man får beröm för att vara bra på sociala sammanhang och ändå bli bortvald konstant blir svårt att se vad jag skulle kunna göra annorlunda. Eller om jag bara är en person som kommer få leva ensam.

 

[Enya]

Ska väl tillägga efter mitt inlägg igår att det finns väldigt mycket i mitt liv som är bra också. Det var några fruktansvärt jobbiga år när jag var arbetslös och kände att jag bara satt fast och då hatade jag allt med mig. Men efter 2018 har mycket vänt och faktiskt blivit bra också. Jag kan oftast se livet från den ljusa sidan.

Däremot har jag fortfarande problem socialt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, för på typ utvecklingssamtal på jobbet får jag ofta beröm för att vara duktig på att samarbeta med flera olika typer av människor och tror inte någon av mina nuvarande kollegor tycker illa om mig eller uppfattar mig som jobbig. Men jag kan verkligen inte komma människor nära och upplever aldrig att någon liksom…. Vill välja mig att komma närmare? Utan väljer alltid någon annan? Det hade varit lättare om någon hade sagt ”det här kanske du ska tänka på…”, ”ibland kan du upplevas som x” eller liknande men när man får beröm för att vara bra på sociala sammanhang och ändå bli bortvald konstant blir svårt att se vad jag skulle kunna göra annorlunda. Eller om jag bara är en person som kommer få leva ensam.

Ibland upplever jag att en del människor sänder ut vibbar av att inte vilja ha kontakt med andra. Du kanske sänder ut sådana vibbar omedvetet? Om det sociala är jobbigt kanske du i ditt undvikande av det liksom avskärmar dig och blir otillgänglig för andra att närma sig riktigt?

Med sådana människor orkar inte jag närma mig mer än vad som behövs arbetsmässigt, finns det andra mer lättillgängliga blir det lättare att föra samtal med dem osv. Det har med min egen ork inom mitt sociala att göra. Inget man gör för att vara elak utan man tolkar bara andra liksom och väljer efter sina egna förmågor.

 

[clusia]

Jag har nog aldrig reflekterat över att ”det är som det är” är synonymt med att livet suger. Jag har nog mera tänkt det som något neutralt. Jag har i perioder mått dåligt, haft det tufft i skolan pga diagnos och kan vid situationer känna ”men varför just jag”. Jag har däremot aldrig känt att livet är piss och suger utan det är bara som det är. Ibland går det upp och ibland går det ner.