Deprimerad tonåring?

[Anonymulois]

En ungdom på 16 år som enligt sig själv "har problem med att känna känslor som kärlek och lycka..."
Och hon säger också: " måste förmodligen få mer kontakt med bup för jag har ingen aning om hur jag ska göra, vill helst inte prata om det här"

Hur bemöter man det som mamma förutom att krama om när man får och förvissar mig om att hon vet att jag (Och hennes pappa) alltid finns här för henne?

Någon som haft liknande problem? Själv hade jag problem att jag kände "för mycket" som tonåring så jag är ute på helt okänd mark liksom...

 

[Modest]

En ungdom på 16 år som enligt sig själv "har problem med att känna känslor som kärlek och lycka..."
Och hon säger också: " måste förmodligen få mer kontakt med bup för jag har ingen aning om hur jag ska göra, vill helst inte prata om det här"

Hur bemöter man det som mamma förutom att krama om när man får och förvissar mig om att hon vet att jag (Och hennes pappa) alltid finns här för henne?

Någon som haft liknande problem? Själv hade jag problem att jag kände "för mycket" som tonåring så jag är ute på helt okänd mark liksom...

Jag hade i princip inget känsloliv som tonåring, troligen stängt av pga en del som var jobbigt genom barndom/uppväxt. Jag har gått i terapi några vändor och framför allt med åldern fått allt bättre kontakt med mina känslor (är 28 idag).

Leder det här till några konkreta problem för ditt barn i nuläget? Det känns som att nivån på det hela borde avgöra hur man bäst hanterar det. Har barnet kontakt med BUP redan så är väl det en ingång, annars är väl ungdomshälsan/ungdomsmottagning en bra instans för sådant här tänker jag.

 

[Hermelin]

Jag har en bonusdotter som hade liknande bekymmer. Om hon vill ha hjälp med sitt mående så är väl det superbra? Har hon inte kontakt med bup redan nu så kan man starta hos skolans kurator eller motsvarande. Ta snabbaste vägen in för att få hjälp.

Min bonusdotter ville inte ha hjälp. Det tog flera år innan hon faktiskt kom iväg och fick prata med någon som kunde hjälpa henne igenom det här.

 

[Lingon]

En ungdom på 16 år som enligt sig själv "har problem med att känna känslor som kärlek och lycka..."
Och hon säger också: " måste förmodligen få mer kontakt med bup för jag har ingen aning om hur jag ska göra, vill helst inte prata om det här"

Hur bemöter man det som mamma förutom att krama om när man får och förvissar mig om att hon vet att jag (Och hennes pappa) alltid finns här för henne?

Någon som haft liknande problem? Själv hade jag problem att jag kände "för mycket" som tonåring så jag är ute på helt okänd mark liksom...

Ge henne positiv feedback för att hon berättar det för dig! Och ge dig själv en klapp på axeln också för att hon känner sig trygg nog med dig så att hon vågar öppna upp sig.

Jag hade kollat upp möjligheten för henne att prata skolans kurator eller med någon på t.ex. ungdomsmottagning/BUP. Det låter som att hon hade mått bra av en möjlighet att prata med någon. Även om man kan prata med sina föräldrar så är det ibland lättare att berätta allt och prata helt öppet med någon som inte är känslomässigt investerad. Hon behöver ju inte oroa sig för att kuratorn ska bli ledsen/rädd/besviken på henne om hon berättar hur hon mår och känner.