Den där svåra frågan?

[hljomalind]

Sv: Den där svåra frågan?

Oj, ja för oss var det faktiskt en riktigt svår fråga som vi gick som katten kring het gröt kring. Visst hade det kommit upp redan tidigt i relationen. Han visste att jag nog ville ha barn så småningom, jag visste att han på grund av osäkerhet över sin ekonomi och förmåga att vara en bra pappa var negativ/väldigt osäker i frågan.

När det gått ett par år och jag kanske lite lite började bli sugen (om än osäker) vågade jag inte ta upp det, då jag var rädd att han skulle känna "oj, hon vill ha barn snart och jag vill inte det, då ska jag inte stå i vägen, bäst vi gör slut så hon kan träffa nån annan". Så gärna ville jag inte ha barn att jag ville riskera relationen. Men så kom ämnet upp på en fest... och hans kompis frågade mig rakt på "Vill du ha barn? Med HONOM?" och jag sa "Ja. " Inte "kanske" eller "jo..." utan ett självklart ja. Där hände nåt i min kille tror jag. Detta att han förstod att jag trodde på just honom som pappa gjorde honom smickrad och gav självförtroende.

Sen gick det ytterligare en tid av "inte våga beröra ämnet" men jag vågade i alla fall börja känna efter vad jag själv ville och när så mensen råkade vara sen och jag satt med teststickan och blev BESVIKEN över att det inte kom något streck på den, (hur nu det skulle gått till, vi skyddade oss noga) då insåg jag för första gången att "jag vill nog det här, nu!"
När jag gjorde klart detta för honom, fortfarande med en tydlighet att detta inte är nåt ultimatum, det här är nåt jag vill med just dig och annars kan vi låta bli och ha det bra ändå, för jag vill inte ha barn med nån annan (det är också så jag ärligt känt hela tiden) så behövde han bara fundera ett dygn och sen var det hopp i säng med hysteriska garv över detta nya och stora vi gav oss in på...
Nu har jag en liten skrutt i magen som ska titta ut om två månader. Vi är fortfarande båda två rädda och osäkra ibland, men jag tror vi kommer vara väldigt glada att vi vågade. Lycka till!

 

[anonymys22]

Sv: Den där svåra frågan?

Tack för alla svaren! Fortsätt gärna att berätta det kanske kan ge mig lite mod.

 

[Rumpnissen]

Sv: Den där svåra frågan?

Jag och sambon hade väll varit ihop i tre år när jag åkte och besökte en kompis som hade fått barn. Innan dess hade jag varit högst tveksam till om jag ville ha barn överhuvudtaget. När jag kom hem sa jag typ "ska vi skaffa barn, typ nu?!".

 

[hej123]

Sv: Den där svåra frågan?

Jag har längtat efter barn i flera år och har väl fört diskussionen på tal ganska ofta med min sambo. Jag minns att vi pratade om det redan när vi träffades (6 år sedan) men då handlade det mer om huruvida man ville ha barn, inte när. Hade han då sagt att han inte ville ha barn hade jag förmodligen avslutat förhållandet då jag länge känt att jag verkligen ville ha barn.

Samtidigt har jag velat ha stabilt jobb och boende innan vi började försöka. Många nära kompisar har blivit gravida och fått barn senaste åren vilket gjort att det blivit ännu mer aktuellt att prata om det. I juni fick jag en tillsvidareanställning och vi bor i hus sedan 1½ år tillbaka så i somras sa jag till min sambo att nu har jag alla pusselbitar på plats, fundera på när du känner dig redo. Jag har hela tiden känt mig som den som tagit upp och drivit frågan och var lite rädd att han skulle känna sig pressad av mig. Efter några veckor pratade vi om det igen och då kände han att det nog var dags att försöka. Jag frågade när och han tyckte "nu på en gång!" så vi körde

Första försöket skedde i förra veckan och i slutet av nästa vecka bör det visa sig om det tagit sig. Jag känner inga tydliga tecken på graviditet fast å andra sidan har jag ju ingen aning om hur det ska kännas heller. Tankarna snurrar runt det här hela tiden och igår frågade sambon om jag tror att det finns nåt i magen så vi är helt klart nyfikna båda två.

 

[zbrka]

Sv: Den där svåra frågan?

Vad märkligt, jag kan egentligen inte minnas att vi pratade om det, bestämde oss, eller så. Det var bara självklart att vi skulle ha barn nån gång. Vi var 18 när vi blev ihop, så till att börja med var det ju inte aktuellt, men det har liksom alltid funnits med på kartan. Att det inte var aktuellt kanske egentligen gjorde det lättare att ta upp till att börja med. Det var lättare att prata i mer generella banor, typ "man vill väl ha barn så småningom" och så där. Sen blev min barnlängtan allt starkare och jag tog mig i kragen och började plugga, så jag skulle bli färdig nån gång och kunna skaffa barn :-) En lång process och mycket tid att vänja sig vid tanken. Vi fick sonen när vi varit ihop 8 år! Och han blev till av misstag, haha! Men sjukt vältajmat, så det löste sig så vi hade bra jobb och boende och så

 

[MiniLi]

Sv: Den där svåra frågan?

Det är väl precis då när man har varit tillsammans länge och verkligen känner varandra som frågan knappast kan ses som svår?

Det är väl bara att fråga?

Vi blev ihop som tonåringar och barnfrågan har kommit upp ett antal gånger. Inte särskilt dramatiskt utan bara tankar kring hur vi vill att våra liv ska se ut

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Den där svåra frågan?

Jag och min pojkvän pratade löst om "vill du ha barn?" på nån dejt i början och då fick vi reda på att vi i princip bägge ville ha barn nån gång men inte nu.

För några veckor sedan pratade vi om framtiden i och med att vi har rätt stora förändringar coming up i våra liv och då sa min pojkvän i förbigående att "ja, sen när vi får barn så får vi lösa det si och så.." och sen bad han mig att inte freaka ur och sa att han blir så lycklig av tanken på oss som föräldrar. Jag blev lika lycklig jag, det var första gången vi konkret pratat om att vi skulle ha barn ihop, inte bara "nån gång vill jag ha barn"-snacket. Det var fint faktiskt.

Vi har nu varit tillsammans (dejtat+varit ett par) i lite över ett år. Barn ligger långt fram i tiden men det är roligt att prata om

 

[Och_Aye]

Sv: Den där svåra frågan?

Fråga du bara, det är väl ingen knepig fråga alls?
Det är ju en sådan där basic grej när man har en partner tycker jag nog, typ som "äter du kött?".

Jag har nog egentligen inte frågat min sambo alls om han vill ha barn. Det räcker att se honom med sina småsyskon eller vänners småkottar för att se att han hemskt gärna vill ha barn.
Han pratar också en del om det, i termer som "där skulle vi kunna ha ungarnas rum" när vi letar hus, eller "åh, kolla vilken häftig tröja jag hittade, den ska ju vårat barn få ha!".

Däremot är vi (ehum, jag) överrens om att inga barn just nu. Jag vet att han hade blivit kanonlycklig om jag blev gravid även nu, men vi vill båda vänta ett tag. Själv är jag fortfarande lite osäker på om jag vill ha barn, även om jag oftare och oftare kommer på mig själv med att fånle åt okända knoddar eller liksom sakta farten förbi barnavdelningen i affären...

 

[anonymys22]

Sv: Den där svåra frågan?

Det är väl precis då när man har varit tillsammans länge och verkligen känner varandra som frågan knappast kan ses som svår?

Det är väl bara att fråga?

Vi blev ihop som tonåringar och barnfrågan har kommit upp ett antal gånger. Inte särskilt dramatiskt utan bara tankar kring hur vi vill att våra liv ska se ut

Jo men det är därför som jag antagligen ser det som en svår fråga, för att jag känner honom nog bra för att veta att det inte lär läge just nu och mig själv nog bra för att veta att säger han nej kommer jag att bli ledsen och besviken.

Fick fler negativa besked i veckan som gäller hans familj, vilket gör att det inte är läge att fråga just nu. Jag blir less på att turen inte kommer till oss utan negativ grej efter grej händer :-(

 

[lady_mike]

Sv: Den där svåra frågan?

Det hänger lite på hur du inleder det oxå.
Som ex: "Hej! vill du skaffa barn?" Eller, " Jag har funderat lite på det här med framtid och barn. Finns det på kartan alls för dej? Hur länge tror du att du vill vänta om du vill ha barn?"
Även om livet lite bökigt måste man kunna prata framtid. Speciellt om livet är bökigt under långa perioder. Kanske inte dagen efter ett dödsfall osv är lämpligt.
Men en trevlig dag vi frukost.

Och visst kan du bli besviken om det är längre fram i tiden än du vill. Eller alls. Men då vet du iaf vad du har att vänta.

 

[anonymys22]

Sv: Den där svåra frågan?

Det hänger lite på hur du inleder det oxå.
Som ex: "Hej! vill du skaffa barn?" Eller, " Jag har funderat lite på det här med framtid och barn. Finns det på kartan alls för dej? Hur länge tror du att du vill vänta om du vill ha barn?"
Även om livet lite bökigt måste man kunna prata framtid. Speciellt om livet är bökigt under långa perioder. Kanske inte dagen efter ett dödsfall osv är lämpligt.
Men en trevlig dag vi frukost.

Och visst kan du bli besviken om det är längre fram i tiden än du vill. Eller alls. Men då vet du iaf vad du har att vänta.

Det var ungefär som ett dödsfall (på den nivån) därför väljer jag att vänta ett par dagar med frågan. Är ganska säker på att han vill ha barn, frågan är bara när.

 

[AraSlei]

Sv: Den där svåra frågan?

*KL*

Jag och min pojkvän har bara varit tillsammans i 4 månader (dock känt varandra betydligt längre än så) och vi har redan pratat om att vi båda vill ha barn, men att vi båda vill bli klara med skola osv först.

Som lady_mike sa, man kan ju lägga upp det på olika sätt

 

[Lyrisk]

Sv: Den där svåra frågan?

Jag som kör stenhårt på rak kommunikation tog upp det på typ andra dejten

Snubben jag dejtade råkade nämligen vara en rökare, och jag är av bestämd åsikt att mina eventuella barn inte skall växa upp med rökande föräldrar..

Alltså förklarade jag för honom att en pappa till mina eventuella barn inte ska röka, så om han var intresserad utav att bli pappa till mina eventuella barn fick han lägga av med det där, senast när jag plussat, om vi nu kom så långt.. Annars var det fritt fram att se sig vidare om

Och det gjorde vi allt, vi har nämligen gift oss nu, och när jag plussade (fick dock tyvärr missfall) så slutade han röka så hastigt att jag inte ens märkte det (han röker visserligen aldrig i mitt sällskap, men ändå)

 

[Jettan]

Sv: Den där svåra frågan?

Jag frågade efter något år då jag alltid känt att jag vill ha barn, han ville inte pga sin sjukdomsfall historik och även hans biologiska pappas dåliga föräldra roll. Jag tror han var rädd att ge barnet sin sjukdom och att han skulle ta efter sin pappa och inte finnas där för barnet. Jag var jätte besviken och när han fick jobb på annan ort var det långt ifrån självklart att jag skulle flytta med.

Jag tror vi båda älskade varandra men vi var nog inte säkra på hur vårt förhållande skulle bli om det skulle vara vi i framtiden. Då blev jag oplanerat gravid. Vi hade då varit ett par i 6 år. Jag ville ju behålla såklart, jag önskade mig ju ett barn. Sambon gick med på det och jag flyttade med honom till nya orten och vi fick en flicka.

Men att vara gravid var inte lätt och det var tufft med små barn, jag frågade några gånger om syskon, det ville han inte ha och även om jag ville det och blev ledsen så köpte jag efter ett tag hans argument, det skulle bara vara vi tre och det kunde jag leva med.

Så jag hade ställt in mig på inga fler barn när jag blev gravid igen... Sambon var dock stöttande även denna gång. Jag övervägde abort ett tag men efter att jag satt mig in i hur en abort går till kunde jag bara inte göra det... Så nu väntar vi på att barn nr två ska komma vilken dag som helst nu. Det kommer vara 7 år mellan våra barn.

Det kommer inte bli fler barn efter detta dock, jag har haft så jobbiga graviditeter, så vi får nog vidta bättre åtgärder för att inte bli gravida igen sen...

Jag ångrar dock ingenting och tycker att min och mannens relation bara blir bättre och starkare och det är honom jag ser mig själv bli gammal tillsammans med.