Hoppas att det inte gör något om jag skriver lite om min situation också @NagelacksBeroende - jag har lite tankar runt demens pga anhörig jag också.
Först vill jag tacka alla som skriver här. Jag bor ihop med mina föräldrar, och en av dem börjar bli dement (90 år så det är inte så konstigt). Han tappar orden och säger saker som saknar sammanhang i ämnena vi pratar om, det har blivit mera tydligt på sistone tycker jag. Betala räkningar har blivit ett problem nu också. Lite tråkigt då han är/var professor och kunnig inom sitt område, men nu verkar han börja tappa det också.
Era inlägg påminner mig om hur viktigt det är hur jag bemöter honom. Jag är en otålig person som inte haft en så bra relation med honom samtidigt som han inte är så lätt som person, så jag har lätt att bli burdus med honom. Samtidigt som jag inte vill tåla vadsomhelst och vägrar göra det, som sagt så är han inte så lätt som person. Förstår man inte honom eller "problemet" så kan han typ hånskratta som att det är ens fel och inte hans eller bli förbannad på en. Han kräver en hel del uppmärksamhet också, otålig han också, pratar man med mamma så blir han irriterad eller arg för att han inte får uppmärksamheten direkt när han vill säga något till henne. Det är svårt att hitta den där balansen ... hur gör ni?
Det samtidigt som jag är lite lätt orolig för min mamma, hon är "bara" 67 år men då min mormor blev sämre efter att morfar dog (som hon tog hand om i slutet) så kan jag inte låta bli att bli lite orolig. Hon är min klippa. Och så ska hon inte behöva ta hand om en dement äldre person igen alltför länge igen, hon har redan fått gå igenom det med mormor som stressade henne till den gräns att hon fick något som kallas för brustet hjärta. Men då jobbade hon, nu är hon pensionär - samtidigt som hon är äldre också.
Men det är något som jag inte vet vad som kommer att hända, så det försöker jag mera ta det som kommer och leva i nuet när hon finns och mår helt okej. Men det kändes lite skönt att få skriva ned det.
Först vill jag tacka alla som skriver här. Jag bor ihop med mina föräldrar, och en av dem börjar bli dement (90 år så det är inte så konstigt). Han tappar orden och säger saker som saknar sammanhang i ämnena vi pratar om, det har blivit mera tydligt på sistone tycker jag. Betala räkningar har blivit ett problem nu också. Lite tråkigt då han är/var professor och kunnig inom sitt område, men nu verkar han börja tappa det också.
Era inlägg påminner mig om hur viktigt det är hur jag bemöter honom. Jag är en otålig person som inte haft en så bra relation med honom samtidigt som han inte är så lätt som person, så jag har lätt att bli burdus med honom. Samtidigt som jag inte vill tåla vadsomhelst och vägrar göra det, som sagt så är han inte så lätt som person. Förstår man inte honom eller "problemet" så kan han typ hånskratta som att det är ens fel och inte hans eller bli förbannad på en. Han kräver en hel del uppmärksamhet också, otålig han också, pratar man med mamma så blir han irriterad eller arg för att han inte får uppmärksamheten direkt när han vill säga något till henne. Det är svårt att hitta den där balansen ... hur gör ni?
Det samtidigt som jag är lite lätt orolig för min mamma, hon är "bara" 67 år men då min mormor blev sämre efter att morfar dog (som hon tog hand om i slutet) så kan jag inte låta bli att bli lite orolig. Hon är min klippa. Och så ska hon inte behöva ta hand om en dement äldre person igen alltför länge igen, hon har redan fått gå igenom det med mormor som stressade henne till den gräns att hon fick något som kallas för brustet hjärta. Men då jobbade hon, nu är hon pensionär - samtidigt som hon är äldre också.
Men det är något som jag inte vet vad som kommer att hända, så det försöker jag mera ta det som kommer och leva i nuet när hon finns och mår helt okej. Men det kändes lite skönt att få skriva ned det.
