Demens

[NagelacksBeroende]

Till er alla som svarat; jag är väldigt tacksam för alla era svar. Det känns nyttigt att få höra hur andra ser på det och vilka erfarenheter det finns.

 

[athena_arabians]

@NagelacksBeroende: Min mamma är svårt dement och har nog inte alltför lång tid kvar (ironiskt nog är hon fysiskt den friskaste av tre systrar... en av dem gick bort för många år sedan).

Jag hälsar inte på henne längre. Hon har inte känt igen mig på många år och senaste gångerna jag hälsat på blev hon väldigt orolig. Jag vet att hon har det bra (det är ett suveränt hem) men dels klarar jag inte av att åka dit och dels vill jag inte oroa henne. Till viss del har jag redan förlorat henne, allt som var min mamma är borta.

Det är många som har problem med att jag inte åker dit, det de har gemensamt är att de inte har någon dement släkting. Har någon här något problem med det är det bara att hålla det för sig själv.

 

[BornAgain]

@NagelacksBeroende: Min mamma är svårt dement och har nog inte alltför lång tid kvar (ironiskt nog är hon fysiskt den friskaste av tre systrar... en av dem gick bort för många år sedan).

Jag hälsar inte på henne längre. Hon har inte känt igen mig på många år och senaste gångerna jag hälsat på blev hon väldigt orolig. Jag vet att hon har det bra (det är ett suveränt hem) men dels klarar jag inte av att åka dit och dels vill jag inte oroa henne. Till viss del har jag redan förlorat henne, allt som var min mamma är borta.

Det är många som har problem med att jag inte åker dit, det de har gemensamt är att de inte har någon dement släkting. Har någon här något problem med det är det bara att hålla det för sig själv.

Den dagen då Släkting inte längre har utbyte av att jag kommer - den dagen kommer jag också att sluta hälsa på. Och jag kommer inte att ha dåligt samvete.

 

[athena_arabians]

Den dagen då Släkting inte längre har utbyte av att jag kommer - den dagen kommer jag också att sluta hälsa på. Och jag kommer inte att ha dåligt samvete.

Det ska vi verkligen inte ha. Men jag kan också säga att varenda gång någon lätt förfärat och något självgott uttrycker sin förvåning över att jag inte hälsar på krävs det all min självbehärskning för att inte lappa till personen i fråga.

 

[bitta]

Mitt bidrag är, förutom att hänga med i vad som samtalet har att erbjuda, att tänka på kroppsspråket.
Jag upplevde att mor blev väldigt känslig för om kroppsspråk och det som sas inte stämde. Om en irritation märktes i kroppsspråket som jag försökte dölja, så blev jag genast avslöjad av hennes reaktion.

Om jag däremot klarade att bara hänga med och prata om mejeriet i Dille eller att vi måste komma ihåg att hämta HenryJ:n i Östersund, så kunde vi ha roligt.

 

[Skjøldur]

Jag jobbar med vanliga ældre nu, en del ganska dementa. Førr har jag jobbat på demensavdelningar. En trøst, om du nu kan se det på det sættet, ær att då demensen gått så långt att personen i fråga inte længre førstår att något ær på tok med honom / henne så infinner sig ett stort lugn, i alla fall om personen i fråga har det bra. Jag tycker skedet då dom har ångest øver sin sjukdom och førtvivlat førsøker behålla kontrollen ær svårast. Jag underfund om att vissa svårt dementa ændå kænde igen mig fast utan att veta vem jag var och att dom kom ihåg lite av varje av det vardagliga på avdelningen men att det ær en sak att komma ihåg, en annan att tænka och førstå…. kallas också kognetiv førmåga. Några kommer ihåg gamla sånger och melodier och andra inte. En del førstår om man sæger en kort mening och sen væntar stilla och lugnt på att det ska koppla rætt… man kan upprepa det man sagt med samma ord men om man tror att hen ska førså bættre om man sæger det på ett annat sætt så funkar det inte alls! Viktigt att ord och kroppsspråk sæger samma sak. Jag brukar læra mig vad personen i fråga gærna vill høra. En lomhørd farbror blev lugn om man sa høgt och med sæker stæmma att "rækningarna ær betalda, vi har mat och allt ær i sin ordning".

 

[Kattennizze]

Gillade din anhöriga att dricka kaffe? Äta någon bulle? en bra sak är att ta såna lugnande fikapauser med det som personen gjort under nästan hela livet.

 

[Snurrfian]

Det ska vi verkligen inte ha. Men jag kan också säga att varenda gång någon lätt förfärat och något självgott uttrycker sin förvåning över att jag inte hälsar på krävs det all min självbehärskning för att inte lappa till personen i fråga.

Jag var väldigt nära att skrika åt en släkting till maken, hen ringde och skällde att hen minsann hade varit och hälsat på makens mamma och hon hade sagt att vi aldrig hade varit där. Jag konstatera att det är ju så det är, hon kommer inte ihåg att vi har varit där men om släktingen hade pratat med personalen så hade släktingen kunnat få veta att vi hade varit där dagen innan.
Vi hade en period när makens mamma mådde bäst av att vi inte kom, nu fungerar hennes medicinering bättre igen och hon har utbyte av oss igen och mår bra av att vi hälsar på. Barnen följer numera bara med när det är något större, vi firade svärmors 90 års dag och avdelningens julfest. I övrigt så blir de mest ledsna och svärmor förstår inte vilka de är alls. Jag följer oftast med maken som lite buffert, när han blir ledsen så kan jag ta över för en stund.

@NagelacksBeroende Nu vet jag inte hur det är i ert fall men svärmor har bott på sitt boende i snart fem år, hon har fyllt 90 år men jag skulle säga att hon har varit dement i närmare 12-14 år. Sista åren hon bodde hemma var det totalt kaos och det var en otrolig lättnad att hon kom in på ett boende. Boendet är fantastiskt, personalen gör allt de kan för att de boende ska ha det bra och ha en givande vardag.

 

[Stereo]

Det ska vi verkligen inte ha. Men jag kan också säga att varenda gång någon lätt förfärat och något självgott uttrycker sin förvåning över att jag inte hälsar på krävs det all min självbehärskning för att inte lappa till personen i fråga.

Igenkänningen. Jag orkar inte umgås med folk som ifrågasätter varför jag inte besöker min dementa mamma oftare än vad jag gör. De hintar lite fint om att jag inte älskar henne som en dotter borde (vilket är lite komiskt för mamma sa alltid att ett barn inte har några som helst skyldigheter att älska sina föräldrar). Det är ju FÖR ATT jag älskar henne så mycket som jag inte är där hela tiden!

@NagelacksBeroende Har inget vettigt att säga, men kram på dig om du vill ha en! Demens är en jävla skitsjukdom.

 

[honung]

Jag förlorade kontakten helt med min syster för 2 år sedan i samband med att vår mamma blev dement och flyttade in på boende och senare gick bort. Jag och min syster hade diametralt olika sätt att hantera mammas demens och jag klarade inte av att bli bombarderad med skuld för att vara "ignorant" mot mamma, och jag klarade inte av att se min syster ständigt röra upp mamma genom att inte acceptera eller förstå mammas demens.

Det är inte för inte demens kallas för 'de anhörigas sjukdom'.

 

[Mirre]

Har jobbat både på demensboende och i hemtjänsten, demens är fruktansvärt verkligen och det är viktigt att ni som anhöriga har stöd och hjälp. Sköterskan eller avdelningschefen bör kunna hjälpa er med var ni kan vända er.
Även om den som är sjuk inte minns sina anhöriga längre, så betyder besöken ändå så otroligt mycket. Någonstans så tror jag ändå att personen känner att den som besöker dem är någon som bryr sig. Även om de inte kan förmedla det.

Var bara dig själv, att vara lugn är viktigt runt dementa personer för att inte de ska bli oroliga, undvik att säga saker som "kommer du ihåg när..", berätta bara om händelsen istället. Om personen pratar om sina föräldrar till exempel eller andra avlidna personer, spela bara med. Nämn inte att släktingen är avliden, det blir bara som att få ett nytt dödsbesked varje gång någon talar om det. Man kan få höra precis vad som helst och någon som varit genomsnäll innan, kan bli utåtagerande och aggressiv. Men det är viktigt att komma ihåg att det är sjukdomen som talar och får personen att agera så, inte personen själv.
Det är vansinnigt jobbigt för de anhöriga att se sin släkting bli så förändrad, att deras förälder osv inte längre minns dem och inte kunna kommunicera som förut. Ingen dömer om man blir ledsen och tycker att det är jobbigt när man besöker, eller om ma helt enkelt inte orkar besöka för att det är för tufft. Kom ihåg att personalen finns där för att vårda den sjuka, men även för att prata med anhöriga, trösta och ge stöd.

 

[kakan89]

Vill beklaga din situation, vet att det är superjobbigt. Finns det ngn du kan prata med, som kanske vet lite mer om din anhörigs situation? Ibland kan det vara ngn jättebra på hemtjänsten, boende, eller vårdpersonal. De har ju inte obegränsat med tid men kan ändå ge stöd. Bara att de ser dig är mycket värt.
När jag satt och vakade över min tantkompis så betydde det oerhört mycket att personalen kom in då och då och frågade om jag ville ha något, bjöd på kaffe eller bara satt ngn minut med mig, kanske gav mig en kram. För man är helt mentalt slut oavsett hur man vänder och vrider på det.

Ang demensen så är närhet viktigt, prata gärna, men forcera inte fram minnen som personen kanske har svårt med. Säg inte "minns du det", "känner du ingen mig"? Tänker att det kan orsaka ångest både för dig och personen.

Jag har jobbat med anhörigstöd och suttit med många oroliga anhöriga som fått berätta hur de har det. Det är jätteviktigt att veta att man faktiskt har rätt som anhörig att boka möte med personalen just för anhörigstöd. Det kan också ge en stor inblick i varför personalen gör som den gör.

Precis. När mina föräldrar blev dementa frågade precis ALLA som jag pratade med om det: Känner de igen dig? Och jag fick varje gång svara, det är inte det svåraste, det svåraste är att JAG inte känner igen DEM.

 

[kakan89]

Något som man också kan göra om man tycker det är svårt att bemöta sin anhöriga är att fråga personalen om vad den anhöriga tycker om att göra. Är fikastunder det bästa på dagen? Är musik lugnade och väcker minnen? Sitta ute en stund i solen?

 

[Görel]

@NagelacksBeroende: Min mamma är svårt dement och har nog inte alltför lång tid kvar (ironiskt nog är hon fysiskt den friskaste av tre systrar... en av dem gick bort för många år sedan).

Jag hälsar inte på henne längre. Hon har inte känt igen mig på många år och senaste gångerna jag hälsat på blev hon väldigt orolig. Jag vet att hon har det bra (det är ett suveränt hem) men dels klarar jag inte av att åka dit och dels vill jag inte oroa henne. Till viss del har jag redan förlorat henne, allt som var min mamma är borta.

Det är många som har problem med att jag inte åker dit, det de har gemensamt är att de inte har någon dement släkting. Har någon här något problem med det är det bara att hålla det för sig själv.

Jag förstår dig precis. I perioder har jag blivit så ledsen över att min pappa inte finns kvar längre trots att han lever. Men jag har nu kommit till en slags acceptans och ser syftet med mina besök som att se till att han fortfarande har det bra. Än så länge känner han igen oss.

Min mamma däremot verkar ha nått en punkt där det är för påfrestande för henne att träffa honom så hon säger nej när jag erbjuder att åka med henne till pappa. De har varit ihop i 55 år och har alltid gillat varandra genuint och haft en välfungerande relation. Nu pratar hon mycket om att hon inte längre har något utbyte av att träffa honom. Jag klandrar henne inte, hon måste få hantera situationen på det sätt som känns bäst för henne.

 

[Görel]

Jag har jobbat med anhörigstöd och suttit med många oroliga anhöriga som fått berätta hur de har det. Det är jätteviktigt att veta att man faktiskt har rätt som anhörig att boka möte med personalen just för anhörigstöd. Det kan också ge en stor inblick i varför personalen gör som den gör.

När min pappa flyttade in på demensboendet erbjöds vi anhöriga till en informationsträff om demens. Det tycker jag var en jättebra idé.
Nu gick varken jag eller min syster på träffen eftersom vi har kunskaper om demens i våra yrken men tycker att det är väldigt bra att de som saknar kunskaper i ämnet får möjlighet att lära sig och förstå hur demens fungerar.

 

[athena_arabians]

Jag förstår dig precis. I perioder har jag blivit så ledsen över att min pappa inte finns kvar längre trots att han lever. Men jag har nu kommit till en slags acceptans och ser syftet med mina besök som att se till att han fortfarande har det bra. Än så länge känner han igen oss.

Min mamma däremot verkar ha nått en punkt där det är för påfrestande för henne att träffa honom så hon säger nej när jag erbjuder att åka med henne till pappa. De har varit ihop i 55 år och har alltid gillat varandra genuint och haft en välfungerande relation. Nu pratar hon mycket om att hon inte längre har något utbyte av att träffa honom. Jag klandrar henne inte, hon måste få hantera situationen på det sätt som känns bäst för henne.

Det var likadant för pappa... han klarade inte av att hälsa på henne till slut och det förstår jag.

 

[athena_arabians]

Har jobbat både på demensboende och i hemtjänsten, demens är fruktansvärt verkligen och det är viktigt att ni som anhöriga har stöd och hjälp. Sköterskan eller avdelningschefen bör kunna hjälpa er med var ni kan vända er.
Även om den som är sjuk inte minns sina anhöriga längre, så betyder besöken ändå så otroligt mycket. Någonstans så tror jag ändå att personen känner att den som besöker dem är någon som bryr sig. Även om de inte kan förmedla det.

Även om du säkert inte menade det så är ovanstående riktigt skuldbeläggande och fick mig att må riktigt illa. Ja, det kan säkert vara så att besöken betyder mycket för den sjuka... men jag går under om jag ska åka dit. De senaste gångerna jag besökt mamma har jag brutit ihop i bilen efteråt. Hon har dessutom varit mycket orolig när jag varit där de senaste gångerna, det är inte alls säkert att den sjuka mår bra av besöket (något personalen inte motsätter sig, det är väldigt individuellt).

 

[em-pirre]

Även om du säkert inte menade det så är ovanstående riktigt skuldbeläggande och fick mig att må riktigt illa. Ja, det kan säkert vara så att besöken betyder mycket för den sjuka... men jag går under om jag ska åka dit. De senaste gångerna jag besökt mamma har jag brutit ihop i bilen efteråt. Hon har dessutom varit mycket orolig när jag varit där de senaste gångerna, det är inte alls säkert att den sjuka mår bra av besöket (något personalen inte motsätter sig, det är väldigt individuellt).

Jag har också jobbat med dementa. Jag sa redan då åt min mamma att blir de sjuka så kommer jag inte att bli som de anhöriga jag stött på. De var fullkomligt slut. Patienten hade ingen aning om vem dom var och i vissa fall blev de bara sämre av besök. Sen finns det självklart de som mår bra av besök också men är det bra personal på avdelningen så räcker det utmärkt.

 

[cambodia]

Åh, vad jag lider med er som har dementa anhöriga
Vill bara skicka en kram till er allihop, ni är riktiga kämpar
Jag skulle gå sönder om det drabbade min mamma. Ibland får jag ångest bara av att hon är lite allmänt glömsk, vilket inte alls är någon fara egentligen. Ingen ska behöva ha dåligt samvete för att ni inte orkar besöka, jag förstår det mycket väl... hemska, hemska sjukdom!!

 

[Snurrfian]

Har jobbat både på demensboende och i hemtjänsten, demens är fruktansvärt verkligen och det är viktigt att ni som anhöriga har stöd och hjälp. Sköterskan eller avdelningschefen bör kunna hjälpa er med var ni kan vända er.
Även om den som är sjuk inte minns sina anhöriga längre, så betyder besöken ändå så otroligt mycket. Någonstans så tror jag ändå att personen känner att den som besöker dem är någon som bryr sig. Även om de inte kan förmedla det.

Var bara dig själv, att vara lugn är viktigt runt dementa personer för att inte de ska bli oroliga, undvik att säga saker som "kommer du ihåg när..", berätta bara om händelsen istället. Om personen pratar om sina föräldrar till exempel eller andra avlidna personer, spela bara med. Nämn inte att släktingen är avliden, det blir bara som att få ett nytt dödsbesked varje gång någon talar om det. Man kan få höra precis vad som helst och någon som varit genomsnäll innan, kan bli utåtagerande och aggressiv. Men det är viktigt att komma ihåg att det är sjukdomen som talar och får personen att agera så, inte personen själv.
Det är vansinnigt jobbigt för de anhöriga att se sin släkting bli så förändrad, att deras förälder osv inte längre minns dem och inte kunna kommunicera som förut. Ingen dömer om man blir ledsen och tycker att det är jobbigt när man besöker, eller om ma helt enkelt inte orkar besöka för att det är för tufft. Kom ihåg att personalen finns där för att vårda den sjuka, men även för att prata med anhöriga, trösta och ge stöd.

Har du läst vad anhöriga har skrivit i tråden? Om varför de inte orkar hälsa på, förstår du vad ditt inlägg skuldbelägger de som inte längre orkar? Jag tror jag förstår vad du vill säga, att vill man hälsa på så ska man göra det men det kom inte ut så.