Demens

[NagelacksBeroende]

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Och jag inser att jag börjar ungefär varje tråd med "jag vet inte riktigt", för det är nog oftast då jag ger mig på att skriva en egen tråd. Nåja, jag ska försöka få ihop något som är någorlunda vettigt.

Kortfattat. Jag har en familjemedlem som är dement. Detta har pågått i flera, flera år, men har nu på senare tid utvecklats oerhört fort, på VÄLDIGT kort tid. Personen är vad jag skulle säga i ungefär slutskedet av demensen, vilket innebär att hen inte kan gå längre, kan inte skilja dröm från verklighet, minns inte anhöriga osv. Jag har varit med under hela förloppet, men ändå känns detta stadie väldigt chockartat för mig rent personligen, för det har verkligen gått SÅ snabbt nu. Vi pratar ungefär dagar här. Jag har inte riktigt hunnit med. Personen har hjälp och stöd, så det är inget sådant jag behöver bistå med.

Ni som har någon form av erfarenhet utav detta, hur ska jag bete mig? hur ska jag förhålla mig till detta? Det är en person som står mig nära. Vad hade ni önskat att ni visste? Jag känner att jag ... vet inte. Alls. Ge mig alla tips och råd ni har, och som ni själva hade velat ha.

 

[Eli]

Det finns ingen misstanke om UVI? Det kollar man i alla fall alltid där jag jobbar när någon äldre (nu antog jag bara att din anhörig är äldre) blir plötsligt väldigt förvirrad.

 

[honung]

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Och jag inser att jag börjar ungefär varje tråd med "jag vet inte riktigt", för det är nog oftast då jag ger mig på att skriva en egen tråd. Nåja, jag ska försöka få ihop något som är någorlunda vettigt.

Kortfattat. Jag har en familjemedlem som är dement. Detta har pågått i flera, flera år, men har nu på senare tid utvecklats oerhört fort, på VÄLDIGT kort tid. Personen är vad jag skulle säga i ungefär slutskedet av demensen, vilket innebär att hen inte kan gå längre, kan inte skilja dröm från verklighet, minns inte anhöriga osv. Jag har varit med under hela förloppet, men ändå känns detta stadie väldigt chockartat för mig rent personligen, för det har verkligen gått SÅ snabbt nu. Vi pratar ungefär dagar här. Jag har inte riktigt hunnit med. Personen har hjälp och stöd, så det är inget sådant jag behöver bistå med.

Ni som har någon form av erfarenhet utav detta, hur ska jag bete mig? hur ska jag förhålla mig till detta? Det är en person som står mig nära. Vad hade ni önskat att ni visste? Jag känner att jag ... vet inte. Alls. Ge mig alla tips och råd ni har, och som ni själva hade velat ha.

Först; jag förstår att du är i en jobbig situation. Men..Vad menar du med "i slutskedet av demensen"? Menar du att personen är palliativ, dvs döende? jag förstår liksom inte riktigt vilket skede det handlar om, om det är demensen det handlar om eller bemötandet av en dement släkting som ligger för döden?

 

[kakan89]

Undrar samma som @honung.

Men i övrigt så försök lev med i personens värld. Vet hen inte vem du är prata om det hen minns. Det ger oftast mer oro att försöka förklara personen rätt. Även om personen inte minns dig är det ändå viktigt med mänsklig kontakt, inte bara från vårdpersonalen.

 

[mandalaki]

Min erfarenhet är att man har fullt upp med att hantera sin egen sorg och sitt eget raseri över det som pågår - en älskad person försvinner både mentalt och fysiskt framför ens ögon. Hur man förhåller sig till personen är nog mindre viktigt, bara man är lugn och snäll.

 

[BornAgain]

En kram och en varm tanke till dig. Det är jobbigt att vara anhörig. Det är som att vara i en förskräcklig bilolycka där man själv sitter i fjärde prioritet eftersom man "bara har ett brutet ben". Finns anhörigstöd, använd det

Demens är chockartat - dels är realiteten med minnesförlusten en annan än man föreställer sig, så mycket av människan försvinner med minnena, dels är det så svårt att inse hur kroppen stänger av med hjärnan. Att man glömmer hur man andas och går.

Besök och prata - jobba in den respons du får i samtalet men räkna inte med svar. Prata runt virrigheter - ifrågasätt inte och försök inte få personen att minnas (Jag och min demente Släkting var i Las Vegas samma år som hen fick sin diagnos - hen trodde hela tiden att vi var i Solna, men det finns inget skäl att argumentera om sådant. Vi hade bus-kul i Solna). Jag upplever att jag finner ro i att ha gjort det jag kan. Detta är inte minst viktigt om din släkting är pallativ

PS UVI ska alltid misstänkas
PPS tidigare dementa i släkten mådde alltid som sämst under vårvintern, men kom tillbaka till ett lite mindre hjärtskärande stadie under vår och sommar.

 

[BornAgain]

Min erfarenhet är att man har fullt upp med att hantera sin egen sorg och sitt eget raseri över det som pågår - en älskad person försvinner både mentalt och fysiskt framför ens ögon. Hur man förhåller sig till personen är nog mindre viktigt, bara man är lugn och snäll.

Detta skulle jag vilja dubbel-gilla! Och understryka. Helt sant

 

[mandalaki]

Detta skulle jag vilja dubbel-gilla! Och understryka. Helt sant

Skönt att höra att det är din erfarenhet också. Det är fasansfullt när de försvinner för en.

 

[NagelacksBeroende]

Först; jag förstår att du är i en jobbig situation. Men..Vad menar du med "i slutskedet av demensen"? Menar du att personen är palliativ, dvs döende? jag förstår liksom inte riktigt vilket skede det handlar om, om det är demensen det handlar om eller bemötandet av en dement släkting som ligger för döden?

Ledsen över att förvirra, jag menar att demensen har gått så långt nu att det inte känns som om att det finns så jättemånga steg kvar i den så att säga.

 

[NagelacksBeroende]

Det finns ingen misstanke om UVI? Det kollar man i alla fall alltid där jag jobbar när någon äldre (nu antog jag bara att din anhörig är äldre) blir plötsligt väldigt förvirrad.

Jag vill inte då djupare in i detalj, men jag kan säga att personen har varit på sjukhus en period och är kollad för bland annat detta.

 

[BornAgain]

Ledsen över att förvirra, jag menar att demensen har gått så långt nu att det inte känns som om att det finns så jättemånga steg kvar i den så att säga.

(

 

[BornAgain]

För din släkting: Finns där och prata. Är det någon mat eller kanske bakverk du förknippar med personen? Man kan ofta ta med sig fika

För dig: det är OK att sörja. Prova med anhörigstöd (hos oss är de grupper som samlas på dagtid )

 

[honung]

Ledsen över att förvirra, jag menar att demensen har gått så långt nu att det inte känns som om att det finns så jättemånga steg kvar i den så att säga.

Ok, då förstår jag. Jag tycker @BornAgain har gett jättebra svar. Var dig själv, var DÄR, ställ inte frågor utan var bara omtänksam. Det är fortfarande samma människa där inne, och allt handlar om här och nu och inget annat. Det är inte ens bra att säga hejdå efter ett besök, det bästa är att bara diskret gå när personens uppmärksamhet är på något annat. bara vara där, plocka fram gamla bekanta bilder, favoritgodiset eller spela favoritmusiken.

Det brukar finnas anhörigkonsulenter i alla kommuner som kan erbjuda stöd och information.

 

[NagelacksBeroende]

@honung Skulle du vilja förklara just kring hur du menar med att det inte är bra att säga hej då? Om det är det bästa så kommer jag självklart att göra så, men det känns så bakvänt med hur man brukar bete sig.

 

[honung]

@honung Skulle du vilja förklara just kring hur du menar med att det inte är bra att säga hej då? Om det är det bästa så kommer jag självklart att göra så, men det känns så bakvänt med hur man brukar bete sig.

Oftast kan inte dementa hantera det som SKA hända. Det är ofta så att dementa blir oroliga då de inte kan hantera annat än här och nu. Det är naturligtvis individuellt men min erfarenhet av arbete med svårt dementa är att de alltid mår bäst av att känna sig trygga i sitt här och nu. Ett hejdå leder till oro och tvivel, den dementa har inte förmågan att förstå om ditt hejdå handlar om att ni ses igen om fem minuter, tre dagar eller någonsin igen. Tidsuppfattningen finns liksom inte. Tyvärr gör till och med många personal det felet när de ska gå hem från arbetet, eller går på semester dagen efter, de rullar ner persienner, låser dörrar och säger HEJDÅ och den dementa kan inte hantera det. NU GÅR JAG PÅ SEMESTER; VI SES OM FYRA VECKOR är helt ohanterbart för en dement.

Var där i nuet, ge din anhörige känslan av trygghet.

 

[Raderad medlem 68338]

Vill beklaga din situation, vet att det är superjobbigt. Finns det ngn du kan prata med, som kanske vet lite mer om din anhörigs situation? Ibland kan det vara ngn jättebra på hemtjänsten, boende, eller vårdpersonal. De har ju inte obegränsat med tid men kan ändå ge stöd. Bara att de ser dig är mycket värt.
När jag satt och vakade över min tantkompis så betydde det oerhört mycket att personalen kom in då och då och frågade om jag ville ha något, bjöd på kaffe eller bara satt ngn minut med mig, kanske gav mig en kram. För man är helt mentalt slut oavsett hur man vänder och vrider på det.

Ang demensen så är närhet viktigt, prata gärna, men forcera inte fram minnen som personen kanske har svårt med. Säg inte "minns du det", "känner du ingen mig"? Tänker att det kan orsaka ångest både för dig och personen.

 

[mandalaki]

@NagelacksBeroende Som de andra säger - följ med i vad personen säger. Sista gången jag var hos min mamma hade hon varit sängliggande och levt på näringsdrycker i flera veckor. Hon var så nära döden. Vi var där för att fira hennes födelsedag, hon kunde inte komma upp men ropade hela tiden från sovrummet. Jag gick in varje gång för att kolla vad hon ville och varje gång sa hon "Kan du ordna fyra rutor? Är det fyra rutor nu?"

Jag hade ingen aning om vad hon menade men jag gjorde lite olika saker, några gånger stoppade jag om hennes fötter, jag flyttade något på byrån eller vek ihop något klädesplagg på en stol. Varje gång jag gjort något sa jag "Nu är det fyra rutor, blir det bra så?" Och då blev hon nöjd.

 

[Görel]

Min älskade pappa är dement sedan flera år. Numera bor han på ett boende och kan säga tvåordsmeningar. Det är en enorm sorg och jag drömmer ibland att jag pratar med honom och han är som vanligt.

När jag hälsar på honom säger jag alltid "hej pappa" för att han inte ska behöva fundera över vem jag är. Jag vet att han kommer ihåg mig, min syster och vår mamma, och ibland glimmar det till någon annan närstående i minnet. Jag försöker att inte förvänta mig något utbyte av umgänget med honom, mer än att jag vill se hur han mår och hur han har det.
Jag brukar småprata med honom om saker som jag vet att han uppskattat. Han älskade Povel Ramel och jag berättar om en film som nyligen gått på tv och så kan vi nynna på någon låt ihop. Han älskade historia och kunde typ världshistorien utantill. Så jag säger ibland fel med flit, som fel nummer på Gustav Vasas söner, och då protesterar han och säger nä och det gör mig oerhört glad.

Men jag har turen att min pappa inte är arg, bitter, har ångest eller något annat negativt. han är glad, godmodig och hjälpsam. När demensen smög sig på började han hantera det med "äsch, jag har så svårt att komma ihåg nu för tiden". Det går att hantera, även om jag ibland saknar hans riktiga jag så mycket att det blir svårt att hantera.

 

[mandalaki]

Det går att hantera, även om jag ibland saknar hans riktiga jag så mycket att det blir svårt att hantera.

Precis. När mina föräldrar blev dementa frågade precis ALLA som jag pratade med om det: Känner de igen dig? Och jag fick varje gång svara, det är inte det svåraste, det svåraste är att JAG inte känner igen DEM.

 

[iNHALE]

Min erfarenhet av människor med dessa beteenden/symtom är ganska begränsad, men jag känner spontant såhär; Ifrågasätt inte, bli inte ledsen eller irriterad när personen svamlar utan prata med och följ med i deras bild av världen runt dem. Min svärfar som gick bort i cancer vintern -17 var på slutet väldigt frånvarande och förvirrad. Han kunde peka ut i tomma intet i ett rum och säga att det kommer någon där borta. Han kunde peka på mig och undra om jag hade skadat mig i ansiktet. När han pratade om sånt spelade jag bara med och det verkade ha en viss effekt. "Jasså, vem är det som kommer där då?" Kunde "erkänna" att jag trillat och slagit mig på näsan men att han inte behövde oroa sig för det för doktorn hade redan kollat på det. Upplevde att det infann sig ett visst lugn just där och då. Troligen så kommer de inte ihåg konversationerna i så värst många minuter efter, men jag tror det kan göra mycket just för ögonblicket att känna att man blir bemött med förståelse och att någon annan är i "samma verklighet" som en själv.