Dela på hushållsarbetet

[Milosari]

Jag gjorde inte så mycket hemma i den åldern men fick ta allt för mycket eget ansvar när det gällde andra bitar. Ihop med lite prestationsångest var det ingen hit och det tog MÅNGA år innan jag lärde mig hantera ansvar på ett bra sätt. Jag tror inte heller att man behöver träna sig på att sköta ett hushåll i den åldern, så jag köper inte argumentet att det ska vara för barnens skull. Däremot kan jag förstå att man som förälder inte har så stor lust att vara hushållerska åt ett halvstort barn. Mitt råd är att prata med dottern och se om ni kan komma överens om hur hon kan hjälpa dig mer utan att det blir för betungande för henne. Kanske hatar hon verkligen att städa toaletten men gillar att laga mat? Kanske föredrar hon att dammsuga före att tvätta? Låt henne välja så tror jag det blir enklare att få henne att göra mer.

Och naturligtvis; ibland går man in i perioder där man inte orkar vara lite ambitiös. En del maskar lite på jobbet, andra käkar halvfabrikat och ytterligare andra är mindre noggranna med städningen. Tonåren är rätt turbulenta med mycket känslor och mycket hormoner. Och så händer det så mycket med kroppen! Så kanske kan det vara okej att resultatet inte blir perfekt varje gång.

 

[Sol]

I den åldern hjälpte jag till med matlagning. Enkla saker som att skala potatis, koka pasta, göra en sallad osv. Duka, duka av, diska, dammsuga, motionera hundarna, tvätta osv.

Mina småttingar (2 och 7 år) hjälper till hemma de också. Allt efter förmåga.

 

[Amha]

Du skriver att det inte handlar om prestationer, men det gör det ju om nivån på ersättningen styrs av hur mycket barnet hjälper till. Jag tycker överhuvudtaget att det låter lite kontraproduktivt att använda sig av pengar, om syftet är delaktighet i familjen. I en familj hjälps man väl snarare åt för att det är roligt än att en part "köper" en tjänst av en annan?

Jag minns att jag och syskonen blev motiverade med pengar när vi var yngre. Vi fick 5:- avdrag på månadspengen för varje sak vi lämnat framme utanför våra rum och glömt bort. Det var inget konstigt. Klart det var surt när man råkat få avdrag men det var ju en deal vi godkänt. Innan detta infördes hade vi ingen månadspeng alls så oavsett gjorde vi ju en vinst och det blev som en tävling mellan oss syskon. Med det bakom mig har jag inga problem med att köpa tjänster av varandra i familjen.

 

[Bulldoozer]

I perioder så har jag funderat på att göra ett schema för dottern men när jag jämför så gör hon mycket ändå utan att jag behöver säga till eller ens be om det. Jag är rädd att blir det ett måste så tappar hon "lusten", nu gör hon ju ändå saker spontant utan tjat och mer än vad mina vuxna yngre syskon nånsin gjort hemma hos mamma när de bott hemma. Hon är 14.

Hon går ut m hunden innan skolan och när hon kommer hem från skolan.
Hon lagar mat 2-3 ggr i veckan (till oss alla), häromdagen bakade hon bröd och hon bakar annat också på helgerna.
Hon tvättar sina egna kläder när hon behöver (beror på hur mycket jag hunnit).
Diskmaskinen plockas 50/50 spontant vs jag ber henne, hon är väl halvduktig på att ta undan efter sig själv.
Hennes rum fixar hon själv såklart, jag säger ingenting för hon röjer när det blir stökigt nog.
Hemma röjer hon upp när jag/vi låtit det förfalla (inte hunnit/orkat, vilket inte är jätteofta), hon far fram som en orkan och plockar undan, dammsuger och torkar golv medans hon muttrar om att det är som en svinstia och jag låter henne då glatt hållas .


Många av mina bekanta är väldigt imponerade av hennes matlagning, hon lagar mat från grunden och fnyser åt halvfabrikat (pulvermos har inte setts till hemma hos oss på senaste 10 åren). Hon bakar super-goda pitabröd, testar lite olika recept och jag är bannlyst från att hjälpa till i köket öht om det hon som står för maten.

Hon är ganska kräsen med råvaror och även om hon gillar utemat så höjer hon ogillande ögonbrynet och säger åt mig att det faktiskt nyligen vi åt ute sist och att hon vill ha hemlagad mat om jag försöker föreslå pizza eller liknande med alltför täta intervall..

 

[Sedna]

Jag minns att jag och syskonen blev motiverade med pengar när vi var yngre. Vi fick 5:- avdrag på månadspengen för varje sak vi lämnat framme utanför våra rum och glömt bort. Det var inget konstigt. Klart det var surt när man råkat få avdrag men det var ju en deal vi godkänt. Innan detta infördes hade vi ingen månadspeng alls så oavsett gjorde vi ju en vinst och det blev som en tävling mellan oss syskon. Med det bakom mig har jag inga problem med att köpa tjänster av varandra i familjen.

Det jag vände mig mot var en användares påståenden, bl.a. att hushållsarbetet inte hade med prestation att göra. Om pengar utgör belöning för utfört arbete så är det ju en form av mått på prestation. Jag har inget principiellt emot belöningar, men jag tycker man gott kan fundera kring vad de belöning/straff innebär i ett vidare perspektiv och inte se de som ett måste för att få tonåringar att hjälpa till.

Att det inte var något konstigt för er att ni blev motiverade pengar är väl självklart, barn har ju kanske inte riktigt möjligheten och förmågan att på ett vidare plan reflektera kring föräldrarnas barnuppfostran. Det brukar vara i vuxen ålder som förhållningssätt till den egna uppfostran blir mer kritiskt. Inte sagt att motivering med pengar är fel eller konstigt, men man kan inte lägga på barn att bedöma rimligheten i föräldrarnas krav. Med andra ord är en godkänd deal mellan förälder och barn inget som jag tycker i sig legitimerar en överenskommelse.

 

[yodadog]

I den åldern var tanken att jag skulle hålla ordning på mitt rum, dammsuga när mamma bad mig, göra rent badrummet när mamma bad mig, diska ett par gånger i veckan, göra rent kattlådan när det var min tur, ta ut sopor och hjälpa till med tvätt ett par gånger i månaden (hade tvättstuga). Sen att jag inte gjorde det trots mammas tjat var väl en annan sak...

 

[Amha]

Det jag vände mig mot var en användares påståenden, bl.a. att hushållsarbetet inte hade med prestation att göra. Om pengar utgör belöning för utfört arbete så är det ju en form av mått på prestation. Jag har inget principiellt emot belöningar, men jag tycker man gott kan fundera kring vad de belöning/straff innebär i ett vidare perspektiv och inte se de som ett måste för att få tonåringar att hjälpa till.

Att det inte var något konstigt för er att ni blev motiverade pengar är väl självklart, barn har ju kanske inte riktigt möjligheten och förmågan att på ett vidare plan reflektera kring föräldrarnas barnuppfostran. Det brukar vara i vuxen ålder som förhållningssätt till den egna uppfostran blir mer kritiskt. Inte sagt att motivering med pengar är fel eller konstigt, men man kan inte lägga på barn att bedöma rimligheten i föräldrarnas krav. Med andra ord är en godkänd deal mellan förälder och barn inget som jag tycker i sig legitimerar en överenskommelse.

Jag har reflekterat över vissa delar i mina föräldrars sätt att uppfostra oss men just den delen är inget jag reagerat på som något konstigt men det beror nog mycket på hur man är som person. Kanske inte hade gjort så om barnen haft mycket prestationsångest och tyckt att det blivit väldigt jobbigt. Jag ser det lite som att man får en extra slant för att klippa gräset vilket jag anser kan vara helt rimligt.

 

[Mabuse]

När barnen var små så fanns det inga pengar inblandat. Det var först när de själva hade ett behov av mer pengar i tonåren som vi gemensamt kom fram till den lösningen. Det var en morot helt enkelt, något som gjorde det roligare. Sedan var det så att jag köpte vissa tjänster av mina barn men det hade en helt annan orsak än att vara endel av familjen. De tjänsterna hade jag lika gärna kunnat köpa av någon annan men eftersom de ville tjäna mer pengar så gick det till dem i första hand. När de inte hade lust/tid längre så började jag köpa tjänsten på annat håll.

Sen vet jag inte vad du har för erfarenhet av tonåringar men det är långtifrån alltid som de tycker att det är kul att hjälpa till. Då behövs morötter ibland. Sedan tycker jag att det är en viktig del av uppväxten att förstå att man inte bara kan få hur mycket pengar som helst till höger och vänster utan att man får göra något för dem. Det lärde sig mina genom att jag köpte tjänster av dem och att de då självklart fick betalt. Vissa saker gör man som familj just för att man är en familj men när det handlar om större saker än vad jag hade lagt på barnen om jag hade haft en annan livssituation så anser jag att det är rätt att betala för det.

Men inte måste man få hur mycket pengar som helst från höger och vänster bara för att man inte får betalt för hushållsarbetet? Det jag uppfattade som mitt jobb när jag växte upp var mina studier, det var liksom mitt ansvar att sköta dem. Hushållshjälp var såklart uppskattat, eftersom man bor tillsammans och bidrar till att det finns mer att göra, men jag tvekade aldrig på att prio ett definitivt i alla lägen var skolan. Läxläsning gick i alla lägen före rumsstädning. Det tycker jag har varit en stor hjälp, för det tankesättet har varit väldigt lätt att flytta över till arbetslivet: min uppgift är att göra ett så bra jobb jag kan på jobbet. Inte för att jag får bättre betalt då, utan för att det är mitt ansvar, och det man har på sitt ansvar ska man försöka sköta så bra man kan. Pengar är ju kul, och en nödvändighet förstås, men det är inte därför man jobbar, man jobbar för att uträtta saker och bli skicklig på något. Jag har fortfarande ganska svårt att bli motiverad av pengar - det som verkligen motiverar mig är sånt som jag utvecklas av, som hjälper mig bli bättre på det jag gör, och/eller sånt som är roligt. Pengarna skapar förutsättning för det, eftersom jag inte har råd att jobba gratis, men de är vad som motiverar en till att arbeta.

En annan aspekt av det hela, givet de könsroller vi har, är att det ju finns fördelar om man har döttrar att inte vänja dem vid att med självklarhet ta ansvar för hemmet, träna upp sin blick så att de alltid ser vad som behöver göras i hemmet och ser det som sin uppgift att göra det - risken är ju att det fortsätter så när de blir vuxna, och flyttar de sen ihop med en man i nåt läge är det ju bäddat för en ojämlik uppdelning av hushållsarbetet. Så särskilt en dotter skulle jag inte uppmuntra till hushållsarbete i onödan, det kommer nog tids nog när man flyttar hemifrån, eftersom få människor trivs att bo nånstans där det aldrig städas eller tvättas.

 

[Hermelin]

Det är ju nästan omöjligt att säga vad som är rimligt. Jag tycker att ni två ska sätta er ner och prata om det. Tillsammans kan ni säkert lista ut vad som är rimliga uppgifter och hur ni båda ska kunna bidra.

Med det sagt. Jag har två bonusbarn hemma, 17 och 19. De klarar hjälpligt av att städa sina rum en gång i veckan. De går ut med hunden en eller ibland två eftermiddagar i veckan. I övrigt bidrar de inte alls.

 

[Mabuse]

Så du ser ingen skillnad på att du kommer hem till middag eller ett städat hem då och då och att få allt serverat alltid?

Nej man behöver inte alls ha en egen vilja att vara med på något för att känna sig exkluderad ur familjen om man aldrig är med. Får man aldrig vara med och vara en del av något så är man inte heller en del av något. Det har inget med den egna viljan att göra. Får man aldrig chansen att vara delaktig så vet man inte heller vad man går miste om och vad man hade kunnat få. Om dina barn hade fått chansen att vara med er och greja så hade de säkert tyckt att det var roligt också! Dessutom får man bonusen att barnen växer i mognad och ansvarskänsla när de känner att de är viktiga och en del av något större än de själva.

Att man gör saker som en familj är viktigt för barnen och barn har ett behov av kvantitetstid med sina föräldrar. De har ett behov av att bara vara och att föräldrarna finns till hands för dem när de behöver dem. Att få vara med och baka, diska, åka och handla, tvätta osv. är endel av vardagen för de flesta vuxna och varför skulle man inte ta med barnen i det? Du kör fast dig på hushållsarbetet medans jag menar att var och en tar ansvar för sig och sina saker och är en del av familjen och tar medansvar för den utifrån ålder och mognad.

Mina barn har absolut fått chansen att hjälpa till med hushållsarbetet, men de tycker helt enkelt inte det är så skoj. Och det förstår jag, det tycker inte jag heller. Det är roligare att vara ledig än att göra hushållsarbete. Så anledningen till att barnen leker med duplo istället för att hjälpa mig diska är helt enkelt att de tycker duplot är roligare. Jag håller i princip med dem, duplot är roligare, men nån måste ju diska. Vi bor i lägenhet, så i praktiken innebär ju det att de sitter fem meter ifrån mig och leker, snarare än att sitta på diskbänken och torka tallrikar, och jag tror nog man kan känna gemenskap även om man inte gör allting tillsammans.

Sen kanske jag missförstår dig, om det inte är hushållsarbete utan någon sorts större familjeprojekt dina barn varit delaktiga i, vad är det för typ av aktiviteter då? Har ni byggt hus tillsammans, eller vad?

Och sen, återigen det där att barns betydelse skulle bygga på att de gör hushållsarbete, det låter i mina öron hemskt. Man kan känna sig oerhört viktig för en annan människa utan att nånsin ha gjort hushållsarbete för dem. Mina barn är viktiga för mig för att de är mina barn och för att jag tycker om dem, inte för att de är så nyttiga med hushållsarbetet. Deras betydelse bygger inte på deras prestation, och jag vet att jag skulle vara lika viktig för mina föräldrar oavsett hur duktig jag var i hushållet. Jag förstår inte varför man med vett och vilje vill koppla ihop människovärde med hushållsarbetsförmåga.

 

[lil-sis]

Jag jobbar enkom för att få in pengar. Hade jag pengar ändå skulle jag aldrig mer sätta min fot iklädd arbetskläder på mitt jobb.

Jag gillar mitt jobb men inte SÅ mycket.

 

[Mabuse]

Jag jobbar enkom för att få in pengar. Hade jag pengar ändå skulle jag aldrig mer sätta min fot iklädd arbetskläder på mitt jobb.

Jag gillar mitt jobb men inte SÅ mycket.

Ja, det är väl ganska vanligt att känna så, men jag tror att risken för det är större om man tidigt motiverar barn med pengar, att man ska hjälpa till för att få pengar, man ska plugga för att få pengar - kort sagt, att arbetet och de resultat som arbetet ger inte är det primära, utan om det genererar pengar.

Att man inte motiveras av pengar beror nog inte på att man råkar älska sitt jobb så mycket - snarare då att eftersom man inte motiveras av pengar, så känns ett jobb man inte älskar åtminstone majoriteten av dagarna meningslöst och svårt att motivera sig till. Så man ser till att skaffa sig ett jobb man älskar, för att kunna motivera sig till att gå dit.

 

[Fille]

Vad du hänger upp dig på städningen! Är det den enda sysslan du har i ditt hem? Så är och har det aldrig varit här. Städning är en del men det är en hel massa andra saker som också ska göras för att hemmet ska flyta smidigt.
Jag har aldrig överhuvudtaget kommenterat huruvida en toalett är fint städad eller inte. Varför skulle jag göra det? Det handlar inte om huruvida de städade utan att de tog del av allt förekommande i hemmet, självklart beroende på hur gamla de var. Att få vara en del av familjen på riktigt blir viktigare ju äldre barnen blir. Att bo som på hotell och bli uppassad av föräldrarna ser jag inte som någon bra grund för någon. Jag har sett alltför många sådana människor och det blir aldrig bra och de är verkligen inte roliga att leva med.

Jag har blivit väldigt curlad i mitt liv, nästan aldrig hjälpt till hemma! Ändå har jag klarat mig hyffsat bra i livet! Önskar att mina föräldrar varit lite hårdare med ekonomin, har tagit några år längre för mig att förstå innebörden av pengar, men har inte varit arbetslös sen jag var 15, fick första lägenheten när jag var 19, haft egna hästar, bilar, bra betyg osv trots att jag aldrig städade hemma! så visst kan man lyckas ändå!

 

[Cherriez]

Som en 14 åring (vilket jag är) städar jag mitt eget rum + tvättar min egen tvätt. Jag tar in och ut disk ur diskmaskinen ca varannan dag. Jag lagar mat någon gång i veckan (men det är mer som en hobby för mig då jag faktiskt gillar matlagning).
Vi har en hund som jag går ut med ca 2 gånger om dagen

 

[Calazirya]

Min tonårsdotter (13 år) kan ta ut hunden när hon slutar tidigt i skolan. Annars är det jag som alltid får ta ut hunden. Hon kan dammsuga hemmet spontant någon gång ibland och ibland överrsakar hon mig med lagad mat på bordet när jag kommer hem. Men jag har tröttnat på att göra nästan allt. Jag tycker att hon är tillräckligt stor nu för att hjälpa till mer. Och ja, jag vet att det är mitt eget fel som har curlat henne....

Så vad är rimligt? Jag jobbar 40 timmar i veckan. Hon tränar inne i stan 3 kvällar i veckan. Jag hämtar eller lämnar några gånger i veckan. Och sen har hon förstås skolan som ska skötas. Hon bor hos pappan varannan helg.

Gällande hunden, vem av er var den drivande i frågan om att skaffa hund? Jag säger inte att hon inte ska hjälpa till, men är det inte hennes val att ha hund så kanske det är helt i sin ordning att hon ställer "endast" upp och rastar när hon slutar tidigt som en schysst gest.

 

[giovanna]

Mina barn har absolut fått chansen att hjälpa till med hushållsarbetet, men de tycker helt enkelt inte det är så skoj. Och det förstår jag, det tycker inte jag heller. Det är roligare att vara ledig än att göra hushållsarbete. Så anledningen till att barnen leker med duplo istället för att hjälpa mig diska är helt enkelt att de tycker duplot är roligare. Jag håller i princip med dem, duplot är roligare, men nån måste ju diska. Vi bor i lägenhet, så i praktiken innebär ju det att de sitter fem meter ifrån mig och leker, snarare än att sitta på diskbänken och torka tallrikar, och jag tror nog man kan känna gemenskap även om man inte gör allting tillsammans.

Sen kanske jag missförstår dig, om det inte är hushållsarbete utan någon sorts större familjeprojekt dina barn varit delaktiga i, vad är det för typ av aktiviteter då? Har ni byggt hus tillsammans, eller vad?

Och sen, återigen det där att barns betydelse skulle bygga på att de gör hushållsarbete, det låter i mina öron hemskt. Man kan känna sig oerhört viktig för en annan människa utan att nånsin ha gjort hushållsarbete för dem. Mina barn är viktiga för mig för att de är mina barn och för att jag tycker om dem, inte för att de är så nyttiga med hushållsarbetet. Deras betydelse bygger inte på deras prestation, och jag vet att jag skulle vara lika viktig för mina föräldrar oavsett hur duktig jag var i hushållet. Jag förstår inte varför man med vett och vilje vill koppla ihop människovärde med hushållsarbetsförmåga.

Jag tycker också att det är roligare att göra andra saker än att städa, just därför tycker jag att det är viktigt att alla i familjen hjälps åt. Efter förmåga givetvis.
Har ingen lust att sköta allt och tycker även att det är viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv att barnen inte vänjer sig vid att mamma fixar allt.

 

[Mabuse]

Jag tycker också att det är roligare att göra andra saker än att städa, just därför tycker jag att det är viktigt att alla i familjen hjälps åt. Efter förmåga givetvis.
Har ingen lust att sköta allt och tycker även att det är viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv att barnen inte vänjer sig vid att mamma fixar allt.

Givetvis inte, det finns ju en pappa också som kan fixa. Så förhoppningsvis är inte de enda alternativen "Mamma fixar allt själv och pappa lyfter inte ett finger" och "Mamma och barnen fixar allt och pappa lyfter inte ett finger".

Att man vill att barnen ska hjälpa till för att de vuxna inte vill eller kan göra allting förstår jag, men då är det ju just för att man vill ha avlastning, inte för barnens skull, för att deras karaktär ska danas/de ska hinna lära sig/de ska känna att de har ett värde/de ska känna att de är en del av familjen.

 

[Tora]

Ja, det är väl ganska vanligt att känna så, men jag tror att risken för det är större om man tidigt motiverar barn med pengar, att man ska hjälpa till för att få pengar, man ska plugga för att få pengar - kort sagt, att arbetet och de resultat som arbetet ger inte är det primära, utan om det genererar pengar.

Att man inte motiveras av pengar beror nog inte på att man råkar älska sitt jobb så mycket - snarare då att eftersom man inte motiveras av pengar, så känns ett jobb man inte älskar åtminstone majoriteten av dagarna meningslöst och svårt att motivera sig till. Så man ser till att skaffa sig ett jobb man älskar, för att kunna motivera sig till att gå dit.

Fast du får det att låta som något negativt att motiveras av pengar. Vad är det för fel med det?

Jag älskar mitt jobb men jag jobbar för att få pengar. Mitt jobb är inte mitt liv. Det finns 1000 saker som är viktigare.

 

[Sar]

Min tonårsdotter (13 år) kan ta ut hunden när hon slutar tidigt i skolan. Annars är det jag som alltid får ta ut hunden. Hon kan dammsuga hemmet spontant någon gång ibland och ibland överrsakar hon mig med lagad mat på bordet när jag kommer hem. Men jag har tröttnat på att göra nästan allt. Jag tycker att hon är tillräckligt stor nu för att hjälpa till mer. Och ja, jag vet att det är mitt eget fel som har curlat henne....

Så vad är rimligt? Jag jobbar 40 timmar i veckan. Hon tränar inne i stan 3 kvällar i veckan. Jag hämtar eller lämnar några gånger i veckan. Och sen har hon förstås skolan som ska skötas. Hon bor hos pappan varannan helg.

Jag tror att jag var 14-15 innan jag lagade middag till hela familjen och då var det bara någon gång när jag fick lust. Jag klippte gräs (med åkgräsklippare från ca 12 års ålder men jag var nog äldre än din dotter när jag fick badrummen som städområden. Annars städade jag bara mitt rum hjälpligt och dammsög el. våttorkade på uppmaning. Duka fram/bort har jag gjort från tidig ålder.
För mig är skolarbetet långt viktigare än hushållsarbetet. Våra 10-åringar plockar bort (dock sällan själv utan oftast på uppmaning), kan cykla och handla små mängder och någon gång dammsuger på uppmaning. De är också duktiga på att underhålla lillebror när det behövs och har provat göra lite rätter på spisen. De viker ibland tvätt. 5-åringen kan hjälpa till att duka och hämta posten och plockar undan om man plockar tillsammans med honom. Det känns som en ok nivå för oss.

Ur mina ögon sett gör din dotter en rätt lämplig mängd arbete, hur mycket mer tycker du att det behövs? Ett hushåll på två personer där den yngsta är 13 år behöver ju ex.vis betydligt mindre plock än ett med flera minderåriga barn så det borde ju rimligtvis inte kräva supermycket städning såvida inte någon är hushållet är perfektionist eller att hunden fäller väldigt mycket.

 

[Mabuse]

Fast du får det att låta som något negativt att motiveras av pengar. Vad är det för fel med det?

Jag älskar mitt jobb men jag jobbar för att få pengar. Mitt jobb är inte mitt liv. Det finns 1000 saker som är viktigare.

Eftersom de flesta ändå behöver jobba, och dessutom ägna rätt mycket tid åt jobbet, så är det ju lite trist om man ska ägna så mycket av sitt liv åt något som kommer på 1001:a plats över saker som känns viktiga i livet. Det låter åtminstone för mig lite deppigt, det skulle ju kännas som att man slösade bort sitt liv på något komplett oviktigt, om det finns 1000 saker som känns viktigare.