Mjo, jag tror att det är väldigt nyttigt att få umgås med djur under uppväxten för att lära sig sådant. Har man inte haft den möjligheten, tror jag att det är svårare (för vissa iaf) att vänja sig vid det "tänket" som vuxen. Det blir lite som för barn som inte haft några motgångar pga söndercurlade och får en chock när de kliver ut i vuxenlivet. Nu säger jag inte att husse är sådan, absolut inte. Det var mer en slags jämförelse.
Det är ändå speciellt med djur och hur man kommunicerar med dem. Det tar en stund att lära sig och han har bara längre väg att gå pga styrde in på den vägen senare i livet. Själv har jag alltid haft lättare att "prata" med djur än med människor.
Människor är ett konstigt släkte som jag inte förstår mig på.
Tack för att jag får bolla och gnälla lite.
Nu har jag ägnat mig åt en stunds djurplågeri (enligt Lova) och kammat en massa ull och klippt klor. Jag har inte vågat kamma så mycket efter senaste trimningen, för hon blev så himla naken att jag lät henne behålla mer ull.
Nu börjar täckhåren växa ut lite mer och det var dags att ta tag i det där med friserandet.
Om ett par timmar ska vi åka på ringträning med min ena stallkompis (hunduppfödare) och en av hennes valpar. Det ska bli spännande! Vad tror ni? Vrålapa, gaphals, pipleksak, gråtande bebis eller vad blir det?
Hon kanske kommer av sig och råkar uppföra sig exemplariskt, bara för att jag gnällde lite här?