Dejtingtråden nr 29

[Masqueradee]

Hur kommer det sig att du inte frågat?
För mig är det en väldigt stor deal breaker så jag frågar alltid om det inte står något i pressen.

Därför att jag tycker att barn är sådan självklar grej att berätta om, att jag glömmer bort att fråga.

 

[Bison]

Därför att jag tycker att barn är sådan självklar grej att berätta om, att jag glömmer bort att fråga.

Tycker det är rätt vanligt att män "glömmer" berätta att de har barn

 

[Tonto]

Tycker det är rätt vanligt att män "glömmer" berätta att de har barn

Och sen får man det förklarat genom att "Man blir dissad så snabbt om man säger att man har barn". SÅ DÅ ÄR DET OK ATT TYP HÅLLA UNDAN SAKER?

 

[Bison]

Och sen får man det förklarat genom att "Man blir dissad så snabbt om man säger att man har barn". SÅ DÅ ÄR DET OK ATT TYP HÅLLA UNDAN SAKER?

Men precis!
För man blir ju så himla sugen på att träffa den igen då

 

[_Taggis_]

Hoppas du får trevligt ikväll, och att du kan släppa nojjan fort! ❤

Tack Ja det var jättetrevligt, han är väldigt lättsam. Han höll avståndet utan att jag behövde hålla mig undan (ja, alltså det är uppenbart att vi människor går igång på olika saker ). Jag är väl i ärlighetens namn inte så orolig för att han ska mörda mig, längre... Vi har setts så pass många ggr nu och jag har nån förmåga att läsa av folk ändå. Men jag är däremot mer nojjig över själva grejen att träffa nån öht. Jag tänker nu med några relationer i bagaget att det är mer regel än undantag att bli besviken. Antingen på genusperspektiv (ofta förekommande att det sipprar fram nån unken ingrodd inställning när en väl lärt känna varandra och glömmer bort att hålla fasad), att en är på olika plan i livet, att det är en snubbe som inte fattar att duscha och borsta tänderna, är nån som vill sitta ihop hela tiden, eller - ve och fasa - olika syn på sex etc etc...

Jag är skeptisk av naturen och det blir inte bättre med åren. Jag var helt inställd på att vara ensam, så att den här dök upp störde min ordning. Mycket. Bla av tidigare nämnda anledningar, jag är hellre ensam än i dåligt sällskap. Men jag har även grava intergitetsbekymmer som ställer till det rejält när det kommer längre än att det känns ok att sitta 1,5 meter ifrån varandra. Det ger mig sån ångest att jag knappt vill tänka tanken. Jag verkligen hatar den delen av att träffa nån ny.

 

[Zinfernia]

Tycker det är rätt vanligt att män "glömmer" berätta att de har barn

Jamen precis. Eller när man uttryckligen skriver att man inte vill träffa någon med barn och ändå får massor av meddelanden i stil med: "Jag har två barn men de bor bara hos mig varannan vecka"

 

[Masqueradee]

Jamen precis. Eller när man uttryckligen skriver att man inte vill träffa någon med barn och ändå får massor av meddelanden i stil med: "Jag har två barn men de bor bara hos mig varannan vecka"

Eller hur! Jag vill inte vara i ett förhållande varannan vecka...

 

[Zinfernia]

Eller hur! Jag vill inte vara i ett förhållande varannan vecka...

Nej och inte bara det, julhelger, nyår, födelsedagar, skolavslutningar - det är ju en enda lång parad med dagar där man hela tiden måste anpassa sig och låta barnen gå först, etc.

Han kan ju ha blivit bränd av att bli ghostad så fort han ens andats om att det finns barn. Och tre är ju rätt många att få på köpet. Så han vill kanske bli lite bekant med folk innan han berättar för att ens ha en chans att få mötas i verkligheten.

Jag struntar fullständigt i om det är svårt för någon annan att träffa kärleken (på grund av barn eller vad det nu kan bero på), det är faktiskt inte mitt problem. Jag är supertydlig med att barn är en dealbreaker och blir bara förbannad när singelpappor ändå skriver, speciellt om jag måste dra ur dem att barn finns i bilden.

 

[Viva]

Kort men intensivt. Men jag orkar inte riktigt den känslomässiga berg och dalbanan. Det blir liksom för mycket.

 

[ekra]

Jag är skeptisk av naturen och det blir inte bättre med åren. Jag var helt inställd på att vara ensam, så att den här dök upp störde min ordning. Mycket. Bla av tidigare nämnda anledningar, jag är hellre ensam än i dåligt sällskap. Men jag har även grava intergitetsbekymmer som ställer till det rejält när det kommer längre än att det känns ok att sitta 1,5 meter ifrån varandra. Det ger mig sån ångest att jag knappt vill tänka tanken. Jag verkligen hatar den delen av att träffa nån ny.

Det där hade jag kunnat skriva. Mitt råd är att ta tag i det. Det är jätteläskigt, jag accepterade länge det beteendet hos mig själv som ”jag är sån av naturen”. Och att jag nog passar bäst solo. Sen började jag fundera på varför, och när me too var som mest aktuellt insåg jag varför. Jag har blivit utsatt för en hel del övergrepp genom åren, både gråzon och solklara händelser. Och när jag mindes dem och tänkte ännu längre tillbaka dök fler minnen upp. Det tog många år att ens acceptera mina minnen utan att dela med mig till andra om vad jag tänkte. Sen delade jag med buke och (delar av historierna med en vän) och fick bekräftat saker jag inte ville få bekräftat. Bokade terapi som jag avbokade och flera år till passerade. Träffade en man ifjol som var vettig, det hjälpte mycket, och avtäckte andra problem jag insåg att jag inte kan ta itu med själv. Det tog slut och jag insåg att jag måste få hjälp, för jag vill ju ha närhet och intimitet. Men det tog ytterligare ett par månader att söka hjälpen.

Jag väntade 20år med att ta tag i det professionellt. Och det är fortfarande bara en handfull personer som vet vad jag varit med om. Men det hjälper verkligen att dels få bekräftat att det är helt jävla fasansfullt och inte något litet jag kan lösa själv. Och även om det aldrig varit direkt våld inblandat har det satt djupa spår i kropp och själ. Det är väldigt krävande att prata om svåra saker, särskilt med främlingar, men det är otroligt skönt att få ut det till någon som jag vet aldrig kan missbruka kunskapen den får, och som jag vet tål att höra på, och inte säger något idiotiskt som typ ”var du full?”

Och en viktig sak jag vet nu men inte visste förr som gjort att jag inte vågat gå och prata med någon är att det inte finns någon vits att berätta detaljer om man inte vill. Det räcker att säga att det hänt något man inte mår bra av och då pratar man runt det tills man eventuellt har behov av att sätta ord på det.

Du kan gärna kontakta mig om du vill på pm.

 

[_Taggis_]

Kort men intensivt. Men jag orkar inte riktigt den känslomässiga berg och dalbanan. Det blir liksom för mycket.

Har full förståelse för just detta. Jag orkar inte heller med det och ja, det är en stor orsak till att jag håller mkt stor distans. Både fysiskt och mentalt. Den enda fördelen jag ser med kaoset är att det på nåt vis gör att jag går ner i vikt för att min ångesthantering blir att röra på mig. Mkt.

 

[Red_Chili]

Han kan ju ha blivit bränd av att bli ghostad så fort han ens andats om att det finns barn. Och tre är ju rätt många att få på köpet. Så han vill kanske bli lite bekant med folk innan han berättar för att ens ha en chans att få mötas i verkligheten.

Jag är väldigt barnkär, men på Tinder väljer jag oftast bort folk med barn. Skulle det visa sig att någon fantastisk person jag träffar irl har barn är jag nog betydligt mer flexibel.

Själv är jag inte flexibel öht. Det enda som händer om någon dröjer med att säga att det finns barn med i bilden eller att han absolut vill ha barn, det är att det dröjer lite längre innan jag bryter kontakten. Av precis samma anledning berättar jag direkt för folk att jag har hundar, för då kan allergiker och de som inte gillar hundar låta bli att lära känna mig närmare. Det blir lättast för alla så.

 

[Fibusen]

Snickaren på väg strax!

Jag har nervöskissat tre gånger nu!

 

[Modest]

Ska på dejt nummer två imorgon med killen jag träffade förra veckan. Längesen någon ens klarade sig till en andra dejt så det blir kul att se hur det går för både mig och honom.

 

[Masqueradee]

Minns inte om jag skrev något om det tidigare, men jag ska på ännu en lunchdejt i morgon. Fick för mig att jag pratat massor med honom, men när jag scrollar i konversationen så har vi knappt skrivit något alls! Blir en spännande dejt i morgon

 

[Fibusen]

Tredje ”dejten” avslutad. Vi drack kaffe, kom in på rädslor, att han är så sjukt flygrädd,men har hoppat fallskärm, jag att jag är livrädd för vatten där jag inte kan nå botten, att Thailand suger, att åldern gör en harigare och harigare, och att vintern är ett onödigt måste, vi pratade och skrattade och hade det jättetrevligt!

Normalt sätt så är det nu jag brukar få lite panik och bara se alla negativa saker, men inte det minsta nu. Han är urmysig!!!

Och oj vad han är bra på att kyssas!

 

[Red_Chili]

Tredje ”dejten” avslutad. Vi drack kaffe, kom in på rädslor, att han är så sjukt flygrädd,men har hoppat fallskärm, jag att jag är livrädd för vatten där jag inte kan nå botten, att Thailand suger, att åldern gör en harigare och harigare, och att vintern är ett onödigt måste, vi pratade och skrattade och hade det jättetrevligt!

Normalt sätt så är det nu jag brukar få lite panik och bara se alla negativa saker, men inte det minsta nu. Han är urmysig!!!

Och oj vad han är bra på att kyssas!

Det låter underbart

 

[_Taggis_]

Min distansiering har väl inte gått så bra denna vecka, vi sågs igår och vi har setts 3 ggr sedan måndag Nu känner jag förvisso att jag trivs väldigt bra ihop med honom i det lilla vi gör - vi går med hunden, käkar, ser på teve, snackar skit. Igår hade vi bara soffhäng och båda var helt slut efter respektive jobb så det blev inte jättemkt sagt men vi hängde iaf ett par timmar.
Jag tycker faktiskt att den känslomässiga berg- och dalbanan är ganska lugn. Märkligt, jag vet inte om det är bra eller dåligt? Jag var arg i helgen som jag skrev här men det har ju klarnat och gått över. Antagligen är det lugnt för att vi ses mkt. Då går en inte runt på eget håll och grubblar och intalar sig saker.

Nu jobbar jag hela helgen och nästa vecka kommer vi inte ses alls misstänker jag, då jag får besök av min familj och vi har aktiviteter inplanerat. Det kanske är bra att få lite distans, jag känner att jag nog behöver det för jag hade ju verkligen Inte planerat in nåt sånt här i mitt liv nu

Ang barndiskussionen ovan... jag är väldigt kluven där. Jag har alltid varit så glad att jag hittills aldrig träffat nån kille med barn, eller som vill ha barn. Det är en stor ångest för mig varje gång jag träffat nån, att han ska vilja ha barn. Jag har med facit i hand haft tur som hittat likasinnade. Jag är totalt ointresserad av livet med barn, både vad gäller hemmalivet och barnrelaterade aktiviteter. För att inte tala om den oundvikliga relationen en behöver ha med barnets andra förälder som ett spöke i ens relation, har sett så många kompisar till mig som aldrig fixat detta med andras barn.

Så har ju såklart den här killen ett barn varannan vecka. Jag är skeptisk. Det skulle väl vara då om det visar sig vara en exceptionellt trevlig unge som jag klickar med, som kanske tom kan vara lite vettigt uppfostrad. Det finns ju några barn i min omgivning som jag faktiskt gillar, men de flesta inte.

 

[Zinfernia]

Haha nivån på Facebooks dejtinggrupper kan sannerligen diskuteras.

En kvinna lägger upp ett inlägg där hon skriver att hon är urless på att jämt få en massa sexinviter och dickpics.

Man 1 svarar:
"Men kvinnor skickar också bilder på sina könsorgan!"

Man 2:
"Nej, det är faktiskt inte så vanligt att kvinnor gör det. Kvinnor vill inte ha bilder på våra könsorgan, de vill bara ha våra pengar!"



Snillen spekulerar

 

[MidnightSoul]

Haha nivån på Facebooks dejtinggrupper kan sannerligen diskuteras.

En kvinna lägger upp ett inlägg där hon skriver att hon är urless på att jämt få en massa sexinviter och dickpics.

Man 1 svarar:
"Men kvinnor skickar också bilder på sina könsorgan!"

Man 2:
"Nej, det är faktiskt inte så vanligt att kvinnor gör det. Kvinnor vill inte ha bilder på våra könsorgan, de vill bara ha våra pengar!"



Snillen spekulerar

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.