Jag höll ju på att trilla ihop i hallen när jag öppnade dörren åt snickarna, så HIMLA fin kille alltså! Jag ska ju inte sticka under stolen med att jag glodde när han stod där och sågade, snickrade och bar tunga grejer och svetten lackade.
Sen var jag ju ledig hela veckan så vi pratade ju väldigt mycket, och då föll jag ju ännu mer. Trevlig, klok, och rolig!
Jag vet inte vad jag fastnade mest för. Han ögon, röst, hela hans utstrålning! Det var verkligen bara WOW!!!
Att han sen hörde av sig till MIG fattar jag fortfarande inte! Han är lång, vältränad, och medans han går på gymmet så sitter jag hemma och trycker i mig glass ungefär och är lite plufsig...
Men enligt han då så föll han lika hårt. Han ville fråga mig efter mitt nummer som en hint efter ett par dagar men vågade inte om jag skulle ha dissat!
Sen tänkte han göra det sista dagen dom var där, men då bangade han igen. Han sa att det låg på tungan men när han skulle säga orden tog det stopp!
Nu hade ju han redan mitt nummer såklart eftersom han var arbetsledaren på platsen och satt på alla uppgifter så då kunde han skylla på fogskummet på dörrmattan. Tack och lov!