Dejtingtråden nr 29

[Migo]

Vissa köper bostäder tillsammans osv. Jag och unga klättraren är nu inne på att köpa ett tält där vi alla får plats under vandringar. Nu har vi använt hans mors gamla tunga(!) tält eller mitt lilla tält där han inte sover speciellt bra pga platsbrist. Såå, det vore onekligen smidigt att ha ett större tält. Jag funderar på om jag ska köpa det helt själv, för då kan jag ta med mig andra vänner ut också och hela tiden ha det som mitt. Men så kostar det massor också och det hade onekligen varit trevligt att dela kostnaden med någon. Å andra sidan kanske han kan köpa annan vandringsutrustning som behövs, så lånar vi av varandra tills den dag vi tröttnar på att umgås...

Herregud. Jag är glad att vi inte ska köpa något större, dyrare eller mer komplicerat Jag förstår inte hur folk klarar av att inte ha helt bestämt vad som är "mitt och ditt" eller hur man ska säga.

Nej det där är svårt. Gemensam ekonomi kan ju bli jättebra, eller helt galet... Min partner flyttar hit med liten buffert och jag har fixat några månaders jobb åt oss, men sen räknar jag med att försörja oss ett bra tag medans han landar, lär sig språket och blir hemmastadd. Blir intressant att se hur vi kommer trivas med det

 

[machafuko]

Så jag glömde ju att uppdatera. Skrev till Mr Riesling dagen efter och som jag befarade fick jag nobben. Först skrev han, som svar på frågan om han vill ses igen att han är osäker för att han är så bränd från sin förra relation men att han hoppades att jag skulle förstå.

Då sa jag att jag antog att det betydde nej och inte bara att han är osäker, eftersom jag är dålig på att läsa mellan rader behöver man vara tydlig med mig. Då svarade han att ”för att vara schysst mot mig får det bli ett nej just nu”. Så nu kommer jag hänga upp mig på det där ”just nu” i en lång tid framöver, som jag liksom gjort förut.

Jag har mått extremt dåligt senaste dagarna av det här. Känns patetiskt att en person som man visserligen skrivit dagligen med i en månad men ändå bara träffat en gång får mig att må så skit. Jag är oerhört dålig på att hantera sådant här och allt känns hopplöst. Det är första killen på ett år som jag funnit så pass intressant att jag velat gå på en andra dejt och det är väl därför det är så jobbigt. Jag är inte van alls att känna mig intresserad så när jag hittar någon jag vill lära känna bättre, någon som faktiskt verkade väldigt trevlig i skrift åtminstone första veckorna, så blir jag helt uppgiven efteråt.

Det känns så jobbigt. Han verkade vara en genuint fin person men som veckan innan dejten började kännas lite framåt tillbaka när jag skrev honom. Ena dagen kändes det som vanligt, nästa var han lite off. Men jävlar vad det tagit på min självkänsla.


Sorry för lång ramble, behövde nog det oavsett om någon vill läsa eller inte.

 

[Modest]

Så jag glömde ju att uppdatera. Skrev till Mr Riesling dagen efter och som jag befarade fick jag nobben. Först skrev han, som svar på frågan om han vill ses igen att han är osäker för att han är så bränd från sin förra relation men att han hoppades att jag skulle förstå.

Då sa jag att jag antog att det betydde nej och inte bara att han är osäker, eftersom jag är dålig på att läsa mellan rader behöver man vara tydlig med mig. Då svarade han att ”för att vara schysst mot mig får det bli ett nej just nu”. Så nu kommer jag hänga upp mig på det där ”just nu” i en lång tid framöver, som jag liksom gjort förut.

Jag har mått extremt dåligt senaste dagarna av det här. Känns patetiskt att en person som man visserligen skrivit dagligen med i en månad men ändå bara träffat en gång får mig att må så skit. Jag är oerhört dålig på att hantera sådant här och allt känns hopplöst. Det är första killen på ett år som jag funnit så pass intressant att jag velat gå på en andra dejt och det är väl därför det är så jobbigt. Jag är inte van alls att känna mig intresserad så när jag hittar någon jag vill lära känna bättre, någon som faktiskt verkade väldigt trevlig i skrift åtminstone första veckorna, så blir jag helt uppgiven efteråt.

Det känns så jobbigt. Han verkade vara en genuint fin person men som veckan innan dejten började kännas lite framåt tillbaka när jag skrev honom. Ena dagen kändes det som vanligt, nästa var han lite off. Men jävlar vad det tagit på min självkänsla.


Sorry för lång ramble, behövde nog det oavsett om någon vill läsa eller inte.

Känner med dig! Tror att du skulle ha nytta av att läsa på om dejtingpanik och övertänkande, bara ett tips i all välmening.

 

[Red_Chili]

Eller så hyr ni via tex Hygglo.se de gånger ni behöver tältet.

Det blir många helger + någon vecka, och ofta får man inte ha hundar i hyrtält tyvärr. Men, jag gillar annars verkligen tanken på att hyra utrustning istället för att köpa!

 

[Gupello]

Han kan mycket väl vara sån. Känner honom lite för dåligt ännu.

En annan grej, han har inte sagt att han tycker om mig sen jag sa det först... jag är en bekräftelseperson och vill gärna höra sånt regelbundet... får försöka ta upp det.
(Just därför jag tänker att han sa det pga "tvungen")

exakt så vart det med mitt ex , jag är med en bekräftelseperson. Sa till honom flera gånger att jag tyckte om honom, ibland svarade han tillbaka , ibland inte . Det kunde aldrig komma spontant från honom själv , så tillslut slutade jag säga det tilll honom o det blev ju då att han inte sa det alls .. några månader senare dumpade han mig ...

 

[ekra]

@Twihard @Masqueradee @tott
Jag har också episoder där jag känner mig som ett stort misslyckande som knappt haft några kärleksrelationer. Och där jag känner mig väldigt ensam. Men det hjälper att prata om det, man är ju sällan ensam i den situationen även om det känns så.

Jag har de senaste månaderna lyckats utvidga min bekantskapskrets med typ 300% trots pandemi. Mest tack vare att jag vågat öppna upp och berätta hur ensam jag varit och att jag verkligen vill förändra det. Det har gett ringar på vattnet och jag har inte behövt känna att jag ”tränger mig på”.

Jag är en person som av de allra flesta nog uppfattas som en väldigt positiv och social person, så några blev nog förvånade av att få höra om hur jag har det. Jag har ägnat mycket tid åt att gråta i ensamhet, men mindre sedan jag börjat prata om det. Det känns mindre hopplöst nu.

Jag har också tagit tag i att ta mer initiativ igen (det tar ju ganska mycket kraft, så det orkar jag inte alltid med), och har under våren dragit ihop till både det ena och det andra och inviterat de vänner jag har tillsammans med kollegor och andra som annars inte brukar mötas. Det har gjort att jag blivit inviterad till mer och träffat nytt folk. Plus att jag blivit mer aktiv i de aktiviteter jag sysslar med.

Det är VÄLDIGT mycket bättre odds nu att jag möter både långvariga vänner och träffar en partner.Tinder fungerar dåligt för mig, jag vill träffas under andra omständigheter. Och så känner jag att det för mig är viktigt att ha ett bra nätverk som inte är baserat på en partner.

Men när man går i sina vanliga hjulspår i vardagen är det väldigt lätt att tro att man är värdelös. Man behöver interaktion med andra människor, ytliga kontakter är bättre än inga alls. Det svåraste är starten, att börja våga ta steget ut och prova nya saker och bryta gamla mönster. Men det är väldigt befriande när man märker att det så småningom blir lättare och ger resultat.

 

[ekra]

Så jag glömde ju att uppdatera. Skrev till Mr Riesling dagen efter och som jag befarade fick jag nobben. Först skrev han, som svar på frågan om han vill ses igen att han är osäker för att han är så bränd från sin förra relation men att han hoppades att jag skulle förstå.

Då sa jag att jag antog att det betydde nej och inte bara att han är osäker, eftersom jag är dålig på att läsa mellan rader behöver man vara tydlig med mig. Då svarade han att ”för att vara schysst mot mig får det bli ett nej just nu”. Så nu kommer jag hänga upp mig på det där ”just nu” i en lång tid framöver, som jag liksom gjort förut.

Det är ju bra att han är ärlig med att han inte kommit över sitt ex och att han inte riktigt känner sig redo att dejta när det kommer till kritan.

Strängt taget har han ju inte avfärdat dig, bara sagt att han inte är redo att dejta nu. Och det betyder ju nej just nu.

Kanske hör han av sig när han är redo kanske inte. (Och det kan ju ta lång tid) Men det bästa är ju om du försöker att inte fastna vid att vänta på honom. Vad som helst kan ju hända! Både du och han kan ju plötsligt möta the One.

Men det är helt rimligt att sörja en stund att det inte blev mer nu.

 

[tott]

@Twihard @Masqueradee @tott
Jag har också episoder där jag känner mig som ett stort misslyckande som knappt haft några kärleksrelationer. Och där jag känner mig väldigt ensam. Men det hjälper att prata om det, man är ju sällan ensam i den situationen även om det känns så.

Jag har de senaste månaderna lyckats utvidga min bekantskapskrets med typ 300% trots pandemi. Mest tack vare att jag vågat öppna upp och berätta hur ensam jag varit och att jag verkligen vill förändra det. Det har gett ringar på vattnet och jag har inte behövt känna att jag ”tränger mig på”.

Jag är en person som av de allra flesta nog uppfattas som en väldigt positiv och social person, så några blev nog förvånade av att få höra om hur jag har det. Jag har ägnat mycket tid åt att gråta i ensamhet, men mindre sedan jag börjat prata om det. Det känns mindre hopplöst nu.

Jag har också tagit tag i att ta mer initiativ igen (det tar ju ganska mycket kraft, så det orkar jag inte alltid med), och har under våren dragit ihop till både det ena och det andra och inviterat de vänner jag har tillsammans med kollegor och andra som annars inte brukar mötas. Det har gjort att jag blivit inviterad till mer och träffat nytt folk. Plus att jag blivit mer aktiv i de aktiviteter jag sysslar med.

Det är VÄLDIGT mycket bättre odds nu att jag möter både långvariga vänner och träffar en partner.Tinder fungerar dåligt för mig, jag vill träffas under andra omständigheter. Och så känner jag att det för mig är viktigt att ha ett bra nätverk som inte är baserat på en partner.

Men när man går i sina vanliga hjulspår i vardagen är det väldigt lätt att tro att man är värdelös. Man behöver interaktion med andra människor, ytliga kontakter är bättre än inga alls. Det svåraste är starten, att börja våga ta steget ut och prova nya saker och bryta gamla mönster. Men det är väldigt befriande när man märker att det så småningom blir lättare och ger resultat.

Tack @ekra Jag vet precis vad du snackar om! Jag går i KBT för lite andra bekymmer men senast, efter att jag varit deppad och ensam under semestern, snackade vi om strategier för att komma vidare från ensamhetskänslan och den faktiska ensamheten. Jag måste titta upp och framåt. Jag måste engagera mig även om det, som du skriver, är svårt i början. Jag vill träffa nya människor, nya bekantskaper och hoppas att det i sin tur kan leda till att jag kanske hittar kärleken i ett nytt umgänge. Jag är, som du (?) inflyttad till orten och känner att det kanske gör det hela lite svårare. ...men jag VET att jag är bra. Tycker bara att livet är så jäkla orättvist. Så.Jäkla.Orättvist!

 

[ekra]

Tack @ekra Jag vet precis vad du snackar om! Jag går i KBT för lite andra bekymmer men senast, efter att jag varit deppad och ensam under semestern, snackade vi om strategier för att komma vidare från ensamhetskänslan och den faktiska ensamheten. Jag måste titta upp och framåt. Jag måste engagera mig även om det, som du skriver, är svårt i början. Jag vill träffa nya människor, nya bekantskaper och hoppas att det i sin tur kan leda till att jag kanske hittar kärleken i ett nytt umgänge. Jag är, som du (?) inflyttad till orten och känner att det kanske gör det hela lite svårare. ...men jag VET att jag är bra. Tycker bara att livet är så jäkla orättvist. Så.Jäkla.Orättvist!

Så bra att du går i terapi, det har jag tänkt i många år att det vore bra för mig med.

Ja jag är inflyttad, jag har flyttat väldigt mycket genom åren och startat från scratch många gånger. Ofta har det tagit lång tid att etablera sig, och i backspegeln skulle det kunna gått snabbare om jag vågat mer och varit mer trygg i mig själv. Och tryggare i att folk vill vara med mig. Jag jobbar på att försöka känna mig rotad och lugn med att bo för jag nu bor. Det viktiga är egentligen inte den geografiska platsen utan vilka man omger sig med och att man har en trygg plats att bo.

Och så håller jag inte helt med om att livet är så väldigt ”orättvist”, det är bara olika.

Otroligt mycket handlar om ”bananskal” och att saker bara blir. Många små bananskal leder till små och stora händelser. Någon blir oväntat gravid, eller får jobb på ny ort, eller får nya vänner för att man råkar nämna ett gemensamt intresse i ett helt random sammanhang.

Många har bara följt strömmen genom livet och inte tagit så mycket egna val men sitter nu med till synes perfekta instagramregisserade liv med en familj och fint hus. På ytan perfekt. Men under den en stor sorg över allt som inte blev, eller att man kanske inte älskar den som blev mor till barnen, eller egentligen vill flytta, men man kan inte pga partner vägrar, eller den man lever med trycker ned en. Eller så känner man sig isolerad eftersom familjen eller partnern är det enda sociala umgänge man har.

Det finns många vägar i livet, och att man inte följt den normativa behöver inte vara dåligt.

Jag har svårt att se det som just orättvist att just jag är solo. Det är ju till största delen på grund av val jag har gjort genom åren. Många av mina vänner träffade sina partners under de år jag satsade helhjärtat på mina intressen på ett sätt som de inte kunde göra, och hade jag haft en partner hade jag troligen knappt gjort hälften av de saker jag nu gjort.

Jag har tänkt att jag blivit bortvald när det med lite distans snarare ser ut som om det ofta varit jag som valt bort! Så är det naturligtvis inte för alla. Men för mig har det både varit en sorg och en positiv insikt. Jag kan inte ändra på vad som varit, men jag kan påverka hur jag förhåller mig till det.

Vi har generellt mycket mer makt över våra liv än vi kanske tar tag i. Och så bara rullar allt på istället för att vi börjar ta över rodret och sakta men säkert börjar lära oss styra.

Plötsligt kan för övrigt även våra bananskal dyka upp.

 

[Ramona]

Träffade LS här om dan, och han är verkligen helt j*a perfekt på pappret. Såpass att jag skämtsamt sagt till mina kompisar att jag hittat killen jag ska gifta mig med. Men då vi äntligen sågs så kände jag verkligen noll attraktion, nada!

Fast måste man bli kär vid första ögonkastet? Måste allting hända sådär på en gång - pang!?

Jag har flera gånger blivit huvudstupa förälskad vid första ögonkastet, men jag har vid ett flertal tillfällen inte ens tänkt på en kille förrän man lärt känna honom bättre och då har det liksom klickat.

Är killen perfekt på pappret så hade jag gett det en andra chans. Det är få som är perfekta ens i teorin, så vad har du att förlora mer än möjligtvis lite tid och energi? Ibland ändrar man ju verkligen uppfattning om människor andra gången runt.

 

[machafuko]

Det är ju bra att han är ärlig med att han inte kommit över sitt ex och att han inte riktigt känner sig redo att dejta när det kommer till kritan.

Strängt taget har han ju inte avfärdat dig, bara sagt att han inte är redo att dejta nu. Och det betyder ju nej just nu.

Kanske hör han av sig när han är redo kanske inte. (Och det kan ju ta lång tid) Men det bästa är ju om du försöker att inte fastna vid att vänta på honom. Vad som helst kan ju hända! Både du och han kan ju plötsligt möta the One.

Men det är helt rimligt att sörja en stund att det inte blev mer nu.

Låter vettigt det du säger även om jag personligen inte har så lätt att tro på sådana ursäkter. Tänker alltid att folk säger så men att det egentligen handlar om ointresse, men jag kanske har fel?

 

[sorbifolia]

Fast måste man bli kär vid första ögonkastet? Måste allting hända sådär på en gång - pang!?

Jag har flera gånger blivit huvudstupa förälskad vid första ögonkastet, men jag har vid ett flertal tillfällen inte ens tänkt på en kille förrän man lärt känna honom bättre och då har det liksom klickat.

Är killen perfekt på pappret så hade jag gett det en andra chans. Det är få som är perfekta ens i teorin, så vad har du att förlora mer än möjligtvis lite tid och energi? Ibland ändrar man ju verkligen uppfattning om människor andra gången runt.

Nej, det måste det givetvis inte.... Men efter att ha varit i en alldeles för långvarig relation med en person som jag aldrig egentligen var fysiskt attraherad av, så har jag blivit lite petigare på just den biten numera.

Har funderat måååånga varv på om jag ska ge det en andra chans, men inväntar just nu om han tar initiativ till något, vill i alla fall inte verka för "på" och skicka ut fel signaler när jag är såpass tveksam.

 

[Ceta]

@Fibusen hur går det för dig och vännen?

 

[Tonto]

Kommer faktiskt sakna M när han ska åka iväg. Tur att man börjar jobba ändå.

 

[the_connemara]

Nej, det måste det givetvis inte.... Men efter att ha varit i en alldeles för långvarig relation med en person som jag aldrig egentligen var fysiskt attraherad av, så har jag blivit lite petigare på just den biten numera.

Har funderat måååånga varv på om jag ska ge det en andra chans, men inväntar just nu om han tar initiativ till något, vill i alla fall inte verka för "på" och skicka ut fel signaler när jag är såpass tveksam.

Smart val!

 

[Fibusen]

@Fibusen hur går det för dig och vännen?

Nja... Det är nog bäst att vi bara är vänner. Någon av oss skulle behöva göra en ”uppoffring” annars. Han vill ha mer än jag kan ge. Han hoppas att finna en sambo/fru tillslut,och någon att träffa dagligen. Jag vet inte om jag någonsin kommer vilja bo med någon igen, och jag kommer definitivt inte gifta mig. Han kanske t.o.m. kan tänka sig barn, och där är jag jätteklar!

Eftersom han jobbar som han gör, och jag jobbar som jag gör så krockar våra lediga dagar ganska mycket. Det var något positivt för mig (som vill ha mycket egentid), men inte för han.

Vi konstaterade att han är och alltid varit svag för mig, och tvärt om, men just nu när våran arbetssituation ser ut som den gör så måste någon behöva kompromissa och det känns inte rätt.
Sen hade jag gärna träffat han mer än ”vanligt” för han blir jag inte ett dugg trött av att umgås med, men då ställer våra jobb till det så svårt endå. Ändras det i framtiden så kanske det ser annorlunda ut då.

 

[Fibusen]

Nja... Det är nog bäst att vi bara är vänner. Någon av oss skulle behöva göra en ”uppoffring” annars. Han vill ha mer än jag kan ge. Han hoppas att finna en sambo/fru tillslut,och någon att träffa dagligen. Jag vet inte om jag någonsin kommer vilja bo med någon igen, och jag kommer definitivt inte gifta mig. Han kanske t.o.m. kan tänka sig barn, och där är jag jätteklar!

Eftersom han jobbar som han gör, och jag jobbar som jag gör så krockar våra lediga dagar ganska mycket. Det var något positivt för mig (som vill ha mycket egentid), men inte för han.

Vi konstaterade att han är och alltid varit svag för mig, och tvärt om, men just nu när våran arbetssituation ser ut som den gör så måste någon behöva kompromissa och det känns inte rätt.
Sen hade jag gärna träffat han mer än ”vanligt” för han blir jag inte ett dugg trött av att umgås med, men då ställer våra jobb till det så svårt endå. Ändras det i framtiden så kanske det ser annorlunda ut då.

Men det känns bra endå, jag har ju verkligen inte förlorat honom på något sätt och vis, vi är fortfarande bästa vänner, och allt är som vanligt mellan oss.

 

[Ceta]

Men det känns bra endå, jag har ju verkligen inte förlorat honom på något sätt och vis, vi är fortfarande bästa vänner, och allt är som vanligt mellan oss.

Va skönt att er vänskap består och att det känns som ett bra beslut för er båda!

 

[durachiny]

Låter vettigt det du säger även om jag personligen inte har så lätt att tro på sådana ursäkter. Tänker alltid att folk säger så men att det egentligen handlar om ointresse, men jag kanske har fel?

Det spelar rent krasst ingen roll om det är pga ointresse eller pga inte redo eftersom oavsett så blir det inget. Det är inte konstigare eller värre att någon inte är attraherad av en själv en vice versa. Det gör inte att man själv är mer eller mindre värd utan att man helt enkelt inte var en match för den personen.

 

[sorbifolia]

Det spelar rent krasst ingen roll om det är pga ointresse eller pga inte redo eftersom oavsett så blir det inget. Det är inte konstigare eller värre att någon inte är attraherad av en själv en vice versa. Det gör inte att man själv är mer eller mindre värd utan att man helt enkelt inte var en match för den personen.

Fast om personen var interesserad men inte känner sig "redo", så kan man ju hoppast att det kanske kan bli något i framtiden en gång... Så på så vis kan det ändå spela en viss roll.