Det där känns så märkligt att tänka på! Jag förstår
@sorbifolia att du reagerade på kindpussen!!
Här i Norge har ju livet verkligen inte varit som vanligt de sista månaderna. Jo, mer normalt nu än för två månader sedan, det har varit lärorikt för min allmänna världsbild att få uppleva detta. Det var ju egentligen exakt samma läge i Norge och Sverige i starten, och vi går igenom samma sak, men tilnärmingen
(eeeeh nu blev det svorska!
, vahettere...) HANTERINGEN är helt annorlunda. Jag och många med mig blev rejält skrämda och har haft tuffa månader. Jag har sedan 4 månader hemmakontor (med några få inhopp på kontoret mellan varven), undviker helst att resa kollektivt, handspritar och tvättar händerna som aldrig förr, och kramas inte ens med mina vänner, och tar inte i hand.
Samtidigt lever många som vanligt i Sverige som ju har betydligt mycket mer smitta än vi har här. (Det är så lite som nio personer som vårdas på sjukhus för Corona just nu och 250 totalt som avlidit). Men vi är ändå skrämda. Inte minst för att hårdare begränsningar skall sättas in igen med allt vad det innebär för risk för arbetslöshet, isolering och allmänt obehag om vi helt ignorerar råden. Det har vi provat och det var inte kul! Min stora fasa är om det blir lock-down och man måste isolera sig totalt i hemmet på obestämd tid. Det tar betydligt mer på psyket än jag hade trott. Man behöver sin frihet, om det så bara handlar om att kunna gå ut och shoppa en tröja eller en liter mjölk när man känner för det.
Det är ganska knäckande när till och med vänner håller avstånd och tvekar inför att mötas inomhus, eller att sitta i samma bil osv.
Long story short så blir ju samma verklighet väldigt varierad utifrån vad som förmedlas av regeringar och medier. Och det gäller ju inte bara Covid-19, utan egentligen allt. Och det VET vi ju, men när man upplever det själv så blir det så tydligt.
Ursäkta avspårningen. Men det påverkar ju också dejtandet. Det känns inte så lockande att hångla med en främling just nu om man säger så...