Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag tycker att det är rätt spännande hur man som person, på vissa områden, förändras ganska lite över åren. Nu sitter jag här som värsta fjortisen och ler jättestort för att Köpenhamn har skrivit att han är ganska förtjust i mig. Den känslan är verkligen oförändrad. Det känns exakt likadant nu när jag är 37 som när jag var 20. Men samtidigt så är det andra saker i personligheten som har förändrats otroligt mycket, och det är bland annat förmågan att njuta av stunden. Som 20-åring så hade jag redan varit full av tankar, förväntan och lite oro. Nu tänker jag ”han gillar mig. Det är najs. Jag gillar honom också”.
Summa summarum. Att dejta i min ålder är awsome, och jag gissar att det bara blir bättre![]()
Undrar vad det är för fel på mig som gör att det alltid brukar bli såhär med dom killar jag verkligen gillar?
Han är verkligen jättegullig och bra på alla vis, men jag är så avtrubbad, undrar om jag någonsin kommer kunna känna något för någon.
Jag börjar misstänka att min avtrubbighet och apati kan bero på att det helt enkelt blivit för mycket i perioder. Att någonting har känts jobbigt och i stället för att rida igenom stormen så stänger hjärnan helt enkelt av i stället. Jag är inte en person som brukar vara så kylig och apatisk som jag varit den här våren, varför jag också misstänker att det är omständigheterna som skapat den här (tillfälliga) omställningen. Vad tänker du själv om avsaknaden av känslor, personlighetsdrag eller ogynnsamma omständigheter?
Mycket personlighetsdrag men även som du att jag dejtat ganska mycket och blivit avtrubbad av det.
Folk kommer och går, ingen gör något större intryck.
Jag tror tyvärr att det är lite av nätdejtingens baksida. På den tiden man var tvungen att träffa någon ute i verkliga livet så krävdes det betydligt mer att få någon på tråden, och då upplever jag också att man värnade mer om den personen. Man hade hittat någon att dejta och det var tillräckligt stort för att ta personens mindre brister med en klackspark och ge henom flera chanser att göra ett djupare intryck. Så blev man liksom kär under resans gång. Nu är det lite "Neeh, blev inte head over heels på första dejten så skiter i honom och tar en ny Tinderdejt i övermorgon". För att dra det till sin spets. Samtidigt hade jag aldrig idag sett mellan fingrarna med de brister som mina ex hade, och borde kanske ha varit lite kräsnare på den tiden. "Kul att ha träffat någon" borde inte ha räckt för att inleda en seriös relation, så det är en svår balansgång det där.
Ja men precis.
Fördelen är att jag är mycket mer kräsen och bättre på att säga ifrån och sätta tydliga gränser. Om det inte passar så kan det vara, finns fler.
Risken är att det går för långt åt det hållet, minst lilla som inte passar och det är hejdå direkt.
L frågade mig vad jag vill med detta, han vet min inställning till kärlek och relationer.
Svarade bara att jag inte vill prata om det och att jag inte vill ha några krav på mig.
Han accepterade det men samtidigt kändes det inte riktigt fair mot honom.
Det är väl upp till honom att avgöra, men om du värnar om er relation så skulle jag rekommendera att åtminstone prata om det. Det behöver inte betyda att du måste möta honom i hans vilja, men det är nog fördelaktigt för er båda om han vet vart du står. "Jag uppskattar att umgås med dig men vill inte ha ett förhållande, och skulle tycka om att ses bara precis såhär. Hur känns det för dig?" - isch.
Klassisk fråga som singel. Men svaret är ju att om de vi gillade, gillade oss tillbaka, så hade vi kanske inte varit singlarFörr eller senare så brukar ju just det hända för många.
Typ samma här, fast jag är lite kräsen med vem.Just nu stör det mig inte alls att vara singel, skulle bara önska att jag fick ligga ibland!![]()
Jag tror tyvärr att det är lite av nätdejtingens baksida. På den tiden man var tvungen att träffa någon ute i verkliga livet så krävdes det betydligt mer att få någon på tråden, och då upplever jag också att man värnade mer om den personen. Man hade hittat någon att dejta och det var tillräckligt stort för att ta personens mindre brister med en klackspark och ge henom flera chanser att göra ett djupare intryck. Så blev man liksom kär under resans gång. Nu är det lite "Neeh, blev inte head over heels på första dejten så skiter i honom och tar en ny Tinderdejt i övermorgon". För att dra det till sin spets. Samtidigt hade jag aldrig idag sett mellan fingrarna med de brister som mina ex hade, och borde kanske ha varit lite kräsnare på den tiden. "Kul att ha träffat någon" borde inte ha räckt för att inleda en seriös relation, så det är en svår balansgång det där.
Jag känner igen mig, så avtrubbad! Måste nog ha en paus. Orkar inte hålla på att lära känna människor som ändå försvinner ur mitt liv efter max några dejter. Tar så mycket energi!
Det gör det, och det bör man nog ha i baktanken när man träffar människor på löpande band. Att man kan tappa bort sig lite i det.