Nu har jag haft ett av mina crazy moments igen, som är en av anledningarna till att jag inte känner mig redo för att ha en partner 
Vi har otroligt sällan missförstånd, tror jag skrivit om exakt vartenda ett här faktiskt. Men i måndags hände det. Jag väntade på att han skulle svara om han skulle träffa sina vänner eller inte och han trodde jag fortfarande hade besök kvar hemma så höll all konversation respektfullt kort.
Från att jag egentligen undrade om vi skulle ses eller inte och började bli stressad över det tog det 5 jävla timmar innan han frågade (jag tog inte ens upp det själv alltså). Och sedan tog det 1 h innan jag gav ett faktiskt svar. Istället för att direkt jag undrade bara skriva "du skulle meddela om du var upptagen, jag ses gärna, mitt besök har åkt hem." Visst, det var hans miss men det är liksom inte hållbart att låsa sig och få så otroligt mycket ångest av en sådan grej. Jag antar att det främst är min totala misstro till att andra människor faktiskt vill träffa mig som spökar i sådana lägen. Det absolut värsta jag vet är när folk typ gör saker för att vara snälla eller pga de får dåligt samvete eller dylikt så därför blir det så svårt för mig att fråga igen eller belysa ett sådant här missförstånd.
Det bästa var nog att han (förutom såklart bad tusen gånger om ursäkt osv osv osv) faktiskt sa nej till att ses hemma hos mig istället. Helt utan annan anledning än att han inte orkade det. Det kan ju kännas som en trist inställning när det var min nödlösning (som också såklart var sjukt svår för mig att klämma fram) pga ville ses men visste inte om jag skulle kunna ta mig hemifrån. Det är dock några till sådana saker (tex en sådan simpel sak som att han skulle åka o köpa frallor till frukost en gång och jag sa att det behöver du inte göra alltid när jag sover här och då bara "okej, då struntar jag i det idag") som jag minns och som verkligen skapar trygghet hos mig även om det känns konstigt att skriva. Men att jag alltid kan lita på att svar och reaktioner jag får är raka och ärliga och att de aldrig kommer ut någon form av vad man "borde" tycka/känna/göra/säga. Det gör det också lättare för mig att vara mera rak, vilket jag behöver för att må bra.
Och idag när vi pratade om detta ovan så berättade jag att jag är tyvärr så jäkla skadad att jag alltid, varje gång vi ses fortfarande noterar tecken på att han nog faktiskt tycker om att umgås med mig Det är åtm inget ångestladdat längre (som när jag hela tiden letar motsatsen, bevis på varför folk tröttnat på mig) utan enbart positivt. Hade någon sagt det till mig hade jag blivit så jävla rädd och känt mig totalt iakttagen hela tiden och sprungit snabbt som attan åt andra hållet. Han skrattade bara och tyckte det var sött och att han verkligen hoppades att jag inte trodde han hängde med mig bara för att vara snäll. Och det gör jag ju inte egentligen. Kanske blir det automatiserat om ännu längre tid Men så länge så fortsätter jag väl samla på hög alla gulliga små saker som gör mig glad.
Bland det trevligaste är att han har en otroligt fin känsla för mitt suveränt dåliga morgonhumör. Idag hade vi båda jobbat natt, han stack till gymmet och jag direkt hem till honom på morgonen. När han kom tillbaka och gick o la sig vaknade jag men var så otroligt jävla aptrött a la sovit 1.5 h efter nattskift så jag orkade inte ens röra mig. Vanligtvis vill jag alltid kramas och ligga nära och allmänt bli gullad med men de gångerna jag inte vill det förstår han alltid det innan på något vis. Sedan gick han upp mycket tidigare än mig och då brukar han sitta bredvid sängen och surfa på datorn med hörlurar men ändå så fort jag vaknar minsta lilla så märker han det alltid och ser så otroligt glad ut. Jag vaknar alltid och känner mig ensammast i världen och mår otroligt dåligt om jag inte får någon respons, jag hatar verkligen att vakna samma när jag vaknar på natten så vaknar han alltid direkt och ger mig en puss och håller om mig och somnar sedan igen. Jag är såklart även typen som kan känna mig otroligt dissad av att den andra personen de facto bara sover 
Och när jag inte kunde sova tillräckligt många timmar på dagen och blev trött senare på eftermiddagen så frågade han bara om han skulle dra ner rullgardinerna och när jag ville bli väckt och sedan sov jag vidare. Så otroligt behaglig och fridfull att umgås med 
Tillägg: Förlåt @Nahar, jag är övertygad om att jag är ett särdeles dåligt exemplar man inte ska räkna in i ekvationen "hur löser jag sovandet med partner" så bortse från de delarna i detta inlägg
Vi har otroligt sällan missförstånd, tror jag skrivit om exakt vartenda ett här faktiskt. Men i måndags hände det. Jag väntade på att han skulle svara om han skulle träffa sina vänner eller inte och han trodde jag fortfarande hade besök kvar hemma så höll all konversation respektfullt kort.Från att jag egentligen undrade om vi skulle ses eller inte och började bli stressad över det tog det 5 jävla timmar innan han frågade (jag tog inte ens upp det själv alltså). Och sedan tog det 1 h innan jag gav ett faktiskt svar. Istället för att direkt jag undrade bara skriva "du skulle meddela om du var upptagen, jag ses gärna, mitt besök har åkt hem." Visst, det var hans miss men det är liksom inte hållbart att låsa sig och få så otroligt mycket ångest av en sådan grej. Jag antar att det främst är min totala misstro till att andra människor faktiskt vill träffa mig som spökar i sådana lägen. Det absolut värsta jag vet är när folk typ gör saker för att vara snälla eller pga de får dåligt samvete eller dylikt så därför blir det så svårt för mig att fråga igen eller belysa ett sådant här missförstånd.
Det bästa var nog att han (förutom såklart bad tusen gånger om ursäkt osv osv osv) faktiskt sa nej till att ses hemma hos mig istället. Helt utan annan anledning än att han inte orkade det. Det kan ju kännas som en trist inställning när det var min nödlösning (som också såklart var sjukt svår för mig att klämma fram) pga ville ses men visste inte om jag skulle kunna ta mig hemifrån. Det är dock några till sådana saker (tex en sådan simpel sak som att han skulle åka o köpa frallor till frukost en gång och jag sa att det behöver du inte göra alltid när jag sover här och då bara "okej, då struntar jag i det idag") som jag minns och som verkligen skapar trygghet hos mig även om det känns konstigt att skriva. Men att jag alltid kan lita på att svar och reaktioner jag får är raka och ärliga och att de aldrig kommer ut någon form av vad man "borde" tycka/känna/göra/säga. Det gör det också lättare för mig att vara mera rak, vilket jag behöver för att må bra.
Och idag när vi pratade om detta ovan så berättade jag att jag är tyvärr så jäkla skadad att jag alltid, varje gång vi ses fortfarande noterar tecken på att han nog faktiskt tycker om att umgås med mig
Det är åtm inget ångestladdat längre (som när jag hela tiden letar motsatsen, bevis på varför folk tröttnat på mig) utan enbart positivt. Hade någon sagt det till mig hade jag blivit så jävla rädd och känt mig totalt iakttagen hela tiden och sprungit snabbt som attan åt andra hållet. Han skrattade bara och tyckte det var sött och att han verkligen hoppades att jag inte trodde han hängde med mig bara för att vara snäll. Och det gör jag ju inte egentligen. Kanske blir det automatiserat om ännu längre tid Men så länge så fortsätter jag väl samla på hög alla gulliga små saker som gör mig glad.Bland det trevligaste är att han har en otroligt fin känsla för mitt suveränt dåliga morgonhumör. Idag hade vi båda jobbat natt, han stack till gymmet och jag direkt hem till honom på morgonen. När han kom tillbaka och gick o la sig vaknade jag men var så otroligt jävla aptrött a la sovit 1.5 h efter nattskift så jag orkade inte ens röra mig. Vanligtvis vill jag alltid kramas och ligga nära och allmänt bli gullad med men de gångerna jag inte vill det förstår han alltid det innan på något vis. Sedan gick han upp mycket tidigare än mig och då brukar han sitta bredvid sängen och surfa på datorn med hörlurar men ändå så fort jag vaknar minsta lilla så märker han det alltid och ser så otroligt glad ut. Jag vaknar alltid och känner mig ensammast i världen och mår otroligt dåligt om jag inte får någon respons, jag hatar verkligen att vakna
samma när jag vaknar på natten så vaknar han alltid direkt och ger mig en puss och håller om mig och somnar sedan igen. Jag är såklart även typen som kan känna mig otroligt dissad av att den andra personen de facto bara sover Och när jag inte kunde sova tillräckligt många timmar på dagen och blev trött senare på eftermiddagen så frågade han bara om han skulle dra ner rullgardinerna och när jag ville bli väckt och sedan sov jag vidare. Så otroligt behaglig och fridfull att umgås med Tillägg: Förlåt @Nahar, jag är övertygad om att jag är ett särdeles dåligt exemplar man inte ska räkna in i ekvationen "hur löser jag sovandet med partner" så bortse från de delarna i detta inlägg
