Jag känner igen mig mycket. Tycker (tyckte) det var mysigt att dela mitt liv med någon, någon att längta hem till, någon att diskutera både små och stora saker med, någon att krypa upp hos när man vaknar och drömt en mardröm, någon att äta tillsammans med, välja film tillsammans och åka och storhandla tillsammans med.
Men samtidigt så känner jag att jag trivs så bra själv! Jag kan fatta alla beslut själv som jag vill ha det utan att behöva lägga in någon annans åsikter, eller att behöva ta hänsyn till någon.
Jag har funderat fram och tillbaka vad jag verkligen vill med livet, och mycket nu på slutet faktist, men jag finner inga svar. På ett sätt så kan jag känna att jag vill ha det som när jag och sonens pappa var i lag, det vi hade var väldigt fint, och jag kunde inte önskat mig en bättre partner. Jag saknar det som var, men med just han så tog kärleken slut. Eller slut och slut, vi slutade bry oss om varandra. Vi såg inte varandra längre. Och på något sätt så känner jag att det vi hade kan jag inte få igen. Vi gjorde alla dessa stora saker, köpte hus, renoverade upp det, gifte oss, fick barn. Allt detta gör mig alldeles varm i hjärtat, alla stora ämnen vi delade gemensamt. Och jag saknar det.
Skulle jag träffa någon idag så kommer det aldrig hända oavsett, hus har jag redan och jag har noll planer på att flytta. Barn är jag klar med. Och gifta mig kommer jag INTE göra igen. (Skitjobbigt att skilja sig) Så jag vet inte... Den känslan som jag hade då, värmen, längtan, kärleken, spänningen, nervositeten osv, allt detta kom ju med när vi väntade barn, var på husvisning, budade på hus, när vi blev man och fru. Och vi hade det verkligen jättefint!
Nu har jag det jättefint själv, och skulle jag träffa någon så känns det lite som att jag inte skulle få samma känsla, just för att alla stora grejer i livet inte kommer ske, för dom är jag redan klar med. Det känns mer som om jag får den här tråkiga biten, att irritera sig på att partnern inte plockar undan efter sig, att vi aldrig kan komma överens om vad vi ska äta, att han stör mig när jag sover för att han snarkar osv.
Och jag har mitt hus som sagt och jag vill inte flytta. Och jag vill inte att någon kommer och styr och ställer över ”min borg”, eller lägger sig i hur jag uppfostrar mitt barn, gnäller över att hunden sover i sängen, att jag inte sorterar tvätten, att jag vill att allt ska vara bortplockat innan jag går och lägger mig, att någon ska in med sina saker bland mina.
Och ja, jag vet att jag är långt ifrån perfekt, att jag har mina idéer som många garanterat skulle irritera ihjäl sig på. Jag säger inte att jag är perfekt och alla andra är konstiga, utan det jag säger är att jag tror inte jag skulle klara av att bo med någon igen. Även om jag saknar dom fina sakerna så ser jag ärligt talat inte hur det skulle kunna fungera i praktiken.
Fysiska närheten går att få ändå, men just den saknar jag faktist inte så mycket... Jag saknar den psykiska närheten. Längtan efter någon, små kärleksförklaringar, pirret i magen, lyckoruset, och ha någon att dela tankarna med. Och den är svårare att få till.
Ibland man jag känna att det vore så enkelt att träffa någon sen hoppa fram 2-3 år på direkten där man bara bor ihop och har byggt upp något riktigt fint tillsammans. På något sätt vill jag komma dit, men jag vill inte vandra hela den vägen!
Nu blev det väldigt snurrigt här med känner jag!
