För ett par dagar sen hade jag den stora fräckheten att be mannen ta med barnet på en aktivitet som tar ungefär 30 minuter. Han bollade snabbt tillbaka att då kunde jag väl diska. Dealen är att en lagar mat, vilket tar 30-40 min normalt, och den andra diskar, ungefär 10 min. Anledningen till att de skulle gå iväg var för att jag skulle få någon tyst tid på dygnet utan att behöva gå ut i regnet, barnet är väldigt mammigt för tillfället och det blir sällan någon tid jag får vara ifred. När jag sa ifrån att jag hade tänkt han skulle göra båda så blev han sur och sen brakade det lös.
Saker jag sagt tidigare, helt tagna ur sitt sammanhang dök upp. Bland annat så är tydligen inte omelett riktig mat (!) och saker jag gör hemma är värt någonting. En sak jag sa för länge sedan som sårade honom då han tog det som att det var alltid och inte i situationen, det är genomgått även hos psykolog men det sitter väldigt hårt och bubblar upp emellanåt. Det kan jag ta men han hämnas med att säga att jag rövknullat honom i 6 år och nu tänker han inte ta skit längre.
Hur ska man svara på det? Försvara sig mot vad? Vi har inte bråkat i 6 år, han får i stort sett alltid som han vill. Är han dryg och vägrar sluta skrika och bråka så kan jag bita till och vara elak, det är jag medveten om och är ingen ursäkt, men han kan inte se sin egen del. Vi gick hos psykolog och hon tyckte hen sa konstiga saker, särskilt när denne sa exakt det jag försökt få fram tidigare utan att det ska bli tokigt.
Ska vi ha sex är det i stort sett alltid på mitt initiativ, även om han kan hinta att han vill när det inte finns möjlighet som med folk omkring oss. Igår när jag var ute passade han på att ha det trevligt med sig själv vilket då omöjliggör att vi har något på kvällen för två gånger per dag fungerar inte.
Min känsla just nu är att jag är en hemsk person som han inte vill ha sex med, någon som ständigt gjort illa honom under alla år och inte kan ändra mig. Varför ska jag då fortsätta? Vem är jag egentligen? Jag upplever inte det han upplever och vet inte hur jag ska kunna ändra på något.
Vad gör jag nu? Just nu går jag runt på rutin och gör det jag ska men inget mer. Gråten sitter ständigt i halsen och riskerar att bubbla upp om jag tänker för mycket. Hur tar jag mig vidare från det här?
Saker jag sagt tidigare, helt tagna ur sitt sammanhang dök upp. Bland annat så är tydligen inte omelett riktig mat (!) och saker jag gör hemma är värt någonting. En sak jag sa för länge sedan som sårade honom då han tog det som att det var alltid och inte i situationen, det är genomgått även hos psykolog men det sitter väldigt hårt och bubblar upp emellanåt. Det kan jag ta men han hämnas med att säga att jag rövknullat honom i 6 år och nu tänker han inte ta skit längre.
Hur ska man svara på det? Försvara sig mot vad? Vi har inte bråkat i 6 år, han får i stort sett alltid som han vill. Är han dryg och vägrar sluta skrika och bråka så kan jag bita till och vara elak, det är jag medveten om och är ingen ursäkt, men han kan inte se sin egen del. Vi gick hos psykolog och hon tyckte hen sa konstiga saker, särskilt när denne sa exakt det jag försökt få fram tidigare utan att det ska bli tokigt.
Ska vi ha sex är det i stort sett alltid på mitt initiativ, även om han kan hinta att han vill när det inte finns möjlighet som med folk omkring oss. Igår när jag var ute passade han på att ha det trevligt med sig själv vilket då omöjliggör att vi har något på kvällen för två gånger per dag fungerar inte.
Min känsla just nu är att jag är en hemsk person som han inte vill ha sex med, någon som ständigt gjort illa honom under alla år och inte kan ändra mig. Varför ska jag då fortsätta? Vem är jag egentligen? Jag upplever inte det han upplever och vet inte hur jag ska kunna ändra på något.
Vad gör jag nu? Just nu går jag runt på rutin och gör det jag ska men inget mer. Gråten sitter ständigt i halsen och riskerar att bubbla upp om jag tänker för mycket. Hur tar jag mig vidare från det här?
vad är det som gör att du är kvar?
