Back again..
Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist men... Buke brukar vara kloka och det känns som att det hjälper både att skriva av sig och kanske få lite input från människor "utanför".
Förra veckan fick jag äntligen, slutgiltigt ur mig till sambon att jag inte vill ha barn.
Någonsin, alls. Inte 80% säker på att jag inte ville, som tidigare, utan det finns inte på kartan.
Jag har ju tänkt på detta nästan varje dag nu i ett halvår, och har nog bearbetat det mycket mer än vad han har. I mitt huvud innebär detta att vi inte kan fortsätta vara ett par.
Han har hela tiden talat om barn och familj som något av det viktigaste i hans liv. Att han inte kan föreställa sig att bli gammal utan att ha bildat familj. Nu när jag säger detta, att det kommer inte på några villkor bli med mig, börjar han säga att han inte riktigt vet, att han kanske ändrar sig. Att det inte är bråttom för honom att komma fram till om han verkligen vill ha barn eftersom han ändå inte vill ha barn "nu".
Själv ser jag inga framtidsutsikter för oss. Även om jag älskar honom och bryr mig om honom, så har jag det inte i mig att gå runt och känna som att jag tagit bort hans möjligheter att bilda familj.
Vet att det är mycket för min egen skull, det är ju egentligen upp till honom att bestämma över sitt liv, men någonstans måste jag väl också få bestämma hur jag ska ställa mig till det. Om jag vill, eller ens kan, tro på att han plötsligt skulle ändra hela sin inställning. Samt att jag inte heller känner att jag orkar ge det 1-5 år av osäkerhet tills han ~bestämt sig~, för att sedan gå igenom detta igen.
Han har dessutom sen detta (förvisso inte ens en vecka sedan ännu), både sagt att han "självklart respekterar hur jag känner", för att i samma diskussion framhålla att "men man kan aldrig säga HELT säkert hur framtiden blir, du kan väl förklara alla dina skäl till att inte vilja ha barn mer ingående, och det finns ju hormoninjektioner man kan ta, så kanske du ändrar dig ändå?".
Så för mig känns det mest som att han absolut vill ha barn, men vill hitta sätt att få förhållandet att fungera ett tag till.
Jag ser inte möjligheten för det, är jag galen?
(Ändå satt jag där, i stundens hetta, som en feg idiot, och sa att jag älskar honom ju och visst skulle vilja fortsätta försöka med vårt förhållande.. Förvisso så älskar jag honom, och det kanske skulle gå att rädda oss OM det inte vore för detta, men jag kan liksom inte ignorera denna fråga när jag försöker se en framtid ihop...)
Egentligen vet jag nog vad jag vill. Men hur GÖR man? Vad väntar man in i en sånhär situation?
Han har redan sagt att att han inte gör slut i förhållanden, punkt. Så han är alltid den som är villig att försöka lite till. Han förstår inte heller varför två människor skulle avsluta en relation som är ( i det mesta andra) bra.
Medan jag själv mycket hellre ser ett avslut innan allt är dåligt, bittert och spänt. Med andra ord är det jag som kommer få vara bad guy. Få höra att jag inte älskar honom tillräckligt, att jag ger upp, att jag vill kasta bort allt vi har och de fyra år vi varit tillsammans.
Sitter också och känner att jag borde haft guts nog att få fram detta redan förra veckan när vi pratade, när han frågade om jag ville försöka annars kunde jag göra slut på en gång. Men jag fick inte fram det. Har så dåligt samvete känner att jag nu lurat honom. Även om jag också tänkt och tänkt sedan dess och det är ett så stort beslut att jag också behöver komma fram till vad jag vill och att jag är redo?
Det känns som att jag aldrig kan förklara för honom hur detta känns som en omöjlig ekvation för mig, även om han skulle säga att han ändrat sig.
Svårt och så mycket känslor.
Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist men... Buke brukar vara kloka och det känns som att det hjälper både att skriva av sig och kanske få lite input från människor "utanför".
Förra veckan fick jag äntligen, slutgiltigt ur mig till sambon att jag inte vill ha barn.
Någonsin, alls. Inte 80% säker på att jag inte ville, som tidigare, utan det finns inte på kartan.
Jag har ju tänkt på detta nästan varje dag nu i ett halvår, och har nog bearbetat det mycket mer än vad han har. I mitt huvud innebär detta att vi inte kan fortsätta vara ett par.
Han har hela tiden talat om barn och familj som något av det viktigaste i hans liv. Att han inte kan föreställa sig att bli gammal utan att ha bildat familj. Nu när jag säger detta, att det kommer inte på några villkor bli med mig, börjar han säga att han inte riktigt vet, att han kanske ändrar sig. Att det inte är bråttom för honom att komma fram till om han verkligen vill ha barn eftersom han ändå inte vill ha barn "nu".
Själv ser jag inga framtidsutsikter för oss. Även om jag älskar honom och bryr mig om honom, så har jag det inte i mig att gå runt och känna som att jag tagit bort hans möjligheter att bilda familj.
Vet att det är mycket för min egen skull, det är ju egentligen upp till honom att bestämma över sitt liv, men någonstans måste jag väl också få bestämma hur jag ska ställa mig till det. Om jag vill, eller ens kan, tro på att han plötsligt skulle ändra hela sin inställning. Samt att jag inte heller känner att jag orkar ge det 1-5 år av osäkerhet tills han ~bestämt sig~, för att sedan gå igenom detta igen.
Han har dessutom sen detta (förvisso inte ens en vecka sedan ännu), både sagt att han "självklart respekterar hur jag känner", för att i samma diskussion framhålla att "men man kan aldrig säga HELT säkert hur framtiden blir, du kan väl förklara alla dina skäl till att inte vilja ha barn mer ingående, och det finns ju hormoninjektioner man kan ta, så kanske du ändrar dig ändå?".
Så för mig känns det mest som att han absolut vill ha barn, men vill hitta sätt att få förhållandet att fungera ett tag till.
Jag ser inte möjligheten för det, är jag galen?
(Ändå satt jag där, i stundens hetta, som en feg idiot, och sa att jag älskar honom ju och visst skulle vilja fortsätta försöka med vårt förhållande.. Förvisso så älskar jag honom, och det kanske skulle gå att rädda oss OM det inte vore för detta, men jag kan liksom inte ignorera denna fråga när jag försöker se en framtid ihop...)
Egentligen vet jag nog vad jag vill. Men hur GÖR man? Vad väntar man in i en sånhär situation?
Han har redan sagt att att han inte gör slut i förhållanden, punkt. Så han är alltid den som är villig att försöka lite till. Han förstår inte heller varför två människor skulle avsluta en relation som är ( i det mesta andra) bra.
Medan jag själv mycket hellre ser ett avslut innan allt är dåligt, bittert och spänt. Med andra ord är det jag som kommer få vara bad guy. Få höra att jag inte älskar honom tillräckligt, att jag ger upp, att jag vill kasta bort allt vi har och de fyra år vi varit tillsammans.
Sitter också och känner att jag borde haft guts nog att få fram detta redan förra veckan när vi pratade, när han frågade om jag ville försöka annars kunde jag göra slut på en gång. Men jag fick inte fram det. Har så dåligt samvete känner att jag nu lurat honom. Även om jag också tänkt och tänkt sedan dess och det är ett så stort beslut att jag också behöver komma fram till vad jag vill och att jag är redo?
Det känns som att jag aldrig kan förklara för honom hur detta känns som en omöjlig ekvation för mig, även om han skulle säga att han ändrat sig.
Svårt och så mycket känslor.
