Brustet hjärta

[_CorpseBride_]

Hej kära buke!

Länge sen jag var aktiv här nu, har haft mycket annat i livet.
Nu tills saken, jag behöver lite råd och kanske framförallt stöd just nu.
För ett år sedan träffade jag en kille. Vi träffades när mitt liv låg i spillror, jag hade precis blivit våldtagen, dumpad och hade ingenstans att bo. Killen mådde inte heller så bra vid den här tiden. Men vi blev kära och umgicks mycket. Vi förstår varandra och kan ha hur mysigt som helst. Ingen har försökt så mycket och försökt visa så mycket förståelse för mig som han. Jag har borderline så jag kan vara väldigt jobbig att leva med i en kärleksrelation. Vi har båda alkoholproblem, inte beroende men problem. Vi dricker för mycket när vi dricker och kan bli aggressiva. Två gånger förra vintern skrämde han mig. Ena gången hade han även tagit speed. Det var första och sista gången han testade det. Men han kom hem till mig och var aggressiv. Andra gången var vi ute och fulla och hade bråkat, han började skrika åt mig så att två andra killar kom och sa ifrån.
Efter det har vi träffats till och från. Det har gått perioder då vi inte träffats alls då båda varit överens om att vi mått för dåligt och har behövt bearbeta annat för att det skulle funka.
Sedan träffades vi igen i augusti, till en början som vänner. Men det utvecklades och båda mådde bra så vi hade det helt fantastiskt tillsammans. Inga bråka, bara kärlek. Tills för två veckor sedan. Jag mådde dåligt för att jag fic dåliga besked och han hamnade i en svacka... Och vi gick ut och drack... Jag började bråka med honom, knuffade honom och bad honom att dra åt helvete... Han fick nog, ställde sig hotfullt mot mig och sa att han misshandlat folk och att jag skulle visa honom respekt (vilket egentligen inte är sant).
Efter det har jag tagit avstånd. Vi pratar ibland och båda är jätteledsna. Vi har båda kontaktat ett beroendecenter för att få hjälp mer våra alkoholproblem. Vi älskar varandra och vill att det ska funka. Ta tag i våra problem så att det aldrig händer igen.
Men alla i min omgivning tycker att han är en idiot och min pappa har mer eller mindre förbjudit mig att träffa honom mer...
Jag vet att det antagligen är det bästa.. Att inte fortsätta.. Men jag blir så ledsen när jag ser hur han försöker och vill att allt ska vara bra, hur han ligger i med behandlingen för att han vill att det ska funka.

Oj, vad långt det blev. Hoppas att någon orkar läsa. Behöver väl mest höra andras åsikter och lite pepp.

 

[Hyacinth]

Spontant låter det som ni lockar fram varandras sämsta sidor istället för de bästa. Jag tycker ni ska bryta helt, och när ni båda tagit er ur era respektive missbruk kan ni fundera på saken.

 

[Lovisaleonora]

Min spontana reaktion är att ni inte känner varandras nyktra, friska jag. En idé kan vara att börja nyktra till, ta itu med problem och sjukdomar och sedan träffas och se om ni fortfarande är intresserade av varandra.

Just nu blir det en underlig kombination av möjliggörare, medmissbrukare och medberoede.

 

[Karfitsa]

Jag tycker också att det låter som en paus vore det bästa. Att båda får en chans att hitta sig själva och SEDAN tänka på om ni ska ha ett förhållande eller inte. Det som du berättar känns enormt destruktivt.