Sv: Brist på problemhundar
Adoption av hittehundar
På olika håll i världen är svenska djurvänner engagerade i viktiga projekt som syftar till att ta hand om djur som på olika sätt far illa. Ett sådant projekt som fått relativt stor uppmärksamhet inom veterinärkåren (och t.ex. i Dagens Nyheter den 11 juni 2003) på senare tid har som mål att omplacera vanvårdade, oönskade och herrelösa spanska hundar.
En del av hundarna omplaceras inom Spanien men många säljs till hundvänner i Sverige. Hundarna har mycket skiftande bakgrund. Vissa kan vara älskade familjehundar som av olika skäl behöver ett nytt hem, men många är hittehundar vars tidigare öden är helt okända. Spaniens klimat medger att hundar kan överleva mer eller mindre förvildade i närheten av byar och städer där de kan leva på matrester, sopor eller vilda djur, t.ex. gnagare som de dödar.
Hundarna tas enligt uppgift om hand och vaccineras, avmaskas, blodprovas och veterinärbesiktigas, i enlighet med de regler som gäller för införsel av sällskapshundar till Sverige, innan de levereras till sina nya ägare.
Införselreglerna garanterar inte att hunden är fri från allvarliga sjukdomar
Många tror att de svenska införselreglerna är anpassade så att hundarna är garanterat friska när de kommer hit. Så är det inte. Regelverket syftar enbart till att förhindra att rabies och rävens dvärgbandmask förs in till Sverige. Dessa sjukdomar är särskilt viktiga för staten därför att de utgör en stor smittrisk för människor.
Andra sjukdomar som kan vara väl så allvarliga, ibland dödliga, för hundar regleras inte av Jordbruksverkets regler. Ett friskintyg utfärdat av veterinär i anslutning till att hunden lämnar Spanien bör utesluta att hundar som har synliga symtom på sjukdom inte förs in till Sverige.
Många allvarliga sjukdomar har emellertid en relativt lång inkubationstid, vilket innebär att hunden kan vara smittad, men symtomen visar sig först senare. Sådana hundar kommer, förutom att de själva blir allvarligt sjuka, att orsaka sina nya ägare stor vånda och höga kostnader. För att upptäcka sådana smittor så länge hunden ser frisk ut måste man analysera prover från hunden.
Varför utgör hittehundar en större sjukdomsrisk?
Många allvarliga sjukdomar sprids av så kallade vektorer, d.v.s. myggor, loppor och fästingar. Det enda sätten att förebygga dessa infektioner är att skydda hunden genom att regelbundet behandla den mot smittämnena samt använda preparat som verkar avskräckande på vektorerna. En välskött sällskapshund är vanligen vaccinerad och behandlad enligt de rekommendationer som råder i det aktuella landet, vilket innebär att risken att bli smittad är mindre. En hund som lever vind för våg, eller som har en ägare som inte bryr sig, är däremot helt oskyddad mot dessa infektioner. Sådana hundar har heller inte haft ett kontinuerligt vaccinationsskydd sedan valptiden mot t.ex leptospiros.
Det är därför fullt möjligt att de redan är smittade när de vaccineras i samband med omhändertagandet. Det är ofta mycket svårt att bota en hund som burit på smitta en längre tid, så det är inte självklart att hittehundarna kan bli friska ens om de kommer under veterinärvård i samband med omhändertagandet. I många fall kan avlivning vara det mest skonsamma sättet att ta hand om en svårt sjuk hittehund. Nedan beskrivs några av de viktigaste och allvarligaste infektionerna som förekommer bland annat i Spanien.
Leishmania donovani infantum är en encellig blodparasit som sprids med sandmyggor. Även människa smittas på samma sätt. Parasiten förekommer inte i Sverige men är vanlig runt Medelhavet och i Portugal. Hos hund är inkubationstiden, från smitta till kliniska symtom, från några månader till flera år. Hunden får hudförändringar (torr fjällig hud och sår) blir slö, minskar i vikt och får oftast feber och rörelsestörningar. Parasiten är då oftast spridd i många inre organ.
Prognosen är dålig för en hund som insjuknat i leishmanios. Behandling (med licenspreparat som inte är registrerade i Sverige) kan ge viss lindring, men parasiten finns kvar så behandlingarna måste upprepas under resten av hundens liv. Sandmyggan som sprider smittan mellan hundar finns inte i Sverige, men eftersom parasiten finns i hundens blod kan smittan överföras till andra hundar och till människa vid kontakt med blod, t.ex. vid sårvård, operationer eller liknande. Man kan skydda hunden mot smitta genom att undvika att rasta den där det finns sandmyggor och genom att använda myggavskräckande halsband (Scalibor®). Diagnosen ställs genom att påvisa antikroppar i blodprov.
Hjärtmask, Dirofilaria immitis, sprids också av stickmyggor (olika sorter), finns inte i Sverige men är vanlig kring Medelhavet och i Portugal. Hos hunden utvecklas masken i hjärtats högra förmak och kan bli 10-30 cm (!) lång. Naturligtvis orsakar masken kraftiga störningar i hjärtats funktion och hunden får symtom på allvarligt hjärtfel. Behandling av en hund med hjärtmask är svår och kan leda till att hunden avlider eftersom masken, när den dör av medicinen, kan täppa till viktiga blodkärl. Det är därför praxis att välskötta hundar, i områden där hjärtmask förekommer, behandlas regelbundet med avmaskningsmedel som förebygger utveckling av hjärtmask under myggsäsongen. Diagnos ställs genom att påvisa antikroppar eller maskstadier i blodet (beroende på hur lång tid som förflutit sedan hunden smittades).
Babesia canis är en blodparasit som bland annat sprids av den bruna hundfästingen, Rhipicephalus sanguineus, som vanligen inte finns i Sverige Parasiten skadar de röda blodkropparna. Några veckor efter infektionen kan hunden få allvarlig blodbrist, feber, mjältförstoring och leverskador. Snabb behandling (licenspreparat) kan ha god effekt, men preparaten ger ofta relativt allvarliga biverkningar. Ibland ses istället ett akut chocktillstånd och allmän organförstöring som vanligtvis leder till döden oavsett behandling.
Det förekommer också att hundar kan vara smittade utan symtom, vilket innebär att de utgör en stor smittrisk för andra hundar. Hundar skyddas mot infektion genom att skyddas mot fästingangrepp, exempelvis genom preparat som regelbundet droppas på huden. Diagnosen ställs genom att påvisa antikroppar eller parasiter i blodprov.
Ehrlichia canis är en bakterie som sprids av den bruna hundfästingen. Denna bakterie förekommer inte i Sverige och skiljer sig från den Ehrlichia-art som sprids av vår inhemska fästing både vad avser symtombild och spridningssätt. Ehrlichia canis skadar de vita blodkropparna, lymfocyterna. Symtomen varierar men vanligast är viktminskning, feber, matvägran, blödningar och ibland kramper, blindhet och rörelsestörningar.
Behandling med specifika antibiotikapreparat i tidigt skede kan ha god effekt. Ju längre infektionen har pågått desto sämre är prognosen. Hundar skyddas mot infektion genom att skyddas mot fästingangrepp, exempelvis genom preparat som regelbundet droppas på huden. Diagnosen ställs genom påvisande av antikroppar eller bakterier i blodprov.
Diagnos och tidig behandling förebygger lidande
Flera av de omplacerade spanska hundarna har blivit sjuka och fått uppsöka djursjukhus sedan de anlänt till Sverige. Exempelvis insjuknade en hund efter några månader med tecken på blodbrist, trötthet och avmagring. Vid undersökning på djursjukhus visade det sig att hunden var smittad med hjärtmask, leishmania och Ehrlichia canis. Det var de tre smittämnen man tog prov för, så det är okänt om hunden hade ännu fler infektioner.
Vi vill vädja till framtida hundköpare att begära att deras hundar undersöks noggrannare innan de lämnar Spanien. Analys av blodprov, för exempelvis hjärtmask, leishmanios, Ehrlichia, Babesia och leptospiros kan ge viktig information om hundens hälsostatus. Prov för leptospiros måste i så fall tas innan hunden blir vaccinerad, vilket vi rekommenderar. Funderar man på att ta valpar efter sin nya hund bör man absolut också få den undersökt avseende Brucella canis, som är en allvarlig sjukdom som sprids via parning och som orsakar abort och testikelinflammation. Smittan förekommer inte i landet men förekommer i Sydeuropa. Människor kan också smittas vid kontakt med sjuka hundar. Man bör också se till att hundarna under de månader de förvaras (i avvaktan på blodprovstagning för rabiesantikroppar) behandlas mot parasiter samt skyddas mot nya fästingangrepp.
Nackdel att föra hunden till Sverige för behandling
Det är inte försvarbart att låta en akut eller kroniskt sjuk hund utsättas för den stress som flygtransport (ofta i kombination med lugnande medel) och miljöombyte innebär. Den stressen kan i vissa fall till och med förvärra sjukdomen och försämra hundens chanser att tillfriskna av insatt behandling. Det kan också ibland vara svårt för svenska veterinärer att snabbt ställa rätt diagnos eftersom det handlar om sjukdomar som normalt inte förekommer här.
En ytterligare nackdel med att föra hunden till Sverige för behandling är att nödvändiga preparat oftast inte säljs på svenska apotek eftersom smittämnena inte förekommer i landet. Det kan därför ta lång tid att få hem rätt medicin vilket fördröjer behandlingen av den svårt sjuka hunden.
Rekommendation
Sammanfattningsvis rekommenderar vi alltså att infektionssjukdomarna hos hittehundar bör diagnostiseras och behandlas i ursprungslandet och att endast konstaterat smittfria hundar förs till Sverige. Utöver rabiesvaccination rekommenderar vi att man även vaccinerar hunden mot valpsjuka och leptosiros. Glöm heller inte bort att det redan finns många hundar i Sverige som också skulle behöva ett nytt hem! Vi har varit förskonade från många allvarliga infektionssjukdomar hos våra husdjur, delvis tack vare de tidigare karantänskraven. Låt oss gemensamt se till att regeländringen som tillåtit att man kan resa på semester med sitt husdjur inte medför att nya sjukdomar tas med hem till Sverige.
Leg. veterinär Lena Englund
Tf statsveterinär
Statens Veterinärmedicinska Anstalt
