Sv: Bortskämd unge?
Hej, finns det ngn "ponny-morsa" därute som kan komma med lite tips? Hur undviker man den bortskämda attityden vissa barn har mot sina föräldrar? Jag tycker själv det är kul att vara med i stallet och sköta "mark-service" mm. Men jag vill inte att ungen ska ta det för givet och jag vill absolut inte få ngn attityd från den lilla ryttaren. Det värsta är när man ser hunsade föräldrar på tävlingsplatser med sin lilla ryttarprinsessa som styr och ställer. Min dotter blir väldigt grinig om hon "misslyckas" på tävling, jag vill att hon ska vara nöjd och tycka det är på lek osv. Det ska ju vara roligt att träna och tävla sin häst. När man pratar om det så håller hon med, men det blir inte så i praktiken, ska man ställa högre krav på detta eller ska man backa undan mer? Hur har ni andra mammor med barn som tävlar gjort? Det är ju självklart nerver med också, men jag tycker det är en svår balansgång där mellan att stötta/uppmuntra och att hjälpa till framgång, men samtidigt kräva ett gott uppförande mot mig som förälder.(det blir ofta "jaa jag vet, jag kan själv" osv) Tacksam för tips
Jag är en FD ponnymamma, med numera vuxna barn.
Jag håller med dig i dina tankegångar, och jag känner själv att mina barns ponnyår blev väldigt bra.
Vi hade vissa regler, där alla visste vad man skulle göra.
Tex när vi
anlände till en tävlingsplats.
Jag gick och anmälde, barnen gick och kollade tidsschemat, banskiss osv.
Sedan hämtades vatten till hästarna, besiktning av dom, och sedan såg jag alltid till att barnen fick i sig näringsrik och energirik mat ordentligt!
Vid bangång diskuterade vi tillsammans fram vilka vägar, tempon och svängar som skulle göras.
Ponnyerna gjordes iordning tillsammans, allt låg i egna lådor, som barnen själva hade på sitt ansvar att plocka ihop kvällen innan. Det hände två gånger på 12 år att ngt glömts hemma - och det tycker jag bevisar att ansvar gör att barnen växer.
Visst hände det att jag kollade igenom snabbt sent på kvällen så att allt var med när de var riktigt små, men det var inte fem ggr ens som jag behövde fylla på...
Jag hade listor till varje häst, där de kunde bocka av allt som skulle med varje tävling.
På framridningen värmde vi upp ponnyerna, ingenting annat! Det dom inte kan när dom kommer till framridningen, ska dom inte lära sigg där! Träna gör man hemma...
Det är otroligt tråkigt att se (o höra) ponnyföräldrar stå och "hålla" lektion på framridningen...SUCK...ofta har de inte rätta kunskaper heller.
PÅ framridningen är man ett team, som inte stör andra utan har sina egna, genomtänkta rutiner.
Vi behövde sällan diskutera, utan jagh pekade var på bommen de skulle lägga ponnyn, och de förstod direkt. skönt att kunna spara på rösten oxå
När det
var dax för att "vänta på sin tur" pratade vi sällan. jag kollade utrustningen en sista gång, sa sedan "gå in och ha skoj tillsammans", och sedan var det upp till dom vad dom gjorde av det hela.
Efter ritten får man känna av läget lite.
Om det gått bra så brukar sällan problem uppstå, men om det gått mindre bra så hade vi "time out" - allt mellan 5 minuter och en ½ timme. De behöver sin tid att fundera ¨på vad som hände egentligen... Barnen red alltid fram till mig när de funderat klart, och så diskuterade vi om det som hänt lugnt och sansat... ibland diskuterades det inte alls. Ibland i bilen hem , beroende på vad som hänt.
Jag hade egentligen bara två stora krav på mina barn under deras ponnytid:
ETT) Att de aldrig gav sig på ponnyerna på ett fult/falskt/dumt sätt... TVÅ) Att de alltid gjorde sitt bästa, sedan spelade det ingen roll om de så hamnade sist, men att ge sig och ponnyn de bästa förutsättningarna var viktigt för mig.