Borde jag flytta?

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag hamnar ofta i dilemmat att det är långt att åka för att uträtta ärenden. Idag misslyckades jag med att byta däck på bilen och närmaste drop-in som jag känner till och som har öppet även röda dagar och helger, ligger i Örebro.

Och tomten är stor och kräver sin insats. Jag har rabatter att rensa och en massa gräsmatta att klippa. Förvisso kan ju det vara trevligt men när jag alltid upplever att jag inte hinner med fast jag vill, så känns det inte kul. Jag drömde liksom om ett paradis med olika växter som harmonierade med varandra och att skapandet av detta skulle ge utlopp för min kreativitet. Men livet känns så fullt av måsten att kreativiteten inte får plats. Sen drömde jag om att leva närmare jorden, att odla min egen mat, i stället för att vara tvungen att åka till Ica och köpa något som någon anonym har odlat och som sedan transporterats till butiken. Det finns ingen skön känsla alls i att åka till Ica och handla mat.

Jag hatar att behöva prioritera. Under vintern har en plåt lossnat från en av vindskivorna. Alla vindskivor behöver bytas för de är ruttna. En knutbräda är också rutten och behöver bytas. Jag mår illa över mina igenväxta rabatter vid entrén. Jag mår illa över ogräsen i rabatterna. Jag hatar att kantskära och vill ha ordentliga rabattkanter så att jag slipper ägna onödig tid till sånt. Jag behöver köpa en garderob. Jag behöver tvätta en matta. Jag behöver förlänga räckvidden på mitt wi-fi.

Jag försöker ta saker och ting pö om pö. Men om jag måste åka till Örebro för att få något uträttat så är orken slut sen. Det finns inte utrymme för något annat den dagen. Att åka till Örebro för att byta däck kostar för mycket av min tid och min ork.

Men var skulle jag i så fall bo? På något tråkigt ställe där alla drömmar dör? Jag skulle inte ens orka rodda med allt som en flytt innebär. Att bo på ett ställe där det inte finns något att göra, skulle tråka ut mig på nolltid. Det är en anledning till att jag inte kan bo i lägenhet. Jag har ingen aning om hur man fördriver tiden i en sådan och skulle nog klättra på väggarna.

Innan jag flyttade hit så drömde jag om att bo i ett litet hus på hjul. Det föll på att jag absolut inte kunde tänka mig kompromissa med att ha indraget vatten och avlopp. Hur man skulle lösa det på ett bra sätt i ett hus på hjul, kunde jag inte komma på. Det måste ju funka på vintern också och då måste det vara nergrävt. Och så behövde jag fiber i huset. Så det blev inget med det. Jag köpte ett riktigt hus i stället.

Men hur f-n hittar man den där nivån "lagom", som jag faktiskt orkar med, som är tillräckligt stimulerande men som inte kör slut på min energi? Just idag har jag ju kört slut på energin när jag inte lyckades byta däck. Det där ligger och stör eftersom jag inte kan lösa problemet snabbt och enkelt, så jag kommer mig inte för att göra något annat ö.h.t. Om jag hade bott nära Örebro hade jag bara åkt och bytt däck, men det är liksom en timme att köra dit, så nu sitter jag fast.

Mvh/ rastlös, irriterad och trött
 

Enda sättet att lösa det här är genom terapi.
Terapi är bra. Det löser många problem.
Men det är också oerhört krävande.
Dra inte på dig för mycket att ta hand om innan om du tänker gå i terapi.
Dessutom så måste du nog ur depressionen först.
Det är svårt att ta till sig terapi om man är deprimerad.
Jag har gått i terapi i 2 omgångar.
En efter att jag råkade illa ut på jobbet och en efter ett mordhot på mig och min familj.
Man måste må ganska så bra för att orka ta till sig terapin. Det är ett hårt arbete att ta sig igenom. Men mycket belönande när och om man får till det.
 
Jag undrar hur man kommer fram till detta? Det lät som ett tvärsäkert konstaterande, men jag tycker att anknytningsteori är rätt komplicerat? Därav min undran om det var en diagnos som hade konstaterats av någon.
Vilken diagnos skulle det vara? ”Desorganiserad anknytning” är mig veterligen en beskrivning av ett anknytningsmönster, ingen sjukdomsdiagnos.
 
Den här människan som bad om hjälp med katten var bara en ytlig bekant.

Jag hatar tagetes rent generellt och var liksom inte ens intresserad av det. Blommorna erbjöds inte riktigt i samband med kattvakteriet heller (men tror det var baktanken). Jag tackade nej. En bukett blommor köpta från affären hade varit en helt annan grej.


Jag vet. Jag fick hägna in min förra trädgård för hyresvärdens höns sprätte ut jord i mina grusgångar.


Jag har en desorganiserad anknytning och har trauma (som triggades igång igen när min familj gick ifrån mig). Det gör att jag inte kan släppa folk nära. Närhet gör alltid ont och skapar ångest. Jag har blivit övergiven så många gånger att jag inte orkar med en gång till. Om jag släpper in någon känslomässigt nära så blir jag beroende och klängig. Och sen blir det katastrof.

Med ett känslomässigt avstånd skadas jag inte när folk går ifrån mig. Då rycker jag på axlarna men går inte under. Alla mina nuvarande kontakter är på den nivån. Men ytliga kontakter ger inte heller den närhet jag önskar.

Enda sättet att lösa det här är genom terapi.

Fast de flesta hade varit nöjda med gesten och tagetesen. Vad hade du velat ha?

Ang våga släppa folk nära så ja terapi kommer hjälpa. Men det kommer ändå handla om att du en dag måste våga ta risken att bli sårad och övergiven igen. Tyvärr.

En början är att acceptera helt ofarliga vänskapsrelstioner och när folk faktiskt erbjuder stöd och sällskap.

Jag var där du var och värre och nej det blir på ett sätt inte bättre. Men man lär sig att inte döma nya människor för vad andra människor gjort, samt att blunda och hoppa och ta risken igen.
 
Terapi är bra. Det löser många problem.
Men det är också oerhört krävande.
Dra inte på dig för mycket att ta hand om innan om du tänker gå i terapi.
Dessutom så måste du nog ur depressionen först.
Det är svårt att ta till sig terapi om man är deprimerad.
Jag har gått i terapi i 2 omgångar.
En efter att jag råkade illa ut på jobbet och en efter ett mordhot på mig och min familj.
Man måste må ganska så bra för att orka ta till sig terapin. Det är ett hårt arbete att ta sig igenom. Men mycket belönande när och om man får till det.
Då sitter jag fast i moment 22. Mina relationsproblem göder depressionen. Jag kommer aldrig att bli av med den innan relationsproblemen är lösta. Jag vaknar varje dag och är ledsen.

Fast de flesta hade varit nöjda med gesten och tagetesen. Vad hade du velat ha?

Ang våga släppa folk nära så ja terapi kommer hjälpa. Men det kommer ändå handla om att du en dag måste våga ta risken att bli sårad och övergiven igen. Tyvärr.

En början är att acceptera helt ofarliga vänskapsrelstioner och när folk faktiskt erbjuder stöd och sällskap.

Jag var där du var och värre och nej det blir på ett sätt inte bättre. Men man lär sig att inte döma nya människor för vad andra människor gjort, samt att blunda och hoppa och ta risken igen.
Jag hade velat ha något som gjorde det värt besväret. Katten var skitjobbig och krävande. Jag ställde liksom upp för att hon frågade i sista minuten innan de skulle åka utomlands. Egentligen borde jag ha sagt nej men tydligen lyckades jag inte med det. Jag hade inte det minsta intresse av att ta hand om hennes katt.
 
Jag hade velat ha något som gjorde det värt besväret. Katten var skitjobbig och krävande. Jag ställde liksom upp för att hon frågade i sista minuten innan de skulle åka utomlands. Egentligen borde jag ha sagt nej men tydligen lyckades jag inte med det. Jag hade inte det minsta intresse av att ta hand om hennes katt.

Påpekade du det? Att katten hade varit skitjobbig och krävande? När jag har djurvakter blir det blommor eller kanske någon flaska vin på sin höjd som tack. Vi hjälper ju varandra.
 
Ja, då kan det ju vara svårt för henne att veta att du avskyr tagetes, om ni inte känner varandra väl. Gissningsvis hade hon ingen aning om vad du ansåg skulle täcka upp för hennes hemska katt.
Pengar. Och det sa jag också. Det vart ett jävla gnäll.

Blommorna kom hon dragandes med innan katten kom och inte direkt i relation med det.

Men jag tar inte hand om andras djur längre om jag inte känner både ägaren och djuret väl och vet att djuret är välfungerande. Besvär med andras djur vill jag inte ha en gång till.
 
Då sitter jag fast i moment 22. Mina relationsproblem göder depressionen. Jag kommer aldrig att bli av med den innan relationsproblemen är lösta. Jag vaknar varje dag och är ledsen.
En sak som man måste våga i terapi är att prova nya saker. Det fungerar inte om man slår ifrån sig med att det inte går eller att man inte vill.
Jag var sjukskriven under min terapi och ägnade mig bara åt den och de uppgifter som jag fick att träna på. Själva jobbet måste man göra själv. Men det är absolut värt det. Min livskvalitet är långt mycket bättre än innan mina händelser som orsakade behovet av terapi.
 
Då sitter jag fast i moment 22. Mina relationsproblem göder depressionen. Jag kommer aldrig att bli av med den innan relationsproblemen är lösta. Jag vaknar varje dag och är ledsen.


Jag hade velat ha något som gjorde det värt besväret. Katten var skitjobbig och krävande. Jag ställde liksom upp för att hon frågade i sista minuten innan de skulle åka utomlands. Egentligen borde jag ha sagt nej men tydligen lyckades jag inte med det. Jag hade inte det minsta intresse av att ta hand om hennes katt.

Du måste lösa relationsproblemet till dig själv. Sen kan du gå vidare. Igår när jag var i stallet lyssnade jag på radioföljetongen där de läser ur boken Din stund på jorden. Då tänkte jag på dig. I många av de meningarna som han läste upp handlade om sin relation till sig själv. Du kan lyssna här om du vill https://sverigesradio.se/avsnitt/1265147
 
En sak som man måste våga i terapi är att prova nya saker. Det fungerar inte om man slår ifrån sig med att det inte går eller att man inte vill.
Jag var sjukskriven under min terapi och ägnade mig bara åt den och de uppgifter som jag fick att träna på. Själva jobbet måste man göra själv. Men det är absolut värt det. Min livskvalitet är långt mycket bättre än innan mina händelser som orsakade behovet av terapi.
Jag får ingen sjukskrivning. Jag förväntas som vanligt att bara pressa på.

När jag gick kbt mot blodfobi jobbade jag heltid och varje session hos terapeuten var ett maraton. Jag var fullständigt utpumpad efteråt. Och en hemuppgift misslyckades jag med. Det blev precis så otäckt som jag trodde och sen kom jag inte vidare.

Du måste lösa relationsproblemet till dig själv. Sen kan du gå vidare. Igår när jag var i stallet lyssnade jag på radioföljetongen där de läser ur boken Din stund på jorden. Då tänkte jag på dig. I många av de meningarna som han läste upp handlade om sin relation till sig själv. Du kan lyssna här om du vill https://sverigesradio.se/avsnitt/1265147
Det kan jag inte göra själv. Jag vet inte hur man gör.
 
Pengar. Och det sa jag också. Det vart ett jävla gnäll.

Blommorna kom hon dragandes med innan katten kom och inte direkt i relation med det.

Men jag tar inte hand om andras djur längre om jag inte känner både ägaren och djuret väl och vet att djuret är välfungerande. Besvär med andras djur vill jag inte ha en gång till.
Men det lät inte som att ni hade avtalat passning mot betalning. Eller missuppfattar jag det?
Sa du det efteråt är det väl inte så konstigt att du får en negativ reaktion.
 
Pengar. Och det sa jag också. Det vart ett jävla gnäll.

Blommorna kom hon dragandes med innan katten kom och inte direkt i relation med det.

Men jag tar inte hand om andras djur längre om jag inte känner både ägaren och djuret väl och vet att djuret är välfungerande. Besvär med andras djur vill jag inte ha en gång till.

Precis som @MiaMia påpekade, var ni överens om pengar som betalning innan du tog emot katten?
 
Men det lät inte som att ni hade avtalat passning mot betalning. Eller missuppfattar jag det?
Sa du det efteråt är det väl inte så konstigt att du får en negativ reaktion.
För mig var det bara jävligt konstigt att dumpa katten på en människa som inte vill ha katt och som man inte känner väl och dessutom förvänta sig att det ska vara gratis. För mig kändes det självklart att sådant man ber andra om som den inte vill, det betalar man för. Jag hade själv aldrig någonsin kommit på tanken att utnyttja någon på det sättet som hon gjorde.

Men det där kommer som sagt aldrig att hända igen.

Då tycker jag att prion ska vara terapi. Inte häst, inte uthyrning, inte höns. Terapi.
Men jag får ju ingen! Tidigast till hösten blir det. Jag försöker liksom överleva fram till det. Det är inte det lättaste. Jag sitter rätt mycket passiv och funderar på om det trots allt är kört och ingen ide att härda ut till hösten. Det finns inget som kan trösta mig i väntan. Det är tröst jag söker i hästen och i pengarna och i kaninen och i katten och i hönsen. När jag rider eller är i stallet så är det enda stunden som smärtan lindras. Då kan jag för en stund glömma att jag är sjuk.
 
För mig var det bara jävligt konstigt att dumpa katten på en människa som inte vill ha katt och som man inte känner väl och dessutom förvänta sig att det ska vara gratis. För mig kändes det självklart att sådant man ber andra om som den inte vill, det betalar man för.

Men det där kommer som sagt aldrig att hända igen.

Men du kan ju inte förutsätta att folk är tankeläsare? Om du inte sa nej så får du ju liksom stå för det, och eventuell betalning skulle ni ha varit överens om innan.
 
Men du kan ju inte förutsätta att folk är tankeläsare? Om du inte sa nej så får du ju liksom stå för det, och eventuell betalning skulle ni ha varit överens om innan.
Jag har fattat det nu. Folk tar hela handen om man ger dem fingret. Jag kommer aldrig göra om det.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Dagbok Min hyresvärd är en idiot IGEN! Han har höjt hyran med 5,9% trots att det står på hyresgästföreningens hemsida att hyresvärdarna får...
3 4 5
Svar
80
· Visningar
8 545
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag förstår verkligen inte det här med “dolda fel” vid husaffärer. Det funkar ju inte i praktiken. Som jag har förstått det så är...
2
Svar
39
· Visningar
3 821
Senast: cewe
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
50
· Visningar
6 670
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Året var 1994. Jag var trött på att bo i en förort. Jag ville ut på landet. Några år tidigare hade jag avslutat en 2-årig...
Svar
0
· Visningar
1 803
Senast: Wille
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp